|
Stöd från närstående,
vänner och anhöriga är mycket viktigt för den som är nedstämd eller är
på väg in i en depression.
Om du har en nära vän eller anhörig som
är nedstämd eller visar tecken på att glida in i en depression är det
viktigt att ni försöker prata. Gärna på en plats som ger lugn och ro. Ha
gott om tid att samtala.
Du som är anhörig kan ge stöd genom att
vara närvarande, lyssna, visa förståelse och stötta. Ni har en långvarig
relation som är viktig i en sådan här situation.
Att lyssna aktivt och försöka förstå
hur den nedstämde mår är ett bra sätt att ge stöd. En person som är
nedstämd vill ofta få bekräftelse och är känslig för att bli avvisad.
Försök att uppmuntra och inge hopp, men var inte överdrivet optimistisk.
Undvik tillrop som ”ryck upp dig!”. Ett annat tips är att ringa ofta och
föreslå att ni kan träffas, så att personen inte isolerar sig.
Du kanske kan hjälpa till med praktiska
göromål som att handla, laga mat, tvätta eller andra saker som kan
underlätta vardagen för din vän.
Om symtomen på depression förekommer
varje dag under minst två veckor är det bra att ta kontakt med
husläkaren. Föreslå gärna att du kan följa med vid besöket. Om det finns
anledning att tro att depressionen är svår eller att det förekommer
självmordtankar måste ni kräva att få en tid hos läkaren så snabbt som
möjligt. Obehandlad svår depression kan innebära en stor risk för
självmord.
Anhöriga kan också behöva stöd
För att själv orka med är det viktigt
att även du som närstående får stöd. Det är tillåtet att vara trött och
irriterad ibland. Försök att leva ditt eget liv i den mån det går och
avstå inte från det du tycker om att göra. Du behöver positiva möten och
händelser för att orka med.
Du kan vända dig till stödföreningar
för att få stöd och råd när orken inte räcker till. De kan ge dig
information och hjälpa dig att få kontakt med andra i en liknande
situation. Om din anhörige har fått kontakt med vården kan du också få
stöd från den personal som ansvarar för din anhöriges vård.
Texten hämtad 08 – 01 -08 ur år Guiden http://www.vardguiden.se/Article.asp?c=2997
Vid
Depression är det viktigt med stöd från anhöriga
För
en anhörig kan det vara en psykiskt tung och svår uppgift att hjälpa och
stödja en deprimerad person. Rent praktiskt kan det innebära att man
ensam måste ta hand om hem, barn och ekonomi eftersom den deprimerade
partnern inte orkar.
Det
kan vara svårt att se hur den deprimerades beteende förändras och hur
dennes känsloliv blir mindre rikt. Den tidigare aktiva personen kan
under sin depression bli irriterad, långsam, trög, trött och oförmögen
att uträtta saker.
I första hand är det bra om man som
anhörig uppmanar den deprimerade att söka medicinsk hjälp. Ibland vill
den drabbade inte gå till läkare och det kan krävas en hel del
övertalningsförsök för att motivera ett läkarbesök. Det är också bra om
man visar medkänsla och försöker förstå hur den deprimerade mår. Att
lyssna och ingjuta hopp genom att berätta att det finns både medicinsk
och psykologisk hjälp att få är viktigt. Svårt deprimerade personer vill
helst isolera sig och inte umgås med andra. Men ensamhet försvårar ofta
tillståndet. Därför är det bättre att försöka hålla kontakten med
omgivningen, även om den som är deprimerad säger att det inte behövs.
Många barn till deprimerade har ingen
att prata med. Barn, liksom vuxna, har behov av att tala om sin
situation, att ställa frågor och få svar om förälderns eller en annan
anhörigs depression. Barnet behöver också få visa sina känslor och
berätta om sin oro. Det viktigaste är att barnen får veta att det inte
är deras fel om mamma eller pappa är deprimerade. Det finns förebyggande
program som bedrivs i skolor. Mer information finns i kapitlet
Fördjupning och länkar.
Den nedstämda personens depressiva
tankar eller djupt pessimistiska syn på tillvaron kan smitta av sig på
anhöriga, som kan drabbas av överdriven misströstan och
hopplöshetskänslor. Därför är det viktigt att som anhörig söka stöd hos
släktingar och vänner.
När ska man söka
behandling? Om vanor, eller ovanor, orsakar kraftigt obehag, blir
tidskrävande (dvs. upptar mer än en timme varje dag) eller omöjliggör ett
normalt vardagsliv bör man söka hjälp. Det är också viktigt att komma
ihåg att det här är en sjukdom som på något plan drabbar hela familjen,
vilket gör att hela familjen bör vara med i beslutet att söka hjälp.
Även om det är lätt att
ställa diagnosen, när alla symtom presenteras, går det i praktiken ofta
många år innan diagnos ställs. En orsak är att barn och ungdomar ogärna
vill avslöja att de har tankar och tvångshandlingar som de själva inte
kan kontrollera, men en annan är att kunskaperna inom barn- och
ungdomspsykiatrin också varit dåliga. Ytterligare en svårighet är att
till sjukdomen hör en blandning av symtom på depression, ångest och
aggressivitet. Den förälder som blir indragen i ett tvångssjukt barns
ritualer, och vars försök att hjälpa möts av ilska, tror kanske snarare
att det handlar om barnets ”normala” önskan att göra på ett visst sätt
än något som har sin upprinnelse i en sjukdom.
Det glada budskapet är att kunskaper som gjort det lättare att ställa
diagnos också har resulterat i effektivare behandlingsmetoder.
Psykoterapeutiskt handlar det om kognitiv beteendeterapi som går att
genomföra även på relativt små barn. Medicinskt handlar det om
behandling med serotoninåterupptagshämmande läkemedel, s k SSRI-preparat.
I många fall krävs en kombination av dessa metoder. Det är samtidigt
viktigt att påpeka att sjukdomen kan vara allt från lindrig och
lättbotad till, i ett fåtal fall, en mycket svårbehandlad sjukdom.
Eftersom det nu finns SSRI-preparat, som utprovats på barn ända ner till
6 års ålder, kan man, då beteendeterapi inte finns tillgänglig eller
inte ger resultat, med fördel sätta in sådan medicin. Genom att
informera om att biverkningar ofta förekommer i inledningsskedet och
sedan försvinner och att effekten inte kommer förrän efter 3-4 veckor så
går det ofta bra att motivera till att medicinering genomförs.
Tidig upptäckt, effektiv behandling och stöd i en patient- och
anhörigförening ökar möjligheten till bot för denna vanliga sjukdom.
Råd till anhöriga och andra som kommer
i kontakt med personer med tvångssyndrom, t ex lärare:
- Ge inte de
försäkringar som den sjuke vill ha.
- Låt inte den
sjuke slingra sig undan det som upplevs som skrämmande och otäckt.
- Ställ inte för
höga krav på den sjuke under ”dåliga dagar”.
- Ge stöd och
beröm vid små framsteg. Kom ihåg att det är en oerhörd prestation
att motstå tvångshandlingar.
- Sätt gränser och
låt inte familjelivet/rutiner rubbas.
- Försök att inte
ens omedvetet ge försäkringar. Den tvångssjuke är nämligen
specialist på att dölja sitt tvång.
- Gör t ex
utflykter eller åk bort. Det kan kännas skönt för den sjuke att vila
sig från hemmiljön som är starkt associerad med sjukdomen.
- Försök att vara
positiv även när det är svårt. Att skoja om eländet lättar på
spänningen. Det är viktigt för anhöriga att få bearbeta situationen
och att få stöd, eftersom deras situation är ytterst påfrestande.
Författare: Henrik Pelling, Barn- och Ungdomspsykiatrin, Akademiska
Sjukhuset i Uppsala
Texten hämtad ur Landstinget Uppsala län
http://www.lul.se/templates/page____5906.aspx
Läs även detta :
För att sammanfatta hur anhöriga och
andra närstående på bästa sätt ska bemöta en person med tvångsproblem så
kan följande sägas Nedanstående regler bör man följa, åtminstone om
patienten befinner sig under beteendeterapeutisk behandling. I vissa
fall är endast någon eller några av reglerna nedan möjliga att använda,
varför man själv måste avgöra vilka regler som är tillämpliga:
1. Gör inte livet enklare för personen med tvång genom att hålla med,
garantera eller försäkra att det förhåller sig på det ena eller andra
sättet, exempelvis att händerna är rena, att ingen smitta finns, att det
är ofarligt att sluta o.s.v. Gå inte med i tvånget, om du kan låta bli.
Att följa denna regel är därför lättare sagt än gjort
2. Svara inte med lugnande och återförsäkrande svar på så kallade
återförsäkringsfrågor. (Frågor som personen bestämt vet svaret på, men
där tvivlet provocerar fram tvångsbeteendet att fråga om och om igen.)
Mycket av det vi kallar tjat kan vara sk. återförsäkringsfrågor. Att
följa denna regel är därför lättare sagt än gjort.
3. Gör inte livet med tvånget lättare genom att hjälpa till att utföra
vissa beteenden såsom kontroller, rengöring. Bli inte själv en del av
tvånget eller undvikandet. Gör inte saker för att det ska gå fortare och
så ”att man äntligen ska komma iväg någon gång.” Det är exempelvis
mycket lätt att man som förälder gör saker, för att barnet ska kunna
klara av att vara med andra barn, göra sina läxor, må bättre o.s.v. Att
följa denna regel är därför lättare sagt än gjort.
4. Gör inte livet lättare för personen med tvång, genom att lyssna och
hålla med om de ologiska föreställningarna (ältandet). Argumentera emot
och framhåll din ståndpunkt även om det blir bråk. Håna eller nedvärdera
inte personens åsikter, men framhåll din ståndpunkt, med sakliga
argument. Glöm inte framhålla att ”livet är alltid osäkert” i din
argumentation. ”Sannolikt har ingen fått AIDS av att kyssas, men helt
säker kan man naturligtvis inte vara.” Alla tar vissa risker. Det är
ofrånkomligt. Att följa denna regel är därför lättare sagt än gjort.
5. När tvånget blir allt värre och tar alltmera av familjens trivsel -
sätt gränser. Här går gränsen, längre tillåter vi inte. Det kommer
sannolikt att bli bråk, men till bråket kommer man förr eller senare i
vilket fall som helst. Ju förr gränsen sätts, desto mindre hinner
tvånget att generaliseras och utvecklas. Att följa denna regel är dock
lättare sagt än gjort.
6. Framhåll betydelsen av att vårda hälsan och att leva ett avstressat
och hälsosamt liv med sömn, vila, motion och närande mat på regelbundna
tider o.s.v. Därmed kan man reducera tillfällen där orelaterat obehag
utlöser tvångsepisoder.
7. Framhåll för den som ännu inte kommit i beteendeterapi, att det finns
behandling för problemet och att personer med tvångssyndrom inte är
”tokiga”, utan bara lärt sig att bli rädda för ofarliga saker,
företeelser och beteenden. Framför allt är de rädda för vissa av sina
egna tankar.
8. Framhåll att det är viktigt att inse att det ofta är fel på sättet
att tänka och att detta kan ändras. Först måste man dock erkänna att det
är fel och sedan måste man vara villig att diskutera alternativa sätt
att bete sig. Första steget mot bättring är att gå med på, att något bör
förändras. Det bästa sättet att ändra sitt sätt att tänka är att ändra
sitt beteende på så sätt, som om man redan tänkte på det nya sättet.
9. För den patient som befinner sig under behandling är det värdefullt
att bli uppmuntrad i sitt svåra arbete. Anhöriga kan, genom att påminna
om tidigare lyckade steg gjorda i behandlingen, inspirera till nya svåra
exponeringar. ”Kommer du ihåg hur svårt det var för dig att inte tvätta
händerna både före och efter duschningen? Och nu klarar du det utan
några större problem. Tänk på att du kan vänja dig vid att duscha bara
fem minuter också, chansa på samma sätt som du gjorde, när du slutade
med att tvätta dig med skurpulver på händerna.” Det är lätt att glömma
framgångarna i behandlingen, när hela tiden nya svåra exponeringar står
på tur att göras. Patienten ”glömmer” ibland vad han ska göra för att
fullfölja sin läxa. Många patienter uppskattar att bli påminda och ”påbaxade”,
medan andra bara blir irriterade på det. För att behandlingen ska göra
framsteg kan detta stöd vara nödvändigt, oavsett vilken reaktion det
väcker.
Författare: Olle Wadström,
Psykologinsats AB
|
/x.gif){kind=small}
