FÖRUNDRAN
Hon ryckte till och drog in andan med djupa tag, och höll halvt på att kvävas av regnet. De intensiva ögonen glittrade blåa till i mörkret, som vore de jagade och evigt förbannade. Blicken sökte desperat efter någonting, efter någonting tryggt att klamra sig fast vid och tröstas av. Det var mörkt och kylan fläktade mot ansiktet, vinden piskade det svarta håret mot ansiktet. Hennes händer föste bort de vilt dansande slingorna som smetade sig fast mot halsen och desperat, med ett ivrigt begär i ren panik efter trygghet sökte ögonen i spöregnet. Efter filtarna och den lilla kropp som var Gabrielles. Men krigarkvinnan kunde inte se henne någonstans. Paniken växte, hjärtat bultade högljutt, rörde om och förde oväsen i bröstkorgen. Adrenalinet i det hastiga rycket som fått kroppen att instinktivt slunga sig ur sömnen, pumpade i kroppen. Hon hade drömt mardrömmar igen. Och nu behövde hon innerligt veta att hennes vän och reskamrat fanns där. Att hon sov, var nära och...fanns.
De blå ögonen vidgades när kvinnan inte kunde hitta henne. En fladdrande inandning och flämtning kvävdes och blandades om varandra i halsen. Vart var hon? Hon behövde ha henne här! Hon kunde väl inte ha lämnat henne??? Med smidiga rörelser hävde sig kvinnan upp på knä. Hon trevade med sina långa armar framför sig i det ogästvänliga mörkret, hukande tog hon sig fram som ett kattdjur på jakt. Hon öppnade munnen och flämtade till, kisade mellan vattendropparna. Vätan som rann längs de mjukt markerade kindbenen ströks bort, handen böjdes i en bestämd båge och lades mot pannan, ovanför ögonen. Nu hade hon en skyddande skärm för synen så hon kunde speja med effektivitet. Det högg till djupt inne i bröstet på krigarkvinnan när hon vände sig om, och om, och än en gång om, bara för att finna tomhet runtomkring sig. Hon svalde hårt och blicken grumlades lätt, ensamhetens tvivel och farhågor slog sina klor i hennes hjärta. Hela hennes väsen sade ifrån, ropade efter ett behov. Och hon visste att hon skulle söka hela natten om det så krävdes för att finna den värmande härd och förståelse som kunde fördriva ångesten och själskvalen.
En klump formades i halsen, den malde som en kvarnsten, genom bröst och strupe, den pulserade olycksbådande inom henne, skrattade och sade henne att den ljuspunkt av lättnad hon så gärna ville gripa efter och hålla kvar för allt som hon höll heligt, den fanns inte där. Det var bara mörker och åter mörker som dränkte hennes syn och mullrande av en förebådande storm som röjde vilt och obehärskat i hennes känslor. Hjärtats slag bultade högre, hon kunde höra pulsen i de uppmärksamma öronen, hur den överväldigade och regerade henens tankar, hur drömbilderna for runt henne hånandes hennes rädsla. Denna enda verkliga rädsla hon hade. Det dånande ljudet, det falnande ljuset från en förut tänd eld som nu stampades ut oavsiktligt, intensifierade hennes starka olust. Men där! -Någonting mörkt under träden en bit bort. En gestalt inrullad i filtar som tycktes sova obekymrad, varm och trygg för regnet. Krigarkvinnans hjärta stannade på ett slag och bytte rytm, adrenalinet dränktes i ett vågskum av lättnad. Hon reste sig till sin fulla längd och den imponerande, långa gestalten vandrade tyst fram till den sovande. Xena knäböjde, hukade sig och sträckte fram en darrande hand mot en filtflik för att vika undan den. Gabrielles mjuka anletsdrag smög fram ur mörkrets skuggor från under den och i krigarens själ ströddes frid.
Hon log mjukt, det varma och förtroendeingivande leendet var trollbindande. Den rödblonda barden framför henne gnydde till i sömnen och den där rynkan av missnöje syntes för en stund i pannan. Krigarprinsessan hyssjade och smekte stilla bardens kind med en vördnadsfull, försiktig hand. Gnyendet avtog och ett säkert, vackert leende krusade läpparna. Den lilla barden tydde sig i sömnen till den vakande krigarkvinnan och gned huvudet belåtet och makligt trivsamt mot hennes arm. Xenas leende var ljuvt förklarande i all sin hemlighet i mörkret. Hon lade en flik av filten över sig för att åstadkomma en grundvärme. Sedan lät hon barden ty sig till henne, innan lättnaden över bardens kvarvaro sköljt över henne hade hon tänkt göra detsamma. Krypa in bakom henne och känna hennes värme och oändliga tro. Krigarkvinnan skrattade tyst och skakade lätt på huvudet. Envisa lilla bard! De hade färdats en lång väg tillsammans. Hon slöt armarna skyddande om den sovande kvinnan och andades ut i en slingrande suck.
Blicken föll på Gabrielles ansikte och någonstans där skar det till oroligt inom henne. Det vred sig i bitterljuv sötma därinne, längtade efter att tillåtelse. Krigarkvinnan tryckte tillbaka den välbekanta känslan. Hon försökte. Men den ville ut, den ville vråla och styra sig fri; få fritt spelrum i sin djupa oändlighet. Hon svalde hårt och föste tillbaka ömheten som glimmade i den intensivt blå blicken. Hades! Barden var nybliven änka, förbanne henne om hon så mycket som tänkte med hjärtat nu. En nöjd suck från Gabrielle när hon strök undan en rödblond slinga från hennes panna, blev ett styng av ren smärta. Hjärtat svajade till i uppmanande första steg till en glädjedans när barden nästlade in sig mot henne igen. Xena svalde ännu en gång och bet ihop. Den blå blicken fokuserades, blev helgjuten och koncentrerad. Krigarprinsessan förde en tyst inre kamp mot sina känslor. Gabrielle var i sörjande, efter en man som hon växt upp med, som krigarens mest ihärdiga fiende hade mördat framför ögonen på dem båda. Hon kunde fortfarande höra Callistos dödsångest; ropen på hjälpen som Xena hade nekat henne. Mardrömmarna... Hades! Mardrömmarna... Skulden. Mörkret. Alla svar hon kunde finna och all den styrka hon kunde uppmana, fanns just nu i hennes famn, tyst sovandes med jämna andetag.
Xena övermannades av sin egen ömhet för barden och böjde sig fram för att kyssa bardens mungipa ned njuka, varma läppar. När hon drog sig tillbaka var det med en accepterad smärta och ett fast beslut i blicken. Krigarprinsessans röst var lugn och säker, den kapitulation som skönjdes i den var naken, utsatt.
Hon smekte barden med tummen under örat och viskade mjukt;
"Jag älskar dig, Gabrielle."
Svaret blev en uppbrusande vind som fick trädkronornas löv att frasa öronbedövande och kylan att söka tillflykt in i värmen, ända in i märgen. Xena huttrade till och drog sig motvilligt dröjande bort från den sovande barden. Under tystnad lyfte hon sina filtar, bar dem en bit bort i skydd för vinden, för att sedan sjunka ner inrullad i dem med tankarna vandrandes in i nattens tystnad.
Skogen vakade över sina gäster och skyddade dem så gott hon kunde. Hade krigarkvinnan vänt sig om när hon börjat gå mot sin sovplats, så hade hon sett ett par gröngrå ögon glittra i mörkret av förundran, av glädje och värme. Gabrielle låg tyst vaken och betraktade den nu sovande kvinnan på avstånd. Synen av den mäktiga krigarkvinnan med stoltheten vikt för den lilla enkla barden, med den väldiga erkännande viskningen; -den gjorde hennes egna sorger små och lätta att bära.
Jace - 01.
Hon ryckte till och drog in andan med djupa tag, och höll halvt på att kvävas av regnet. De intensiva ögonen glittrade blåa till i mörkret, som vore de jagade och evigt förbannade. Blicken sökte desperat efter någonting, efter någonting tryggt att klamra sig fast vid och tröstas av. Det var mörkt och kylan fläktade mot ansiktet, vinden piskade det svarta håret mot ansiktet. Hennes händer föste bort de vilt dansande slingorna som smetade sig fast mot halsen och desperat, med ett ivrigt begär i ren panik efter trygghet sökte ögonen i spöregnet. Efter filtarna och den lilla kropp som var Gabrielles. Men krigarkvinnan kunde inte se henne någonstans. Paniken växte, hjärtat bultade högljutt, rörde om och förde oväsen i bröstkorgen. Adrenalinet i det hastiga rycket som fått kroppen att instinktivt slunga sig ur sömnen, pumpade i kroppen. Hon hade drömt mardrömmar igen. Och nu behövde hon innerligt veta att hennes vän och reskamrat fanns där. Att hon sov, var nära och...fanns.
De blå ögonen vidgades när kvinnan inte kunde hitta henne. En fladdrande inandning och flämtning kvävdes och blandades om varandra i halsen. Vart var hon? Hon behövde ha henne här! Hon kunde väl inte ha lämnat henne??? Med smidiga rörelser hävde sig kvinnan upp på knä. Hon trevade med sina långa armar framför sig i det ogästvänliga mörkret, hukande tog hon sig fram som ett kattdjur på jakt. Hon öppnade munnen och flämtade till, kisade mellan vattendropparna. Vätan som rann längs de mjukt markerade kindbenen ströks bort, handen böjdes i en bestämd båge och lades mot pannan, ovanför ögonen. Nu hade hon en skyddande skärm för synen så hon kunde speja med effektivitet. Det högg till djupt inne i bröstet på krigarkvinnan när hon vände sig om, och om, och än en gång om, bara för att finna tomhet runtomkring sig. Hon svalde hårt och blicken grumlades lätt, ensamhetens tvivel och farhågor slog sina klor i hennes hjärta. Hela hennes väsen sade ifrån, ropade efter ett behov. Och hon visste att hon skulle söka hela natten om det så krävdes för att finna den värmande härd och förståelse som kunde fördriva ångesten och själskvalen.
En klump formades i halsen, den malde som en kvarnsten, genom bröst och strupe, den pulserade olycksbådande inom henne, skrattade och sade henne att den ljuspunkt av lättnad hon så gärna ville gripa efter och hålla kvar för allt som hon höll heligt, den fanns inte där. Det var bara mörker och åter mörker som dränkte hennes syn och mullrande av en förebådande storm som röjde vilt och obehärskat i hennes känslor. Hjärtats slag bultade högre, hon kunde höra pulsen i de uppmärksamma öronen, hur den överväldigade och regerade henens tankar, hur drömbilderna for runt henne hånandes hennes rädsla. Denna enda verkliga rädsla hon hade. Det dånande ljudet, det falnande ljuset från en förut tänd eld som nu stampades ut oavsiktligt, intensifierade hennes starka olust. Men där! -Någonting mörkt under träden en bit bort. En gestalt inrullad i filtar som tycktes sova obekymrad, varm och trygg för regnet. Krigarkvinnans hjärta stannade på ett slag och bytte rytm, adrenalinet dränktes i ett vågskum av lättnad. Hon reste sig till sin fulla längd och den imponerande, långa gestalten vandrade tyst fram till den sovande. Xena knäböjde, hukade sig och sträckte fram en darrande hand mot en filtflik för att vika undan den. Gabrielles mjuka anletsdrag smög fram ur mörkrets skuggor från under den och i krigarens själ ströddes frid.
Hon log mjukt, det varma och förtroendeingivande leendet var trollbindande. Den rödblonda barden framför henne gnydde till i sömnen och den där rynkan av missnöje syntes för en stund i pannan. Krigarprinsessan hyssjade och smekte stilla bardens kind med en vördnadsfull, försiktig hand. Gnyendet avtog och ett säkert, vackert leende krusade läpparna. Den lilla barden tydde sig i sömnen till den vakande krigarkvinnan och gned huvudet belåtet och makligt trivsamt mot hennes arm. Xenas leende var ljuvt förklarande i all sin hemlighet i mörkret. Hon lade en flik av filten över sig för att åstadkomma en grundvärme. Sedan lät hon barden ty sig till henne, innan lättnaden över bardens kvarvaro sköljt över henne hade hon tänkt göra detsamma. Krypa in bakom henne och känna hennes värme och oändliga tro. Krigarkvinnan skrattade tyst och skakade lätt på huvudet. Envisa lilla bard! De hade färdats en lång väg tillsammans. Hon slöt armarna skyddande om den sovande kvinnan och andades ut i en slingrande suck.
Blicken föll på Gabrielles ansikte och någonstans där skar det till oroligt inom henne. Det vred sig i bitterljuv sötma därinne, längtade efter att tillåtelse. Krigarkvinnan tryckte tillbaka den välbekanta känslan. Hon försökte. Men den ville ut, den ville vråla och styra sig fri; få fritt spelrum i sin djupa oändlighet. Hon svalde hårt och föste tillbaka ömheten som glimmade i den intensivt blå blicken. Hades! Barden var nybliven änka, förbanne henne om hon så mycket som tänkte med hjärtat nu. En nöjd suck från Gabrielle när hon strök undan en rödblond slinga från hennes panna, blev ett styng av ren smärta. Hjärtat svajade till i uppmanande första steg till en glädjedans när barden nästlade in sig mot henne igen. Xena svalde ännu en gång och bet ihop. Den blå blicken fokuserades, blev helgjuten och koncentrerad. Krigarprinsessan förde en tyst inre kamp mot sina känslor. Gabrielle var i sörjande, efter en man som hon växt upp med, som krigarens mest ihärdiga fiende hade mördat framför ögonen på dem båda. Hon kunde fortfarande höra Callistos dödsångest; ropen på hjälpen som Xena hade nekat henne. Mardrömmarna... Hades! Mardrömmarna... Skulden. Mörkret. Alla svar hon kunde finna och all den styrka hon kunde uppmana, fanns just nu i hennes famn, tyst sovandes med jämna andetag.
Xena övermannades av sin egen ömhet för barden och böjde sig fram för att kyssa bardens mungipa ned njuka, varma läppar. När hon drog sig tillbaka var det med en accepterad smärta och ett fast beslut i blicken. Krigarprinsessans röst var lugn och säker, den kapitulation som skönjdes i den var naken, utsatt.
Hon smekte barden med tummen under örat och viskade mjukt;
"Jag älskar dig, Gabrielle."
Svaret blev en uppbrusande vind som fick trädkronornas löv att frasa öronbedövande och kylan att söka tillflykt in i värmen, ända in i märgen. Xena huttrade till och drog sig motvilligt dröjande bort från den sovande barden. Under tystnad lyfte hon sina filtar, bar dem en bit bort i skydd för vinden, för att sedan sjunka ner inrullad i dem med tankarna vandrandes in i nattens tystnad.
Skogen vakade över sina gäster och skyddade dem så gott hon kunde. Hade krigarkvinnan vänt sig om när hon börjat gå mot sin sovplats, så hade hon sett ett par gröngrå ögon glittra i mörkret av förundran, av glädje och värme. Gabrielle låg tyst vaken och betraktade den nu sovande kvinnan på avstånd. Synen av den mäktiga krigarkvinnan med stoltheten vikt för den lilla enkla barden, med den väldiga erkännande viskningen; -den gjorde hennes egna sorger små och lätta att bära.
Jace - 01.
This
site is copyrighted to Christian, Lisa, Henkan, Jöffe and Nojsan 2001.