DEN
OSYNLIGE MANNEN
Det
var en vacker morgon på alla sätt. Trädkronorna i skogen
lät av vinden och mitt genom skogen gick bäcken, som vidgades
och blev en liten fors längre uppåt de klippiga bergdelarna av
skogen. Gabrielle gick och nynnade på en ny melodi medan hon försökte
hitta några ätbara svampar till frukosten. Xena hade försvunnit
tidigare på morgonen, men det var inte ovanligt. Hon övade säkert
på någon av sina stridskonster just nu. Gabrielle suckade och
slängde den lilla brungrå svampen åt sidan, den var ätbar
men alldeles för liten och fler växte inte nära den heller.
Hon var nära att ge upp sin svampjakt när hon upptäckte att
hon kommit in på klippområdet. Då hörde hon hur vattnet
forsade fram, det fanns ett vattenfall längre inåt forsen. Där
stod hon och blängde på något av det vackraste hon sett;
Xena stod och tvättade sig under det rinnande vattnet.
Gabrielle duckade och kunde inte ta ögonen från henne. Hon var så vacker, varje linje i den nakna kroppen var perfekt, den var fast och finlemmad med långa, smidiga muskler och med vattnet rinnandes ner mellan brösten, över ryggen och ansiktet, så var Xena den fulländade gudinnan. Men det var någonting som var fel med det hela, Xenas rörelser var otydliga, armarna smekte luften, hon såg ut att kyssa någon i sin fantasi. Och vattnet rann på ett oroväckande sätt runtom stället framför henne. Gabrielle kisade och letade efter sin lilla kikare som hon hade i den där väskan med axelrem som hon alltid bar med sig och riktade in den mot Xena. Jo, det var något som var fel. Någonting hon inte kunde se lade ner Xena i vattnet, som rann över hennes ben med en mindre svallvåg. Hon kunde se hur Xena sträckte ut händerna framför sig som om hon tryckte ner någonting framför sig, samtidigt som hennes kropp rörde sig häftigare och alltmer häftigare. Snart lät hon. Högt.
Gabrielle sprang med rodnaden på kinderna nerför klippavsatserna och över på skogsområdet. Kikaren slängde från axeln, där hon hängt den i det ljusgröna band som den var fastgjord i. När hon kom fram till deras läger satte hon sig ner och skakade på huvudet. Det fick inte vara sant! VEM gav Xena sådan njutning att hon i extas, utom sig av vild lusta skrek så det ekade i hela skogen? Och det om igen? Det plågade henne att höra Xena med en annan. Varför kunde det inte ha varit hon? Gabrielle satt och vakade över den slocknade eldens sista glöd när Xena kom tillbaka. Hon sade inte ett ord till sin reskamrat, utan log lamt när hon föreslog att de skulle packa ihop.
"Gabrielle? Vad är det med dig, du går i dagdrömmar! Här, plocka ihop dina rullar och hjälp till med rivandet av lägret!", Xena såg förvånad på sin vän, som envist tyst satt kvar och inte rörde sig ur fläcken.
"Gabrielle? Du hörde väl vad jag sade?" Gabrielle nickade.
"Jag hörde dig. Men ingenting av det berör mig mer. Jag stannar kvar här, du får resa själv."
"Så du tänker...", Xena tappade talförmågan men nickade sedan mer än ivrigt; "Du gör ju som du vill, Gabrielle."
Xena kände sig mycket olustig. Hon VILLE INTE att Gabrielle skulle bli kvar. Men hon kände henne och visste att när hon hade bestämt sig för någonting så hade hon. Tyst rev Xena lägret och lastade Argo.
"Du är säker....på att du inte ska följa med?"
Gabrielle hade kunnat svära på att det funnits en tvekan där, men skakade på huvudet.
"Jag kommer inte med dig. Det är någonting som händer och som du inte vill dela med någon. Inte ens med mig...", Gabrielle sänkte huvudet och suckade. Men rös till och blev alldeles kall genom hela kroppen. För vad hon såg bakom Xenas underläckra ben var två fotavtryck i gräset. De frasade tyst och ändrade tyngdpunkt. Det stod någon där.
"Mmmmmm.", Xena sjönk ner på knä och vände sig om, för att sedan njuta av en rörelse mot hennes underliv. Gabrielles huvud höjdes i vrede och ett begär. Nu stod hon inte på avstånd längre, hon tänkte inte låta Xena bli bortförd av någonting som kunde vara från en annan värld. Hon slängde sig framåt och kände hur hon knuffade undan tingesten, för att själv landa mellan Xenas ben, som slogs ihop i en bensax.
"Xeeena...släpp! Släpp!", Gabrielle höll på att kvävas.
"Nej, inte förrän du har givit mig det jag allra mest vill ha och har velat haft länge nu, Gabrielle. Jag har velat ha dig från första dagen jag såg dig. Och nu ska jag inte bli nekad..."
Gabrielle var inte sen att vara med på Xenas nyfunna nyck, utan dök ner mot den hettande fuktigheten, snart gav sig Xena hän i en serie njutningsstön och små skrik.
"Gabrieeeeeelle!OOOOOH! Gabrieeeeelle!JAJAJAnejnejnejjaaaaaaaa!OH!AH!OOOOoooh!"
Gabrielle ökade takten, och stönen steg i höjden. Sedan var det som om hon hade satt sig på tvålen för hårt. Men hon satt inte ner, utan hölls på plats, för att bli tryckt framåt. Hon stönade och skrek och Xena skrek med henne. Hon kunde höra ett tyngre stönande bakom sig och sedan såg hon hur hennes liv smektes upp och hur något blött mötte skinnet. Hon vrålade i extas och måste ha gjort någonting förhastat, för nu vrålade Xena också och fäktade med armarna. Hade Gabrielle gjort henne illa? Hon var yr av lusta och ögonen var suddiga av det. Hon slängde sig fram för att hålla Xena på plats med en kyss, men svankade istället ryggen och stönade ännu högre av njutning än förut. Gabrielle fylldes om och om igen, som om en lans genomrände henne, men på ett skönt och fast bestämt sätt. Hon kastade med huvudet och gnäggade som en häst, obehärskad och vild i en älskog som inte syntes för någon annan. Så hörde hon hur stål slog mot stål och ett isande skrik skar i öronen.
"HAYAYAYAYAYAYAYAYyyyyyy!!!!!!!!!", Xena höll i sitt svärd med båda händerna och såg med förakt på mannen som nu blev synlig där han låg över Gabrielles rygg, utpumpad och genomränd. Gabrielle snyftade till när förtrollningen var bruten och kröp därifrån, med skammen i ögonen. Xena gick efter.
"Nej, rör mig inte! Jag är besudlad, Xena! Och...jag NJÖT av det!"
Xena såg med mörka ögon på mannen.
"Ares.", var det enda hon sade. Innan hon drog sin chakram och slängde den mot honom i ett markerande skärsår.
"INGEN rör min bard, Ares! INGEN! Försvinn från denna värld med din förtrollning, som Gabrielle bröt med sin kyss! Jag borde ha förstått att du skulle vara inblandad i hela den här historien, det är just den sortens sak du skulle tänka dig att göra. Försvinn och ta dig en rövare istället!"
Ares för det var Ares, ställde sig upp, helad och med vredgad blick.
"Du vill ha mig Xena och vi hör ihop tillsammans, det vet du. Du kan fortfarande känna hettan bränna i ditt blod, hur du vill plundra och sätta brand, skräck i människors hjärtan!"
"Den enda eld jag vill tända är den i Gabrielles hjärta...."
"Xena...jag visste inte!", Gabrielle stirrade vantroget på Xena. Xena log tillbaka och vände sig ifrån Ares. Snart avr de två kvinnorna upptagna av varandra och Ares kände sig lämnad utanför. Han gick muttrandes därifrån, hörandes de skrik av njutning, nöje och begär som skar genom luften. Än en gång hade han inte lyckats vinna tillbaka krigarprinsessan på sin sida...men nästa gång. DÅ...
to be continued...
~;*the end*;~
Lisa
Gabrielle duckade och kunde inte ta ögonen från henne. Hon var så vacker, varje linje i den nakna kroppen var perfekt, den var fast och finlemmad med långa, smidiga muskler och med vattnet rinnandes ner mellan brösten, över ryggen och ansiktet, så var Xena den fulländade gudinnan. Men det var någonting som var fel med det hela, Xenas rörelser var otydliga, armarna smekte luften, hon såg ut att kyssa någon i sin fantasi. Och vattnet rann på ett oroväckande sätt runtom stället framför henne. Gabrielle kisade och letade efter sin lilla kikare som hon hade i den där väskan med axelrem som hon alltid bar med sig och riktade in den mot Xena. Jo, det var något som var fel. Någonting hon inte kunde se lade ner Xena i vattnet, som rann över hennes ben med en mindre svallvåg. Hon kunde se hur Xena sträckte ut händerna framför sig som om hon tryckte ner någonting framför sig, samtidigt som hennes kropp rörde sig häftigare och alltmer häftigare. Snart lät hon. Högt.
Gabrielle sprang med rodnaden på kinderna nerför klippavsatserna och över på skogsområdet. Kikaren slängde från axeln, där hon hängt den i det ljusgröna band som den var fastgjord i. När hon kom fram till deras läger satte hon sig ner och skakade på huvudet. Det fick inte vara sant! VEM gav Xena sådan njutning att hon i extas, utom sig av vild lusta skrek så det ekade i hela skogen? Och det om igen? Det plågade henne att höra Xena med en annan. Varför kunde det inte ha varit hon? Gabrielle satt och vakade över den slocknade eldens sista glöd när Xena kom tillbaka. Hon sade inte ett ord till sin reskamrat, utan log lamt när hon föreslog att de skulle packa ihop.
"Gabrielle? Vad är det med dig, du går i dagdrömmar! Här, plocka ihop dina rullar och hjälp till med rivandet av lägret!", Xena såg förvånad på sin vän, som envist tyst satt kvar och inte rörde sig ur fläcken.
"Gabrielle? Du hörde väl vad jag sade?" Gabrielle nickade.
"Jag hörde dig. Men ingenting av det berör mig mer. Jag stannar kvar här, du får resa själv."
"Så du tänker...", Xena tappade talförmågan men nickade sedan mer än ivrigt; "Du gör ju som du vill, Gabrielle."
Xena kände sig mycket olustig. Hon VILLE INTE att Gabrielle skulle bli kvar. Men hon kände henne och visste att när hon hade bestämt sig för någonting så hade hon. Tyst rev Xena lägret och lastade Argo.
"Du är säker....på att du inte ska följa med?"
Gabrielle hade kunnat svära på att det funnits en tvekan där, men skakade på huvudet.
"Jag kommer inte med dig. Det är någonting som händer och som du inte vill dela med någon. Inte ens med mig...", Gabrielle sänkte huvudet och suckade. Men rös till och blev alldeles kall genom hela kroppen. För vad hon såg bakom Xenas underläckra ben var två fotavtryck i gräset. De frasade tyst och ändrade tyngdpunkt. Det stod någon där.
"Mmmmmm.", Xena sjönk ner på knä och vände sig om, för att sedan njuta av en rörelse mot hennes underliv. Gabrielles huvud höjdes i vrede och ett begär. Nu stod hon inte på avstånd längre, hon tänkte inte låta Xena bli bortförd av någonting som kunde vara från en annan värld. Hon slängde sig framåt och kände hur hon knuffade undan tingesten, för att själv landa mellan Xenas ben, som slogs ihop i en bensax.
"Xeeena...släpp! Släpp!", Gabrielle höll på att kvävas.
"Nej, inte förrän du har givit mig det jag allra mest vill ha och har velat haft länge nu, Gabrielle. Jag har velat ha dig från första dagen jag såg dig. Och nu ska jag inte bli nekad..."
Gabrielle var inte sen att vara med på Xenas nyfunna nyck, utan dök ner mot den hettande fuktigheten, snart gav sig Xena hän i en serie njutningsstön och små skrik.
"Gabrieeeeeelle!OOOOOH! Gabrieeeeelle!JAJAJAnejnejnejjaaaaaaaa!OH!AH!OOOOoooh!"
Gabrielle ökade takten, och stönen steg i höjden. Sedan var det som om hon hade satt sig på tvålen för hårt. Men hon satt inte ner, utan hölls på plats, för att bli tryckt framåt. Hon stönade och skrek och Xena skrek med henne. Hon kunde höra ett tyngre stönande bakom sig och sedan såg hon hur hennes liv smektes upp och hur något blött mötte skinnet. Hon vrålade i extas och måste ha gjort någonting förhastat, för nu vrålade Xena också och fäktade med armarna. Hade Gabrielle gjort henne illa? Hon var yr av lusta och ögonen var suddiga av det. Hon slängde sig fram för att hålla Xena på plats med en kyss, men svankade istället ryggen och stönade ännu högre av njutning än förut. Gabrielle fylldes om och om igen, som om en lans genomrände henne, men på ett skönt och fast bestämt sätt. Hon kastade med huvudet och gnäggade som en häst, obehärskad och vild i en älskog som inte syntes för någon annan. Så hörde hon hur stål slog mot stål och ett isande skrik skar i öronen.
"HAYAYAYAYAYAYAYAYyyyyyy!!!!!!!!!", Xena höll i sitt svärd med båda händerna och såg med förakt på mannen som nu blev synlig där han låg över Gabrielles rygg, utpumpad och genomränd. Gabrielle snyftade till när förtrollningen var bruten och kröp därifrån, med skammen i ögonen. Xena gick efter.
"Nej, rör mig inte! Jag är besudlad, Xena! Och...jag NJÖT av det!"
Xena såg med mörka ögon på mannen.
"Ares.", var det enda hon sade. Innan hon drog sin chakram och slängde den mot honom i ett markerande skärsår.
"INGEN rör min bard, Ares! INGEN! Försvinn från denna värld med din förtrollning, som Gabrielle bröt med sin kyss! Jag borde ha förstått att du skulle vara inblandad i hela den här historien, det är just den sortens sak du skulle tänka dig att göra. Försvinn och ta dig en rövare istället!"
Ares för det var Ares, ställde sig upp, helad och med vredgad blick.
"Du vill ha mig Xena och vi hör ihop tillsammans, det vet du. Du kan fortfarande känna hettan bränna i ditt blod, hur du vill plundra och sätta brand, skräck i människors hjärtan!"
"Den enda eld jag vill tända är den i Gabrielles hjärta...."
"Xena...jag visste inte!", Gabrielle stirrade vantroget på Xena. Xena log tillbaka och vände sig ifrån Ares. Snart avr de två kvinnorna upptagna av varandra och Ares kände sig lämnad utanför. Han gick muttrandes därifrån, hörandes de skrik av njutning, nöje och begär som skar genom luften. Än en gång hade han inte lyckats vinna tillbaka krigarprinsessan på sin sida...men nästa gång. DÅ...
to be continued...
~;*the end*;~
Lisa
This
site is copyrighted to Christian, Lisa, Henkan, Jöffe and Nojsan 2001.