Bakgrund
Berättelser om kulturer och musikstilar kan alltid berättas på
flera olika sätt, från olika punkter i historien. Man kan välja
att börja där stilen i fråga först manifesterar sig,
eller man kan försöka följa berättelsen bakåt,
efter någon av de trådar som pekar mot olika ställen, artister
och individer.
Många av grupperna inom både black metal och annan hårdrock
nämner Richard Wagner som inspirationskälla, och flera omslag
till black metal -skivor pryds av målningar av romantiker eller i
romantisk stil. Jag kommer senare att återvända till de romantiska
idéerna och bilderna i black metal-kulturens föreställningsvärld.
Det här försöket till en kronologiskt berättelse om
till den musikkultur som kallas black metal skulle kunna börja under
1800-talet, i romantikens idévärld likaväl som 1982 då
skivan "Black Metal" med gruppen Venom kommer ut, eller i början
av nittiotalet då Mayhem släpper sina första skivor.
För att göra det hela överskådligt ska jag dock ta
avstamp på samma ställe där många menar att Heavy
Metal i allmänhet visar sig första gången - i Aston området
i Birmingham 1968.
Här finner vi gruppen Earth, vilka senare tar namn efter en skräckfilm
som gick på den lokala biografen för tillfället. Det var
tre korta skräckhistorier baserade på noveller av Chekov och
Tolstoy. Boris Carloff var berättare och filmens namn var Black Sabbath.
Tillsammans med Led Zeppelin räknas gruppen som den första manifestationen
av heavy metal. Definitivt är det också här som en av de
första stigarna mot svartmetallen börjar trampas - de kännetecken
som vi kan se hos black metal -genren har vi mycket lättare att hitta
i Black Sabbaths tidiga verk än i något som Led Zeppelin gjorde;
fixeringen vid det ockulta och mörka, texter och image inspirerade
av framförallt den gotiska skräckfilmen/litteraturen tillsammans
med filmer från Hammer-genren, långa intron med åska/regn/vind
-effekter. Black Sabbath var inte ensamma, Ett flertal band dök upp
ungefär samtidigt, däribland Black Widow från Leicester,
England som släppte första skivan "Sacrifice" 1970.
De spelade, liksom B. Sabbath, starkt psykedeliskt influerad rock musik.
De framstod, i både texter och scenshow, som än mer "ockulta"
än Black Sabbath, t.ex. inkluderade deras framträdanden i början
ett teatraliskt offrande av en naken kvinna, iscensatt av medlemmar ur Leicester
Phoenix Theatre Company. De hade en mindre hit med låten "Come
to the sabbath" där guddomen Astaroth åkallas:
"Help me in my search for knowledge
I must learn the Secret Art.
Who dares to help me raise the one
Whose very name near stills my heart?
ASTAROTH
[.......]
Let the Sabbat now begin.
Come, come, come to the Sabbat.
Come to the Sabbat - Satan´s there!"
Man kan finna många likheter med dagens Black Metal texter. Jämför
här med Dark Funerals låt "Secrets of the black arts."(Secrets
of the black arts, CD1995):
"Lucifer
Show me the secrets enshrined
The hidden source of eternal wisdom
That dwells within the abyss
Infernal majesty
Guide me in my eternal search
Lead me to the ancient empire
Of dark treasures that once were lost..."
Glömda, urgamla kunskaper är vanliga lyriska ämnen inom svartmetallen. Som Jan Christoffersson skriver: "För en ung människa som söker sig till detta[satanism, min anm.]och Black Metal, som uttrycker ett slags historicism och handlar mycket om glömd kunskap, kan målet vara att kunna se på en vuxen[...]och tänka för sig själv:"Du skulle bara veta vilka onda krafter jag besitter och vilken kunskap jag har. Du kommer att brinna om du inte passar dig." (Christoffersson 1996:64)
Om Generationer.
Man brukar inom scenen tala om tre "vågar" eller generationer,
speciellt brännbara punkter under 80- och 90- talen då betydelsefulla
band och stilinriktnigar dök upp. Det handlar inte om helt och hållet
avskilda episoder utan flera av de band som kom fram i respektive "våg"
håller faktiskt på fortfarande, och nya band kommer till som
spelar samma typ av musik som de äldre banden. Dagens black metal -band
ligger alltid i ett komplicerat dialektiskt förhållande till
tidigare generationer. Ett nytt bands musik/image bedöms av de lyssnande
i förhållande till de band som kommit i de tidigare generationerna
- spelar de "old-school" eller "new-school" -blackmetal?
Skiljer de sig för mycket från idealen som myntades av Mayhem?
Är de kopior av Bathory, Venom eller Dissection? Är de "true"-
håller deras image? Den här uppsatsen handlar i och för
sig om black metal -kulturen i den tredje generationen, ungefär de
senaste tre åren, 1996 - 1999, men tidigare generationer och grupper
är så vitala och levande idag, även de avsomnade, att det
kan vara på sin plats att försöka beskriva varje strömning
relativt ingående.
Första Vågen - Extrem musik.
Under det sena 70-talets/tidiga 80-talets revival av engelsk hårdrock,
vad som brukar kallas "New Wave Of British Heavy Metal" hittar
vi det band som ofta sägs ha "skapat" genren black metal.
Där grupper som Iron Maiden och Def Leppard rönte stora publikframgångar
hade andra - såsom Venom - en smalare lyssnarskara.(Weinstein 1991:44)
Musikaliskt kan Venom sägas vara mycket inspirerade av Motörhead,
en annan engelsk grupp. Motörhead spelade, och spelar fortfarande(!),
en snabb form av distad rockn'roll med en rosslig, whiskydoftande Lemmy
Kilminster på sång och bas. De sågs länge som ett
rockband, men räknas nu till de tidiga Heavy Metal banden.
Venom kan nog förutom för svartmetallen sägas vara ett nyckelband
för skapandet av flera andra subgenrer till heavy metal - framför
allt speed/thrash metal. Lars Ulrich, trummis i ett av 80 -talets och början
av 90 -talets största thrash band, Metallica, säger följande
om bandet: "Welcome to hell was a classic! Black metal, Speed metal,
Death Metal - Venom started it all in 1981 with that one album""(CD:The
Best of Venom - In Memorium 1991)
Så framförallt är det image mässigt och stilmässigt
som vi kan se likheter med black metal -kulturen. De använde "demoniska"
artistnamn, något som är ett vanligt stilelementen inom black
metal. På skivkonvoluten använde man på de två första
skivorna inverterade pentagram och olika versioner av Baphomet, det get
ansikte som sedan medeltiden kopplats till djävulen.(Bossius 1998:96)
Man sjöng om Satan och Helvetet på ett sätt som aldrig tidigare
var gjort. Textmässigt så användes inte samma romantiska,
spänningsfyllda mystik som t.ex. Black Widow och många av dagens
black metal -grupper, men hos Venom var det så att säga mer frispråkigt.
Venom fortsatte istället i den "hårdkokta" musikstil
som Motörhead använde, och blandade in sina texter om helvetet
och Satan på ett oromantiskt sätt som gick i linje med musiken.
Venoms texter var inte satanistiska på det sättet att de skulle
framstå uttryck för en religiös tro utan, i deras egna ord,
därför att: "Satan is power and Venom is power so we write
about Satan."(Bossius 1998:96)
Samtidiga med Venom är Mercyful Fate från Danmark. De kallade
sig black metal liksom Venom och sångaren King Diamond lär ha
varit(är?) aktiv medlem i Church Of Satan(denna har beskrivits utförligt
av Thomas Bossius 1998 m.fl.). Han använde också corpsepaint,
eller warpaint som det ibland kallas, och skrev texter som beskrev satanistiska
ritualer eller hädade kyrkan.
Ett par år efter Venom och Mercyful Fates intåg ser vi flera
betydelsefulla gruppers födelse. De flesta, som Sodom och Hellhammer
vilka senare bytte namn till Celtic Frost ses som renodlade thrash-band
men har trots allt påverkat den nuvarande "scenen" till
stor del. Det mest inflytelserika av dessa band, vilket de flesta nutida
svartmetall-band också hävdar, är Bathory. Bandet bestod
mer eller mindre av en person, med aliaset "Quorthon". Det var
thrash/black -metal i Venoms anda, men det gick snabbare och Quorthon vrålade
och grymtade på ett annat sätt än Cronos(sångare i
Venom) gjort, musikaliskt var det ännu längre bort ifrån
NWOBH än vad Venom hade varit. Närheten till både death
och black -metal är här ännu mer tydlig. På sin tredje
skiva - "Blood, Fire, Death" - gick Bathory helt och hållet
bort från det sataniska innehållet. Istället lånade
han bilder, texter och till viss del musik från filmer/litteratur
inom Sword&Sorcery-genren som Conan barbaren, och från den nordiska
mytologin(vilken även Conan-berättelsens författare, Robert
Howard, lånat från i första hand. Jag har aldrig hört
Quorthon nämna det i någon intervju men det är väl
rimligt att han har blivit inspirerad av ett heavy metal-band som började
under det tidiga 80-talet, Manowar. De hade från första början
en macho/Conan/fantasy-image och skrev/skriver låtar om Sword&Sorcery,
hur fantastiska och bra Manowar var och hur "falska" många
metal band/fans där ute var.
Bathory skapade en ny stil när de släppte "Blood, Fire, Death"
något som brukar kallas för "Viking Metal" i svartmetall-kretsar.
Bathorys betydelse för black metal är väldigt stor, förutom
skapandet av ett nytt ämne för texter och image så öppnade
de upp möjligheter för senare band att experimentera och använda
"normal" sång, atmosfäriska och gotiska arrangemang
etc.
Andra Vågen - Extrema liv
Under den andra vågen förflyttas fokus från England till
Skandinavien i allmänhet och Norge i
synnerhet. I det tidiga nittio-talet bildas där många band som
utger sig för att vara genuint satanistiska och onda. Genom att sammansmälta
teori och praktik ville grupper som Burzum, Mayhem och Darkthrone ge uttryck
för en essentiell identitet(Harris 1999). Mycket kretsar kring bandet
Mayhem och dess medlemmar, som bildades 1984, bara ett par år efter
Bathory. De började dock inte spela på allvar förrän
ett antal år senare och släppte några demos och en EP från
och med 1986. Bandet existerar fortfarande och har idag släppt ett
par studio och flera live -skivor. Gitarristen Öystein Aarseth, a.k.a.
Euronymous lär ha varit ledare för en satanistisk sekt där
en liten kärna av den "andra vågens" norska svartmetallare
deltog. Bland dessa fanns Christian Vikernes, a.k.a. Count Grischnack, som
hade och fortfarande har enmansbandet Burzum.
Sekten gick under namnet "den sorte cirkeln"("den svarta
cirkeln"), där predikade Euronymous "...sin kärlek till
Satan, sitt hat mot de kristna och filosoferade om den nya tid som var i
antågande då ondskans makter skulle ta över."(Bossius
1998:110). Det talas om två kretsar i cirkeln där den inre bestod
av tidigare nämnda kärna och den yttre av framför allt blackmetal-fans.
Den inre kretsen lär ha befallt delar av den yttre cirkeln att utföra
vissa dåd. Man omsatte i praktiken vad Venom och Bathory bara sjungit
om genom att bränna ner kyrkor, terrorisera band som inte var tillräckligt
"onda" eller satanistiska och, vid några tillfällen,
genom mord.
Hur organiserad cirkeln var är relativt okänt, vissa källor
påstår att den ännu existerar medan andra säger att
den egentligen aldrig funnits annat än i Euronymous fantasi. Sammanfattningsvis
kan man anta att de flesta dåden antagligen är akter utförda
av enskilda människor på eget bevåg, ofta utförda
utan större tanke bakom. Samtidigt har blotta ryktena om "den
svarta cirkeln" och dess samband med svartmetall-scenen inspirerat
människor till att utföra dåd, vidare har vissa delinkventa
handlingar onekligen begåtts under direkt inflytande från medlemmar
i den "inre kretsen". Michael Moynahan, författare till boken
"Lords Of Chaos" beskriver i en intervju Vikernes, som nu sitter
i fängelse för mordet på Euronymous, som "...a very
gregarious character and I do believe that he probably used his charisma
to encourage others to involve themselves in the church arsons."(Taylor
1998 ).
Under dessa år blossar både ett medialt intresse för musikscenen
upp, såväl som ett intresse bland ungdomar. Under 80-talet hade
Death Metal som musikstil utvecklats främst i Tampa Bay, Florida där
band som Morbid Angel, Obituary och Napalm Death härstammade ifrån.
I några år hade musikstilen varit stor i Sverige; Entombed och
Dismembered räknades som två av de största banden. Kring
-92/93 gick många death metal band över till att spela black
metal. De förde förstås med sig starka element från
dödsmetallen. I ett försök att se kronologiskt på dagens
black metal kan man alltså delvist se en rak linje från Venom
via Mayhem till dagens scen, men man kan även se svartmetallen som
sprungen ur dödsmetallen eftersom starka influencer från death
metal inkorporerades då många band gick över till att spela
black metal i början av nittiotalet.(Bossius 1998:97-98)
Den 10:e Augusti 1993 dödar Christian Vikernes Euronymous i hans lägenhet.
Mycket talar för att det var ett genomtänkt och planerat dåd,
han hävdar dock själv att det var i självförsvar. I
och med att Vikernes och flera andra medlemmar i norska blackmetal -band
nu avtjänar långa fängelsestraff för bl.a. mord och
mordbränder har de delinkventa handlingarna inom blackmetal-scenen
avstannat.
Tredje Vågen - extrem mångfald
Enligt Ronald Byrnside följer musikstilar oftast ett mönster av
"formation, crystallization and decay" (Weinstein 1991:7). När
en musikstil föds går den knappast att urskilja från den
stil den kommer ur. En musikstil blir sällan uppmärksammad som
genre förrän den redan funnits ett tag. I kristalliserings fasen
är stilen "self-consciously acknowledged"(Weinstein 1991:7),
den uppmärksammas som en egen stil. I förfallo-fasen blir stilen
allt för lättigenkännlig och vissa aspekter blir "so
predictable that both composer and audience begin to loose interest"
(Weinstein 1991:7, citerar Byrnside 1975)
Deena Weenstein kommenterar detta i sin bok "Heavy Metal - a cultural
sociology" och poängterar att heavy metal gått igenom formationsfasen
och kristalliseringsfasen. Däremot har den ännu motstått
förfall, längre än andra rock-genrer. Men, motståndet
mot förfall behöver inte betyda återskapandet av exakt samma
stil. Tvärtemot har heavy metal gått igenom, och fortsätter
att gå igenom, en fragmenteringsprocess, där musiken delas upp
i undergenrer. Hon tar upp framför allt "thrash" och "lite"
-metal-genrerna. (Weinstein 1991). Samma resonemang kan appliceras på
svartmetallen som egen genre. De olika generationerna kan mer eller mindre
sägas stå för detta - I första vågen börjar
stilen ta form men Venom sågs till att börja med som ett band
inom NWOBHM. I andra vågen är black metal klart igenkännbar
som stil då vissa stilelement skiljer black metal från t.ex.
thrash/death metal o.s.v.
I den tredje generationen har en fragmentering börjat råda, men
där är dock de olika genrerna mycket mer flytande än inom
heavy metal. Undergenrerna inom black metal är ännu få.
Däremot är det mycket vanligt att epitet skapas enskilt för
olika band (t.ex.har Cradle Of Filth kallats "Black Gothic Romantik
Metal"), denna individualisering av musiken går hand i hand med
dagens scens ideal att alltid vara originell och framför allt kreativ.
Samtidigt får man inte skillja sig alltför mycket från
normen, från de band som startade i början av nittio-talet. Det
pågår idag en debatt om vilka band och fans som är "True",
vilka som är äkta. Det är ofta ganska underliga argument
i bestämmandet av vem som är "sann". Åsa Swanö
beskriver detta träffsäkert i en krönika i Nerikes Allehanda
som jag har hämtat från hennes hemsida på internet. Hon
berättar hur hon hört två "svartmetallare" diskutera
på tunnelbanan:
"Den ene[...]beklagade sig över att en några år yngre
grabb hängde utanför replokalen där hans band höll till.
'Kids, alltså', fräste han och ondgjorde sig över att pojken
knappt kunde nått tonåren och redan klädde sig i patronbälte
och spelade i ett band.[...]På [den andres]...skola gick en yngling
som han minsann kände till inte varit inne på metal mer än
i ett par månader. Och han hade tydligen mage att ha på sig
en helt nytillverkad Dissectiontröja! Och än värre. 'Han
hälsade på mig i skolans matsal!', berättade metalbrodern
upprört. 'Jävla trendare', lade han till och den unge mannen mitt
emot nickade och fnyste.[...]Om man är ung får man alltså
inte göra anspråk på att 'vara metal'. Men man får
alltså inte heller vara äldre och plötsligt halka in i livsstilen?"
På detta sätt vill man försvara svartmetallen från
att bli för kommersiell, för snäll, för annorlunda än
"ursprunget". Samtidigt så är band som t.ex. Bathory,
vilka ses som ett helt klart "true" band, i högsta grad kommersiellt,
eller åtminstone kompromissande. Quorthon har flera gånger berättat
om hur han anpassar skivsläpp till publikens önskningar. T.ex.
påbörjade han kring 1989 en konceptuell skiva, "Blood on
Ice" som han valde att inte släppa eftersom han trodde att publiken
inte var redo för den. Det är istället framför allt
nya band som får sin äkthet ifråga satt.
Idag sträcker sig dock det som jag här kallar för black metal,
blackmetal eller svartmetall över ett vitt musikaliskt område.
Det lånas fritt influencer från heavy/thrash/death metal, folkmusik,
klassisk musik och goth/svartrock. På sista tiden har influencer från
techno, dance och industri -musiken börjat synas.
Vissa band har börjat nå utanför den tidigare metal-publiken,
detta gäller framför allt engelska Cradle Of Filth och de norska
banden Covenant och Dimmu Borgir. Cradle Of Filth når framför
allt ut till goth/svartrock kulturens "medlemmar" och Dimmu Borgir/Covenant
verkar nå både traditionella (heavy) metal-fans och anhängare
av hardcore och punk kulturer. På Spellemans-priset i norge(motsvarande
Sveriges grammis)var både Covenant och Dimmu Borgir nominerade inom
kategorin "hardrock", och Covenant vann.
Dagens black metal -scen präglas av ett ambivalent förhållningsätt
till tidigare band och stilar. Samtidigt som man inte får skilja sig
för mycket från normen är orginalitet ett honörsord.
Olika trender är en evig källa till diskution. Det utkämpas
ständigt ett verbalt "krig" mellan olika positioner och inriktningar
inom black metal -scenen. Det sena nittio-talet har alltså sett en
fragmentisering av black metal -kulturen, flera nya band når utanför
den tidigare "kundkretsen" av svartmetallare. Texter och image
är ofta antingen mer människovänlig eller uppenbart image-mässig.
Inga kyrkor bränns längre för att bevisa att man är
ond "på riktigt". Grupper tar hjälp av professionella
stylister när de ska ta bandfoton och kan ibland visa humoristiska
sidor av sig själva(Både Cradle Of Filth och Dimmu Borgir lär
ha poserat som jultomtar i decembernummer av metaltidningar...), något
som tidigare(i "andra generationen") var otänkbart. Ett motstånd
mot dessa strömningar, som jag vill se som en "feminisering"(I
Thomas Ziehes bemärkelse) av black metal -kulturen, finns bland medlemmar
av black metal -scenen. På skivkonvolut och i intervjuer görs
"statements" mot och förlöjligande av de nya banden
och deras "oäkta" och kommersiella sätt att vara. Begreppet
true/untrue och annan retorik används för att skydda genren från
att växa sig för alltför stor.
Vilka saker präglar då dessa "kommersiella" band, och
hur skiljer de sig från de tidigare. Är det ens befogat att kalla
de nya banden för black metal? Jag tror att det finns vissa kombinationer
av uttrycksmedel som gör att man kan räkna in även många
av den tredje generationens band i svartmetall-genren.
