Så kan en lista över motsats-förhållanden inom
svartmetall-kulturen se ut. Det är för de inblandade självklara
förhållanden, där orden på vardera sida också
hör ihop med varandra - (Tron på) Gud står för det
onaturliga, det svaga och falska. Hans följeslagare ses som ett viljelöst
kollektiv. Däremot står Satan för den starka, sanna självständiga
människan - Lucifer blev ju kastad ut ur himmelriket för att han
satte sig upp mot gud. Dessa värderingar finns och är allmänt
vedertagna. Däremot är definitionen på dem ungefär
hur bred som helst. Eftersom black metal fokuserar så mycket på
individen har individen all rätt att bestämma hur man vill tolka
dessa värden. Som Asa skrev:
" I och med att jag själv är den enda som jag verkligen
känner, är jag också den enda person som jag
tror/litar på. Jag gör allt i egoistiskt syfte (även
om det är indirekt.) Jag tycker t.e.x själv inte att
jag har något att tjäna på att skada andra människor
(om inte dom skadar mig), så därför gör jag inte det."
Inom vissa gränser är tolkningarna av "spelreglerna"
obegränsade. Den genomsnittlige svartmetallaren är knappast mycket
annorlunda, i hennes handlingar, än en "vanlig" människa.
Kan man se ett homologiskt samband mellan artistnamnen, användandet
av corpsepaint, avståndstagandet från det normala, intresset
för det ockulta och det hemliga, sökandet efter glömd kunskap,
vissa gruppers avståndstagande mot den "nya" svartmetallen
och det oresonliga hatet mot kristendomen och andra religioner? Man söker
sig till mörkret, skuggan, iklär sig masker och roller. Söker
sig inte in mot andra människor utan eftersträvar misantropi.
Samtidigt har man en stark sammanhållning, black metal-scenen är
global, om än med stark centrering runt norden. Kan man se ett samband
mellan synsättet på världen och de tidigare nämnda
företeelserna? Kan man i det senmoderna samhället se mekanismerna
som skapar behovet efter dessa uttryck?
Thomas Ziehe pratar om en görbarhet, en tro hos ungdomen att allt kan
göras, man kan bli vad som helst. När denna "bubbla"
spricker drabbas de unga av vanmakt. Man talar om genomskådad görbarhet.
Black metal-musiken och kulturen presenterar en romantisk men ändå
desillusionerad värld, den presenterar en vacker och drömmande
värld samtidigt som den har släppt förväntingarna från
samhället. Musiken skapar mening i människors liv, genom att å
ena sidan "återmystifiera" tillvaron(Bossius 1998) och å
andra sidan avmystifiera kravet på moraliska och samhälleliga
regler. En informant beskrev sitt förhållande till musiken och
det sätt hon lyssnar på den som en närmast katharsis-artad
upplevelse:
"For me Black Metal is (As I Said) a reflection of my
soul. I don´t look at the music like 'Just something you listen to',
but as a piece of myself. Kinda like as my thoughts were spoken. The things
I have truble handelig normaly, I get a sulution on when I 'Slip inside
myself' to the music. "
Hur lyssnar människor på den här sortens musik? Det är
ju stundtals pisksnabbt, brutalt och mycket aggressivt, men verkar inte
alltid återspeglas i lyssningssättet, som ofta är kontemplerande
och präglas av inåtriktat "upplevelsesökande".
Är det någon skillnad på sättet som de äldre
och yngre lyssnar? Kvinnor och män? Lyssnar man på olika grupper
på väldigt olika sätt, eller finns en "standard-rutin"
för lyssnandet?
Den genomskådade görbarheten paralyserar oss. Gör oss
handfallna och likgiltiga så till den grad att vi inte längre
kan känna. Jag tror att det är där svartmetallen har sin
funktion - som en alarmklocka som tvingar oss att känna genom att dra
alla uttryck till extremen. Jag tror också att det är därför
svartmetallen växer och fragmenteras - ju äldre samhället
blir, desto mer förvirrade och desillusionerade blir vi och behovet
av att känna blir större och större. Jag tror att detta behov,
hos vissa människor, faktiskt kan uppfyllas genom black metal och "[the]searing
renaissance of romanticism in the melodic yet atonal masterpieces of these
underground acts"(Spinoza Ray Prozak 1993-1997)
När black metal börjar växa, har den också börjat förgrena sig. Behovet av extrema, totala känslo-upplevelser hos lyssnarna försöker uppfyllas av musiker, som går olika vägar för att finna den. Den black metal som blivit "stor" med grupper som Dimmu Borgir och Cradle Of Filth är något mer lättlyssnad och publiktillvänd än annan svartmetall. Man använder ofta stylister vid fotografi-sessions etc. Jag tror att detta pekar på en feminisering av black metal-kulturen, se tillexempel tidigare nämnda kortet på Covenant med vinröd respektive svart kavaj, eller de teatermässiga bilderna på Cradle Of Filth. Beror "kommersialiseringen", alternativt "feminiseringen" av delar av scenen på att musiker har uppfattat allmänhetens intresse, eller beror allmänhetens ökade intresse på den redan begynnande förekomsten av den mer lättlyssnade svartmetallen? Det är svårt att svara på, men samtidigt finns en stor och mångfasseterad underground kvar där alla sorters black metalband - och även band som inte ens kan beskrivas som metal - finns och verkar. En dialog pågår mellan de stora och de mindre banden ("sell-outs" och "underground" om man så vill) och man influeras vara sig man vill eller inte av varandra. Trots den bistra framtoningen och hur "onda" många än vill verka så tillåts mycket inom scenen. De flesta skillnader går att leva med och till och med uppskattas. De delinkventa handlingarnas tid är över. Nu vänder sig black metal ut mot världen, in mot sig själv - och blickar vidare igenom mörkret.
"Wo Menschen singen lass dich ruhig nieder/Denn böse Menschen
singen keine Lieder
(Where people are singing rest easy/ Since bad people sing no songs)"
Tyskt ordspråk
