Den tredje generationens black metal-kultur präglas av mångfald. Oräkneliga nya epitet och genrer har kommit upp genom att grupper influeras av annan musik, litteratur, film eller andra företeelser. Det kan heta Warmetal, Vikingmetal, Paganmetall, Black Vampyric Goth metal, Black Thrash-metal eller Forestmetal - listan går vidare hur långt som helst, och växer ständigt. Ändå finns många stilistiska likheter mellan banden, alla är en del av samma musikscen/kultur. Denna scen kallar jag här för black metal, blackmetal eller svartmetall. Men vilka är det? En musikalisk genre består av många små faktorer; den klingande musiken, klädstil, frisyrer, sångtexter, hur man uttrycker sig i intervjuer, argot(slang) etc. (Bjurström/Forsnäs1994), Jag har i den här uppsatsen valt att behandla även band som inte kallar sig för black metal ifall de uppfyller vissa stilistiska minsta gemensamma nämnare. Jag kommer i detta avsnitt att presentera dessa nämnare tillsammans med andra element inom svartmetallen enligt "checklistan" i Erling Bjurström och Lars Lilliestams artikel "Stilens markörer"(1994). Det bör tilläggas att elementen och markörerna är flytande och alltid i förändring, dessutom finns många olika åsikter. Jag kommer att försöka lyfta fram den bild som är mest allmän inom scenen, men även peka på andra åsikter. Alla citat som jag använder i detta avnitt är, om inte annat anges, taget från antingen personliga e-post brev eller intervjuer med medlemmar av black metal - scenen.
Klingande musikaliska stilelement och stilmarkörer
" It.. its hard, noisy and brutal
and still some of it is beautiful"
Kristina a.k.a. Norrsken
Det finns rent musikaliskt väldigt få riktiga stilmarkörer;
gemensamma nämnare som har en "distinktiv funktion" (Bjurström/Forsnäs1994),
inom black metal-genren. Vissa saker i den klingande musiken gör dock
att vi kan skilja ut black metal från t.ex. death metal. Det är
två musikgenrer som ligger musikaliskt mycket nära varandra och
det är framför allt i förhållande till dödsmetallen
som jag kommer att skilja ut svartmetallen. Något som ofta, men inte
alltid, finns med är ett blixtsnabbt markerande av virveln i trumspelandet,
distorterade gitarrer som spelas med snabbt tremolo, dubbla baskaggar spelade
med rak, snabb rytm. Detta är element som är lika vanliga inom
dödsmetall, det är först i kombination med andra stilistiska
uttryck vi "känner på oss" att det handlar om black
metal. Sådana uttryck kan instrumentalt vara bombastiska synth-mattor,
eller val av ackord och gitarrljud som låter gitarrerna flyta ihop
och ger "karaktären av en illasinad synthklangmatta" (Bossius
1998:100). Bossius poängterar likheten med den psykedeliska musikens
rymdklanger och ser grunden i en "växelverkan mellan konstmusik,
spelfilmsmusik, dokumentärfilmsmusik, rymdmusik och New Age-musik..."
(Bossius 1998:100).
Den viktigaste klingande markören är förmodligen sångstilen.
Där death metal sången är djup, gutteral och mullrande har
black metal sångaren istället en ljusare och skrikigare sångröst.
Man kan tänka det sig som en blandning mellan dödsmetallens gutturala
sångstil med power/speedmetal-sångarens hög-pitchade röst,
som då och då mynnar ut i uppgivna, kraxande suckar. Den här
sångstilen kommer jag att kalla "black metal-shrieks"(Bossius
1998). Det finns dock all möjlighet för sångaren att variera
och experimentera med rösten. Allt vanligare blir det nu med "normal"
sång, t.ex. på Arcturus skiva "Le Masquerad Infernale"
där ingen blackmetal-shrieking finns med, till förmån för
en teatraliskt deklamerande, "opera-aktig" sångstil. Detta,
att helt utelämna skriksången är dock ännu mycket ovanligt
och anledningen att Arcturus kallas för black metal beror nog på
att de tidigare haft en mer klart blackmetal-aktig stil och att medlemmar
i bandet är erkända black metal-personligheter(t.ex. Garm, medlem
av gruppen Ulver m.fl.). Ofta växlar man också mellan olika sångstilar
som tex. Cradle of Filth som växlar mellan "dödssång"
, blackmetal-shrieks, talade partier och "klassiskt skolad" kvinnlig
sång.
Den verbala dimensionen - texter och namn
"The music be metal - and the lyrics be satanic...."
Forlorn Soul
Med scenens utvidgning har även textämnena mångfaldigats,
där man förut bara sjöng om Satan är det nu legitimt
att sjunga om naturen, folktro, personliga kval, förlorad kärlek,
kosmos(Covenants texter) och så vidare. Det händer också
att man tonsätter romantikens diktare eller har med korta dikter i
skivkonvolutet(t.ex. Cradle Of Filth, Vintersorg, Arcturus) eller i Fanzines.
Många håller dock fast vid åsikten att "riktig"
black metal har satanistiska texter, eller alternativt, texter om kristendomens
utrotning. En av mina informanter, som kallar sig "Forlorn Soul"
tyckte så här:
"Most bands today that people consider Black Metal are really a
Death Metal
band with Black Metal influences (in the music). You CANNOT be a 100%
'Black Metal' band if your lyrics are not satanic."
Detta är en åsikt som delas av en del personer inom scenen,
att black metal från början var satanistisk(även om det
kanske inte var så seriöst av Venom och Bathory) så därför
ska det vara det idag också. Det som de flesta - "people"
- tycker får stå tillbaka mot det ursprungliga. Samtidigt så
poängterar Forlorn omedvetet att det ändå inte bara är
texterna som är black metal, det finns även en musikalisk stil
eftersom de flesta band är alltså musikaliskt inspirerade av
black metal men spelar egentligen deathmetal. Även om detta, den sataniska
metallen, är black metals ursprungsform så är själva
black metal -kulturen idag långt bredare. Här ryms en mängd
olika inriktningar och teman. Black metal-scenen utgörs även av
de nytillkomna fansen/grupperna och därmed vill jag även se till
"peoples" åsikt. Jag tror att den mest allmänna synvinkel
är nedanstående som en annan informant uttryckte:
" I don't think they have to be satanic but they need to contain
an element
of Mystery, and I guess this is appealing because we are all curious
to reveal answers within ourselves. And looking within these lyrics in a
way is further exploring the darkness and the uncharted regions of our darkest
fears."
Jag tror nog att det här är mer representativt för de flesta
medlemmar av scenen, och också något som kan hjälpa till
att avgränsa svartmetallen från t.ex. dödsmetall. Musikaliskt
är det är något i samspelet mellan de brutala, pisksnabba
ondskefulla passagerna med de lugna partiernas melodiska melankoli som ger
blackmetal sin speciella prägel. På samma sätt fungerar
texterna, det är något med den närmast självutplånande
romantiska känslosamheten i samspel med yttersta raseri, ofta gränsande
till hat. Det är den romantiska bilden tagen till extremen - alla känslor
skall överdrivas; ilska blir hat, glädje blir eterisk uppfylldhet,
sorgsenhet blir misantropi, stolthet blir självförhärligande.
Ingen känsla är för hemsk, för ful för extrem för
att driva den ett steg längre. Däremot är det "normala"
tabu, det är inte godtagbart att skriva en text om en vanlig dag på
jobbet, eller ens en realistisk skildring av någon tragisk händelse.
Om ämnen utanför det satanistiska och onda berörs krävs
att man använder ett mystiskt/poetiskt språk, med omskrivningar
och metaforer.
Namnen på grupperna kan vara närmast vad som helst som har att
göra med mörker, kyla, ondska, sorg, ensamhet etc. Man kan dock
urskilja några kategorier, varav den största är namn som
lånats från olika mytologier(Marduk, Kampfar, Månegarm,
Bifrost, Absu, Astarte). Det är även vanligt med namn som är
blasfemiska gentemot kristendomen eller religioner i allmänhet(Cradle
Of Filth, Angelcorpse, Rotting Christ), namn som förhärligar bandet
själv(Immortal, Emperor), "mörkernamn" - alla namn med
association till natt, mörker och död(Dark Funeral, Darkthrone,
Night Conquers Day). En del bands namn associerar till våld och förstörelse,
det är främst de äldre banden(t.ex. Mayhem). Därutöver
finns en hel del svårplacerade, ibland närmast impressionistiska
namn, ofta romantiskt klingande, som t.e.x. ...and Ocans, Opera IX och A
mind Confused. Något spekulerande kan man väl säga att de
grupper med "impressionistiska" och romantiska namn ofta tenderar
att ligga närmare den melodiska dödsmetallen eller doom/Dark Wave
musiken, medan de självförhärligande och i viss mån
de blasfemiska står för en mer "true" svartmetall.
De mytologiska namnen finner man i alla kategorier, men då det är
taget från den nordiska mytologin är det ofta någon form
av pagan/viking - inriktning.
Många inom svartmetallen använder sig av a.k.a:s eller artistnamn.
Det är här ännu större tyngpunkt på mytologiska,
ockulta och på senare tid folkloristiska namn(t.ex.Galder). Det är
mycket vanligt att man tar namn från olika demoner(t.ex. Cronos) eller
mörka gudomar(Euronymous). Ibland används även fantasylitteraturen
och rollspelens mörkare personligheter(Vikotnic, Count Grishnack, Vintersorg).
Det är inte helt ovanligt man hittar på ett eget namn som "låter"
ondskefullt (Abbath Ockulta) eller sätter till en militär eller
adlig titel(Lord Ahriman, Count Grishnack, Emperor Vorskaath). I allmänhet
kan sägas att a.k.a:s användes betydligt mer under den andra vågen,
nu är det många som har tröttnat på det och använder
sina egna namn, eller tar ett namn som låter mer "normalt".
Visuell framtoning, ritualer och ceremonier
" När vi började spela för länge sen tyckte
vi väl att det var stenhårt...
[...] ...nu tyck jag det är kladdigt."
Daniel Lindholm(Om corpse-paint, vid intervju 99-04-06)
Till begreppet black metal hör inte bara musik, det är en scen
där image hör till grundessensen. Till scenen associeras vissa
band trots att deras musik inte alls är black metal eller hårdrock
överhuvud- taget. Ett sådant band är Mortiis. Det är
ett enmans-band som består av en man som kallar sig just Mortiis.
I början av 90-talet var han en medlem av norska blackmetal bandet
Emperor. Mortiis spelar dock inte svartmetall utan en slags elektronisk
ambient musik, med breda synthmattor och melodier med avsikt att vara "medeltidsklingande".
Musiken skulle kunna beskrivas som "mörk" New Age musik.
Vad som associerar Mortiis med black metal scenen är framför allt
hans framtoning på skivomslag, på bilder och i intervjuer. Han
har byggt upp en "persona" runt namnet Mortiis, en image baserad
på bilder av honom sminkad som en svartalf ur fantasy/rollspels -litteraturen.
Med långt korpsvart stripigt hår, krokig näsa, spetsiga
öron och vitsminkad hy poserar han iförd svarta "rustningsliknande"
kläder i mörka skogar och gamla slottsruiner. Skivomslagen pryds
av dylika bilder eller av John Bauers mörkare målningar. Detta
tillsammans med hans bakgrund i svartmetallen passar in honom i svartmetall
kulturen.
Precis som med texterna och artistnamnen är det normala tabu även
vad gäller det visuella. Där dödsmetallbanden uppträder
med blåjeans och t-shirts och medvetet framstår som vanliga
människor(Harris 1999), har svartmetallarna patronbälten, spikar,
svarta kåpor, svärd/yxor och andra vapen, inverterade kors och
pentagram, svarta ljus etc. Den mest iögonfallande och mest avskilt
"svartmetalliska" av de visuella markörerna är dock
corpse-paint eller war-paint. Detta innebär att man målar ansiktet
vitt och områden runt ögonen svarta, för att, som en informant
uttryckte det: "se ut som en dödskalle, som ett lik, som om man
var död." Corpse-paint användes i black metal -sammanhang
redan av King Diamond i början av 80-talet. Förmodligen kom hans
inspiration från Gene Simmons/Kiss och Alice Cooper vilka båda
använde liknande sminkning. Idag har, liksom användandet av artistnamn,
corpsepainten ofta tvättats av helt eller fått stå tillbaka
till förmån för en lite lättare sminkning. Det används
dock fortfarande bl.a. av några av de största banden som Dimmu
Borgir, Immortal och Dark Funeral. Flera av de större banden, både
de nyare och äldre har dock slutat med den normala painten, som Cradle
Of Filth och Emperor.
Kläderna är förstås i huvudsak svarta. På bandfoton
och på scen används ofta kåpor, mantlar, rustnings eller
medeltidsliknande kläder. Det signalerar äldre tider och glömda
dagar, och är en del i vad Thomas Bossius kallar "återmystifierandet"(Bossius
1998). Det är dock inte så statiskt som man kan tro. I Fearless
mag kommenteras gruppen Covenants klädsel i en recension av skivan
"In Times Before The Light":
"Om ni vill se något ovanligt ska ni kolla i bookleten där
de båda medlemmarna står i en vinröd och en svart kavaj!
Försöker dem göra revolution? Coolt tycker jag, töntigt
tycker Robert...".
Avvikande klädsel väcker debatt men kan passera ifall andra kvaliteter
finns hos bandet.
Utanför scenen nöjer man sig ofta med att ha svarta jeans alternativt
skinnbyxor, svart t-shirt, ibland med bandmotiv och ofta skinnjacka. Det
är kanske det vanligaste men absolut inte något "krav".
Normalitets-tabut som gäller då ett band skall bli fotograferat
eller uppträda gäller inte utanför scenen, det är godtagbart
att t.ex. ha blå-jeans, även om det är ovanligt.
Logotyper är också en avdelning för sig. Förut var
det standard att black metal banden använde sig av spetsiga, kantiga
och närmast oläsliga monogram. De var ofta fullproppade med inverterade
kors och pentagram etc. med vars hjälp banden ropade ut vilken genre
musiken tillhörde - och vilken gud medlemmarna tillbedde. Med fragmentiseringen
av genren går vissa ifrån den spetsiga versionen, vissa band
som t.ex. Ulver har mjukare och rundare logotyper medan andra som går
mer åt black/thrash hållet använder ännu spetsigare
bokstäver. "Logorna" är idag stundtals små konstverk
i sig själva, som t.ex. Opeth logotyp där "O:et" är
mycket vackert utsnirklat med en fjäril i mitten. Detta passar till
bandets musik, Opeth spelar en slags "snällare" death/black-metal
med långa låtar, mycket akustiska partier, mycket "ren"
sång och en klar koppling till den "progressiva" hårdrocken.
Detta ställt mot Marduks logotyp där namnet är skrivet som
eldsflammor i röd färg tillsammans med ett inverterat kors och
tre sexor(som traditionellt ses som djävulens nummer). Marduk är
ett av de få band som fortfarande framstår som totalt satanistiska
och spelar en otroligt snabb och "grym" black metal. Logotyperna
används ofta, och bör ses, som viktiga semiotiska verktyg för
att signalera genre- tillhörighet och religiös/politisk inställning.
Hårdrock och metal - konserter förknippas ofta med headbanging
och "mosh"(att slänga sig runt i publikhavet). Vid black
metal spelningar har det länge, i alla fall i norden, inte varit så.
Den "onda" stilen som utvecklades i Norge i början av nittiotalet
valde i mycket bort konserterna, vilket har medfört en publiksituation
i Norge och Sverige som ofta framstår som tråkig. Stämningen
är inte som på en konsert med klassisk musik där tystnaden
är av respekt för banden, utan det har förmodligen att göra
med den andra vågens försök till sammansmältning av
teori/handling: "Vi är onda, glädje har ingen plats i våra
liv - att "ösa" på konserter är kul och har därmed
ingen plats heller." En informant tyckte så här:
" Today BM[Black Metal] means to be strong, means evolution, the
ascendance
to the OVERMAN. And those bands/labels/organzations who think
different and worship the drugs/alcohol/metal entity shall meet the gas
chambers."
De allra flesta opponerar sig mot sådan här retorik, en annan
av mina informanter såg detta som en av scenens mest negativa sidor:
"At Koncerts with Heavy or Death Metal, people freak out,
and have a great time. Jumps and screams and get drunk and have fun.
At Black Metal Koncerts people stand with crossed arms
and is very kristical. (Hope you understand what I mean) "
Jag vet inte ifall hennes stavning av "kritical" med ett "s"
"kristical" var avsiktlig, men det skulle kunna ses som en ordentlig
känga till människor som den första informanten. Inget är
nog lika förnedrande inom denna kultur som att jämföra någons
handlande med kristendomen. Det är mångas synvinkel att det inte
är det direkt goda som är felet i kristendomen, utan det är
alla regler och förordningar som följer med. Möjligheten
att välja att inte vara snäll. Även om många ställer
sig emot LaVey-satanismen så står många på ett eller
annat sätt för hans och Alaister Crowleys huvudregel - "Be
as thy self"(se t.ex. Bossius 1998:105 ff). Många av den andra
vågen:s svartmetallare föraktade dock sådana "anarkistiska"
tankar utan ville istället skissa upp bilder av en framtida diktatorisk
regim där de själva eller satan själv skulle styra. Därav
deras motvilja mot "party-metallarna". Till denna första
informantens förtret(förmodligen) är det nu mer och mer vanligt
att såväl publik som grupper tillber "metal-guden"
och lånar såväl musik som poser och kroppsspråk från
åttiotalets hårdrock och thrash-metallen. "Djävulstecknet"
som nu snarare är synonymt med hårdrock(lillfinger och pekfinger
pekar upp som två horn, resten av handen är knuten) används
oftare och oftare i svartmetallen likaväl som headbangning och den
klassiska "foten-på- monitorn" posen. I ett Fanzine påpekas
en av svartmetallens stilelement vad gäller kroppsspråk - vad
dom humoristiskt kallar "rädslan för handen". Svartmetallaren
förvrider handen till att likna en klo som verkar försöka
strypa honom, och tittar panikartat på den, alternativt riktar man
klon mot fotografen på ett skräckinjagande sätt...
Ett annat vanligt element är häcklandet av kyrkan, och då
speciellt att koppla ihop kyrkan, och speciellt dess kvinnliga medlemmar,
med "sexuell lössläppthet". Redan King Diamond använde
den här sortens teman, både i bilder och texter. En av Mercyful
Fates första låtar var Nuns Have No Fun: "Nuns have no fun/
They just have their fathers and sons/But I'll give them hell,/I never fail//
I get it up, I get it up in the dark,/I make her feel I'm not a holy man/Faster
breathing, she's like a shark,/she want's more /I'm gonna give her my cross.//
C.U.N.T, thats what you are, C.U.N.T. Yeah...//". På omslaget
var en naken kvinna korsfäst. En jämförelse kan göras
med senare blackmetal-grupperna Marduks skivor/demos eller Cradle Of Filths
turné-tröjor; "Fuck me Jesus" respektive "Jesus
is a cunt". Den förra har en bild på en naken kvinna som
masturberar med ett träkors på omslaget, den senare en halvnaken
nunna som simulerar masturbation.
I allmänhet så delar nästan alla inblandade en motvilja
mot kristendomen och religioner i allmänhet. Många definierar
detta som en av black metals karakteristiska egenskaper. Asa, basist i gruppen
Noctes, bekriver black metal så här:
"För mig är det att spela och lyssna på röjig,
ond jävla musik, samt att ta avstånd från ALLA
religioner. Jag ser mig, och endast mig, som min
"herre". Jag bestämmer över mig själv och ingen
annan, samtidigt som ingen annan bestämmer över mig."
Detta är den mest allmänna inställningen till religion och
satanism inom scenen. Man ser kristendomen främst som de som har stulit
människans fria val genom hot om ett helvete. Alternativt lägger
man till att det också är på grund av kyrkan som människan
har förvekligats och blivit "mesig". Jag ser detta, motviljan
gentemot kristendomen, som den mest allmänna stilmarkören, den
egentligen enda riktiga stilmarkören inom black metal. I och för
sig finns enstaka band, t.ex. "Horde" som spelar black metal och
är uttalat kristna. Dessa är dock inte en del av black metal-scenen
och kan inte bli det heller om inte omvälvande skillnader tar plats.
