 Det var säkert sommaren 1984 och vår förra St Bernard Lina var alldeles liten och jag var försvunnen i Kristianstad och mina föräldrar satt och väntade i bilen och jag stod och bläddrade bland skivor med Bruce som jag aldrig någonsin sett. Det var en skiva som hette "Stone Pony". Den hette nog bara så och ljudet var dåligt men Bruce sjöng 10 låtar på sin trogna klubb och jag älskade skivan trots att min mor tyckte ljudet var i bedrövligaste laget. Det gjorde inte så mycket. Det var ju han. Bossen. Min klasskompisar gillade inte Bruce. Det var någon i någon annan klass som gillade "Born In The Usa" skivan men han var raggare. Det måste han ha varit och jag gillade ju Yazoo, Depeche Mode och Kraftwerk och skulle naturligtvis inte lyssna på en man som svajade högt med den amerikanska flaggan. Jag kände inte Kirkrune på den tiden. Han kom fram någongång i nian och undrade om den där livekassetten från Simple Minds Köpenhamskonsert var bra. Jag nickade och sa; "ljudet är väl bra. Simple Minds är väl sådär". Det var aldrig min grej riktigt. Jag sålde dubbelnlp´n till någon yuppie i fin liten bil som kom och hämtade skivan och jag var bara glad över att bli av med eländet. "Our love has fallen around us like we said it never could We saw it happens to all the others but to us it never would Well how could something so bad, darling, come from something that was so good I dont know " ("Loose Ends" från "Tracks".) Jag vet inte om det var klockspelet eller texten som sa allt denna julaftonen. Olle Ljungströms "Det är sånt som bara händer mig", Belle & Sebastians "Dirty Dream #2" och "Loose Ends". Jag kan inte svära på det men detta är antagligen de tre låtar som fått mig alldeles mjuk i kroppen, som bokstavligen fått mig tårögd och jag vet inte om det var någon julsentimentalitet eller om det var för att jag väntade på att hon skulle ringa men just då skar "Loose ends" som ett glödande rakblad rakt in i hjärtat. Jag var nog 13 år. Det var länge sedan och jag hade hämtat min "Teardrops On The City" på posten och det var det finaste omslag jag någonsin sett och man hörde andetagen från publiken. Allsången i "Hungry Heart". Förlorade hjärtan. En hjälte på isstadions scen och jag ville naturligtvis vara där. "Hey,hey,hey...what you say, Sherry Darling"...Christian ramlar ihop på golvet med tennisracketen och är alldeles genomsvettig. Bruce var ju det på den där bootlegvideon med hemsk kvalite. Jag ligger fortfarande och tänker på dom där skivorna. Gudskelov har jag banden kvar. Jag rotade fram en låda med 30 band och hittade Ullevi-85 och allt kom tillbaka. Det var som att se sin livs kärlek efter 10 år och tro att man glömt hur vacker hon var, hur jävla mycket man tyckte om henne. Jag ligger i en husvagn och lyssnar på mellansnacket. Allt memoreras. När Bruce klättrade över grindarna till "Graceland" för att få se Elvis. Det var länge sedan. Allt känns som länge sedan nu men i hjärtat finns allt kvar. För tre år sedan hade jag skrattat åt mig själv om jag köpt en Bruce-box fylld med fyra-cd överblivit material. Jag hade ju hört dom där låtarna innan. Inte alla men en hel del. Så gott som allt låter som det vore inspelat igår. Ingenting förändras tydligen. "Tracks" har ett antal låtar som kanske borde stannat i skafferiet. En dubbel-cd (av detta materialet) hade räckt. Köp inte boxen om ni inte har samma intensiva förhållanden till Bruce som undertecknad har. Be någon banda de 20 bästa låtarna istället. Jag gör det gärna. Jag levde med Bruce i några år. Sedan tog Front 242, Nitzer Ebb och annan anabolaelectro vid. Brukar kalla det mina "förlorade år". Man påverkas, tror att man glömmer sina gamla hjältar. Man spelar över säkert 120 live&demo band bara för att man inte längre tycker om Bruce. Men man ljög för sig själv. "Den som inte tycker om Bruce Springsteen tycker inte om musik". Gammal kärlek rostar väl aldrig. Den där första kontakten med något som får allt annat att vekna är alltid viktig. Jag trodde jag var helt ensam i Bruce-land ett tag. Jag förstod inte alltid vad han sjöng om men jag älskade "Born To Run" och "The River" och jag ägnade två och en halv timma häromdagen åt att leta igenom en gammal byrå efter konserthuset-75 bandet. Jag har spelat över det bandet också. Fortsätter lyssna på Bruce några veckor till. Sedan åker skivorna in i garderoben igen. Men inte glömmer jag hur förbannat magisk en tre-minuters Phil Spector liknande explosion är. Hur bra musik får ditt hjärta att bulta. Längta. Försonas. Den där drömmen om den förlovande landet. Vi är säkert alla fastlåstna i en evig kärlek till någon. Jag har upptäckt det nu.  [ Magi ] Henrik Berggren påstod en gång att "Nebraska" var den enda skiva han lyssnade på. Han ljög säkert. Henrik är ju plast. Det är dock en fin skiva. Väldigt bortglömd egentligen. "The River" är viktigast för mig för det är sprudlande fontän av pop så bra som bara pop kan vara och så låtar som "Point Blank" och "Stolen Car" där man själv helt plötsligt känner att man sitter i en sådan där vräkig amerikanare med vinden i håret och solen går ner över öknen och man fryser lite. "Born In The Usa" är en stor skiva. Större än jag förstod i högstadiet. "Born To Run" har aldrig förändrat mitt liv men "Jungleland" är en enorm låt och skivan smått fantastisk på sitt vis och "The Ghost Of Tom Joad" gjorde så att jag för några jular sedan återigen gifte mig med Bruce. Det varade dock inte så länge denna gången. Vi skildes som väldigt goda vänner. Henrik dånar loss men en hyllning till Bruce Gästbok |