 Just nu känns det som jag gick mina första 15 år i någon sorts dimma, kommer egentligen inte ihåg mycket från de åren. Nån gång under det 15:e året började jag i alla fall lyssna på musik. Jag hörde Smashing Pumpkins "Tonight, Tonight" och trodde fan att taket skulle ramla in. Bruce Springsteen sa att när han hörde Elvis för första gången så var det som han hade viskat en hemlighet i Bruces öra, och han förstod för första gången att det fanns något, något som var som en stor explosion av glädje, fyrverkerier och drömmar. Det var först efter jag hade hört "Tonight, Tonight" som jag förstod att musik kunde vara något mer än underhållning, något som jag fram till den punkten alltid hade trott. "Tonight, Tonight" blev ren livsenergi i hoppet, glädjen och den rena kicken i musiken. Ända sen jag hörde den låten har livet till ganska stor del bestått av letande efter de kickar som musiken ger mig. Ibland får jag dem, oftast inte. Den musik som jag berörs av mest är oftast den som är gjord med störst allvar, mest känslor, något jag kan tro på och som inspirerar mig. De sånger jag gillar allra mest på skivorna är nästan alltid de positiva och hoppfulla. I vintras kändes som jag på nåt sätt behövde något nytt, allt jag tycktes göra var att snurra min New Order samling på cd-spelaren och även ibland, disträt, lyssna på annan musik. Något fattades. En vitalisering. Och den skulle komma från ett album inspelat för länge sedan av en då 26-årig, relativt skäggig yngling. En av de få sånger jag verkligen har kommit ihåg och hatat under min uppväxt var Bruce Springsteens "Born in the U.S.A" tack vare en sönderspelning i radion som till slut gjorde mig illamående varje gång jag hörde den. Så kanske förståligt, köpte jag hans "Born to Run" med viss skepsis men även nyfikenhet efter ha läst Per Bjurmans lyriska hyllning i POP #10. Vissa låtar slog ner som en bomb i bröstet, "Born to Run", "Thunder Road" och "Jungleland" var allt jag hade drömt om i musiken, ja, det var nog nästan lite till. De sångerna var det jag alltid letade efter på album när jag hade fått tag i dem, stora, känslosamma till bristninggränsen, inspirerande. Sånger som gör livet lättare, vackrare. Resten av albumet gillade jag inte så mycket men låten "Born to Run" var som rent liv, adrenalin, kärlek, vad du vill, rakt in i min kropp. I somras gick jag, mindre hotfullt inställd, och köpte "Born in the U.S.A". Älskar "Bobby Jean", "No Surrender", "Dancing in the Dark" och "My Hometown" lika villkorslöst. Allt som jag drömde om och letade efter under mina 5 första år i musiklandet infriades när jag lyssnade på den här musiken. Sommaren och värmen fortsatte, jag köpte "Darkness on the Edge of Town", "The River" och även ett par live-bootlegs. När jag skriver det här så sitter jag tittar lite på Jon Landaus klassiska artikel om Bruce från 1974 ("I saw rock and roll future and its name is Bruce Springsteen"). Han berättar om hur mycket, mer än kanske något annat, musiken har betytt under hans liv och jag kan inte låta bli att tänka på hur lika vi är. Han säger att en del låtar var som sakrament under hans tid på college, något helt otroligt som gjorde hans liv så mycket viktigare för han hade ju något som verkligen spelade roll. Medan andra idrottade, tog droger, reste omkring intog han musik som sin alldeles egna kick. Ingen artist vågar ta det så långt och lyckas med det som Springsteen. Jag vet inte hur mycket som egentligen var allvar när han spelade in "Born to Run"-plattan men för mig är det på blodigt allvar. Nånstans här och överallt finns känslan av nu eller aldrig. När en av hans vänner i bandet Castiles i början på 70-talet gifte sig sa Bruce helt kallt på till honom på festen efteråt:"You´ll never make it now". Så man kan nog säga att det verkligen var på blodigt allvar för honom också, musiken var inte främst ett sätt att ha kul - det var ett sätt att fly från döden i att vittra bort och istället välja livet. Han visste att han kunde nå fram till människor, ge dem den där lilla extra kicken för att få upp ändan ur stolen och samtidigt rädda sig själv. Jag gillar verkligen mycket i personen Springsteen, särskilt hur han själv lyfter sig till höjder som borde vara obestigliga och hur han kör till max är nått. Varje gång. Mycket i hans musik är det som jag gillar i den lilla punk jag har hört. När jag har lyssnat på t.ex The Clash så är det "Gör något med ditt liv" som spelar någon roll, inte rader som "Krossa systemet!" som aldrig leder till mer än att någon står att skriker det. Det är då det är viktigt, när det visas att man kan nå lite längre, lite högre, att allt kan bli lite vackrare. Eller skit samma, ersätt lite med mycket, så mycket som du bara kan. Ingen musik har påverkat mig så mycket som Springsteens, när jag lyssnade på "Backstreets" ikväll fick jag tårar i ögonen, för några dagar sedan grät jag när jag hörde "The Promise". Om jag inte hade hört de sångerna hade jag antagligen aldrig suttit uppe halva nätterna nästan varje kväll och skrivit. Utan de här låtarna hade jag inte känt den frihet som känner just nu, den som tillåter mig skriva det här. Visst, allt det här kan låta pretentiöst och överdrivet men det finns ingen annan väg för jag kan inte skriva det med mindre ord eller på ett annat sätt just nu. Klockan är nästan 3 på natten och jag måste vara helt konstig för jag sitter och skriver... men, nu, i natt spelar det ingen roll. Bruce och bandet spelar "The Promised Land" och jag kan inte låta bli att vara helt lycklig. There´s a dark cloud rising from the desert floor I packed my bags and I´m heading right into the storm Gonna be a twister to blow everything down That ain´t got the faith to stand it´s ground 
Christian har också skrivit om Bruce. Sebastians "Somebody". Gästbok |