|
quite like you before (Henrik och Christian ville skriva lite om New Order) 1975 bildade fyra killar ett band i Manchesters utkanter. De blev, efter ett antal namnbyten och trummisar, snabbt populära i kultkretsar. Därifrån och fram till 1980 gav de ut två album och ett antal singlar, med "Love will tear us apart" som starkaste kort. Med den hitsingeln visste bandet, som hette Joy Division, att deras berömmelse skulle börja på allvar och planerade för den första turnén i USA. Men de kom aldrig dit.... på kvällen innan de skulle åka så hängde sångaren Ian Curtis sig. De tre kvarvarande medlemmarna bildade då tillsammans med trummisens flickvän bandet New Order, som denna artikel ska handla om. |
|
Om man har ett system på hur man bedömmer låtar,
på låt oss säga, en skala från 1 till 5 så kommer man snart fram till att det finns
musik som går över detta, låtar som är så djävla fantastiska att de flyger av
skalan. The Smiths gjorde väl två, tre stycken sådana och Smashing Pumpkins har
ungefär gjort lika många hittills. New Order har gjort, vänta lite, 13 stycken
sådana låtar. Så bra är de ! Inget band jag har hört har gjort musik som, i sina bästa stunder, är så bra som New Orders. Inget band har gjort musik som har fått mig att känna så mycket som New Order. Genom ett pärlband av singlar såsom "Temptation", "Perfect Kiss" och "True Faith" så lyckas upppnå total magi. En bas som slår på i samma takt som upphetsat hjärta, syntar som når höjder man inte trodde vara möjliga, ett enormt driv, Barneys texter..... allt...som en dröm. New Order verkade under hela 80-talet med en outsinlig massa av album och fantastiska poplåtar. Men när 80-talet slog om till 90-tal så började allt gå riktigt åt helvete. Factory, New Order´s skivbolag som verkligen var independent, gick helt åt skogen och eftersom medlemmarna i bandet hade pengar i bolaget så gick även deras ekonomi rejält dåligt. Bandet sysslade med sidoprojekt, Bernard gjorde storverk med Johhny Marr i Electronic, Peter spelade i Revenge, Stephen och Gillian bildade bandet med det passande namnet The Other Two. 1993 kom "Republic", en kavalkad i bitterhet och besvikelse (som Barney nästan skrev på egen hand, ingen annan ville komma ner till studion). Efter "Republic" gick alla skilda vägar. 1998. New Order är tillbaka och spelar live för första gången på 5 år. De är för första gången under sin karriär vänner och lyckliga. I år kommer album från alla sidoprojekt, nästa år kommer New Order´s första album på 7 år. Det kommer bli två helt djävla underbara år ! Liten topp 5 - "Love will tear us apart" (Apollo bootlegen från 1998) New Order spelar sin först konsert på 5 år och som extranummer gör de den här helt makalösa versionen av Joy Division´s fantastiska låt. Barney avslutar konserten med: Ian Curtis, rest in peace !! - "All the way" (Technique) en brilliant liten punk låt i ett tjockt lager vackra ljud. Barney sjunger kanske bättre än någonsin förut, samtidigt som han levererar en av sina bästa texter. - "Leave me alone" (Power, Corruption & Lies) En av världens vackraste låtar (just nu). Aldrig har gitarrer låtit så märkligt bra. - "Regret" (Republic) En av de bästa poplåtarna någonsin. Faktiskt. - "Bizzare Love Triangle" (Substance versionen) Superb synt-slinga och ett enormt driv... Är du intresserad av att få veta mer om New Order? Kolla då på vår New Order (ja, de andra banden är också med) sajt. Fylld till bredden med musik i mp3 format, artiklar, bilder och allt ! Gå till 586 - New Order and related bands website. Världens största New Order sajt !! (nä, jag överdriver faktiskt inte) Henrik Edberg Christian ville också berätta lite; Skivorna som ibland betyder mer än mitt liv "Movement" (1981) Drömmarna tog slut då Ian Curtis lämnade denna världen i samma veva som "Love Will Tear Us Apart" blev en hit och Bernard Sumner hade aldrig mått så dåligt i hela sitt liv och gör allt för att låta som sin gamle vän. "Movement" är ingen dålig skiva utan mer en prototyp för vad som komma skulle. "Dreams Never End" är en magisk inledning men allting låter mer Joy Division utan Ian än New Order. "Power, Corruption & Lies"(1983) Den som hört "Age Of Consent" har hört den bästa inledningslåt som hamnat på en New Order skiva, kanske på en skiva överhuvudtaget. Gitarrer som glöder hål och basen som dånar som ett skenande godståg och så en låt som är New Order när New Order är som allra mest effektiva. "Your Silent Face" är plågsamt vacker musik som kryper allt närmare dig, du vill helst av allt gå fram och stänga av stereon men du fortsätter lyssna, allt blir verklighet med "Power, Corruption & Lies" och detta är deras egentliga debutskiva. "Low Life" 1985 I want to see my family, my wife and child waiting for me I've got to go home, I've been so alone, you see I "Love Vigilantes" får vi höra New Order så nära countrys bitterhet det går att komma. Det är Willie Nelson i ett elektroniskt landskap och höjdpunkten på "Low Life". Men det är klart, en skiva med "The Perfect Kiss", "Sub-culture" och sorgsna "Sooner Than You Think" kan man inte kasta in i en garderob och glömma hur som helst. "Brotherhood" (1986) "Paradise" är en av New Orders 7 bästa låtar. Resten av skivan drivs framåt av gitarrer och melodier som inte riktigt håller, Bernard var rejält under ytan under inspelningen och helheten är aningen schizofren, det låter som en demoskiva som New Order kanske inte borde gett ut. Den version som finns här på "Bizarre Love Triangel" har inte mycket gemensamt med Shep Pettibones fantastiska remix men "Every Little Counts" är rätt gullig. En kompis till mig hävdar att denna skiva är extremt underskattad. En mellanskiva tycker jag. Ett litet tomrum. "Substance" (1987) Dubbelsamling där den första cd´n mycket väl kan vara New Orders bästa skiva, "Temptation" (ingen glömmer väl Ewans avtändning i "Trainspotting"), "Blue Monday", "Perfect Kiss", "True Faith", "Bizarre Love Triangel" och elektropärlan "Confusion" (New Orders mest bortglömda låt). 12 singlar som man bara vill älska, 12 låtar man inte kan undvika att bli fullständigt bedårad av. Andra skivan innehåller b-sidor och halvmysiga instrumentala versioner med höjdpunkter i "Lonesome Tonight" och den fantastiska b-sidan till "True Faith", "1963". Ska man bara köpa en New Order samling är det naturligtvis denna man ska ha. "Temptation" var den första låt jag hörde 8 gånger på raken. Och den är en rätt lång låt. "Technique" (1989) Hela skivan sammanfattas i det som jag alltid kallat explosionen i "Vanishing Point", det är i slutet någongång, allt bara kraschar på det bästa sätt du hört och drogerna och den vansinniga hedonismens paradis, Ibiza, känns inte långt borta. Den bästa partyskivan jag har i min skivhylla och det beror kanske på att det ju är en av de bästa skivor jag har alla kategorier. Världens svettigaste sommarmusik. "Republic" (1993) Den mörkaste, mest bittra, dansplatta du någonsin hört. Hårt sargad maskinblues. Fredrik kom upp till mig och det var någon fin vårkväll och hade med sig "Republic" på vinyl. Jag sa till honom "varför har du köpt skivan på vinyl?" och tyckte han var lite konstigt men sedan satte han på den och "Regret" fick mig att glömma allt. Det var ju popmusik som ett rinnande vattenfall. Jag förstod aldrig den bittra undertonen, den cyniska svedan eller någonting av det. För mig var "Regret" den finaste poplåt jag hört sedan Stone Roses "Made Of Stone" och den var i samma rum som mig i drygt fyra minuter. Det hade gått fyra år sedan "Technique" släppts och det hade varit år av avundsjuka, svartsjuka, missbruk och hat. "Republic" var en sensation, en skiva som aldrig skulle getts ut men en mindre mästerverk i all sin komplexa effektivitet. Sönderskuren i oroliga själar med drömmar om någonting nytt. "?-(The Best Of) New Order" (1994) En något onödig samling som samlar singlar i deras 7"versioner och så några nyinspelade versioner av gamla fina New Order dängor. "Run 2" är naturligtvis makalös liksom Arhur Bakers nyproduktion på "1963" som släpptes som a-sida denna gången. En bra introduktion för den som vill höra popsidan av New Order. "Blue Monday 1988" förblir dock en mindre skamfläck. Helt onödig. "?-(The Rest Of) New Order" (1995) Paul Oakenfolds mix på "World" är dansmusik som aldrig blir tröttsam och, enligt mig, bättre än orginalet men sedan dyker det upp hamparökande snubbar som bara vill förstöra. Howie B är i en annan värld då han tar sig an "Age Of Consent" och gör flummigt slowmotion-dub av en klassisk låt och Armand Van Heldens remix av "Bizarre Love Triangel" är vansinnigt...trist. Han möblerar om, låter sin hiphop-ådra gro och bygger upp allt kring en otroligt irriterande fras från orginallåten. En favorit (som jag nog är ensam om) är den hysteriska acidmixen av "Confusion" men robotröster som maler "You just can belive it...." i all oändlighet. Precis lika effektiv som Josh Winks "Higher State Of Consciousness". Tyska Hardfloor knorrar till "Blue Monday" igen och gör det precis så förutsägbart som man kan tro. Men det är bra dansmusik. Fortfarande. Det finns en limiterad version där hela 8-versioner av just "Blue Monday" ligger som bonuscd. Köp gärna den och skriv ett brev till "Kirkrune" så blir han jätteglad. Han gillar nämligen att diskutera "Blue Monday" mixar i all evighet.  Electronic hyllningen finns här Oh, you've got blue eyes Oh, you've got grey eyes And I've never seen anyone quite like you before No, I've never met anyone quite like you before Thoughts from above hit the people down below People in this world, we have no place to go Oh, it's the last time Oh, I've never met anyone quite like you before Oh no, I've never met anyone quite like you before ("Temptation") | |
|
| |