Krogen>avsnitt 1

==========================================================

Gamla Stans bryggerier var till brädden fyllt med folk som mumlade och minglade framför Tv-kamerorna. Öl tappades upp och pluskorna drogs fram i takt med att förväntningarna steg. Snart skulle programledaren Robert Arkberg anlända och då skulle de allihopa få se vilka det var som skulle tillbringa de närmaste tolv veckorna inpå varandra. Det gick knappt att komma fram mellan borden och stolarna längre; lokalen hade varit smockad sedan sextiden och nu fick man praktiskt taget lov att muta dörrvakterna för att bli insläppt.

Den enda yta som var någorlunda frilagd var ett område i den bortre delen av krogen. Ett litet bord var framställt så att Arkberg skulle kunna luta sig mot det och knacka i ordning sina små minneskort på dess skiva. Det var egentligen mer en talarstol än någonting annat. Snett till dess vänstra sida var scenen, som helt var inklädd i svart. Den stiliserade Krogenloggan var snitsigt uppnålad på den svarta bakgrunden och nedanför den stod femton stolar i två led; längst bak stod åtta barpallar och framför dem fanns sju vanliga stolar. Alla var i kråmade metallrör, med svart fusklädersits och generös stoppning. Dålig IKEAdesign lös igenom. Inte för att någon direkt brydde sig.

Miku rättade till headsetet och strök i anteckningarna. Hon nickade och ställde frågor samtidigt som nya krumelurer snabbt plottrades ner. Det var alltid mycket med deltagarpresentationsprogrammen och allt skulle klaffa då det var direktkablat. Arkberg var på ingång. Åtta minuter till sändning. Hon gav tre order åt diverse springfolk som rände med sladdar, mikrofoner och ljudutrustning. Sedan gick hon in bakom scenen och slängde ett öga på de nervösa, men nyfikna, deltagarna. Inspelningsmejket lade en sista hand vid au naturell-sminket och fick tummen upp från henne. De såg ut att vara klara för start. Mediamiljardärskan talade lågt med sin vice. Men det verkade inte som om hon var på ett gott humör, då den äldre mannens axlar låg i höjd med hans öron och det skjöt blixtar ur hans chefs ögon. Det var bara att hoppas på att hon inte dödade honom i direktsändning.

"Fem kvar, slappna av, förbered er och inta era platser."

"Jajjemän, detta skall bli roligt!", flinade en smal kille med råttbrunt hår, som snubblade över en sladd och mumlade 'oops'. Miku suckade och klappade i händerna.

"Ni vet vilka platser som är era. Bakplatser stående sitt; ni går in från vänster sida. Framplats lågt sittande; ni går in från höger. Allt efter markeringarna. Titta upp, se självsäkra ut, världsvana, häftiga och framförallt naturliga! Tre kvar, gå in på signaturen. Jag upprepar; INTE på Arkbergs kommando, utan två sek senare; signaturen. Ok? Två kvar, platser!"

Den långa kvinnan slet tag i den korta mannen framför sig och fräste.

"Jag tänker inte bli gjord till åtlöje bara för att ni får för er att starta en PR-kupp! Det här är under min värdighet, din lus!"

"Ms Andrews, s-snälla, jag ber er! Du vet att SarMedia tvekar inför affären... vi behöver dem för att få majoritet på radiomarknaden och få delar av de kommersiella radiost-" Han blev avbruten av att hon hotfullt spände ögonen i honom och sänkte rösten till en oroande farlig väsning.

"Jag vet redan om det där, Charlie. Du talar inte med ett barn. Vad jag inte förstår är varför du går bakom min rygg och lovar dem publicitet mot aktiemajoritet. Vi må ha rott SarMediaaffären i land med din lilla PRloppa, men vi sänker företagets kredibilitet med det här."

"Ms Andrews, med all respekt; du behöver god publicitet, vilket är en av de avgörande anledningarna till att vi står här idag. Ditt rykte är inte det allra bästa och en medverkan skulle ge en skjuts i de kommersiella aspekterna av affärsförhandlingarna för framtiden. Jag menar; Tomas Ledin var med förra året och se vart han har hamnat nu? I-"

"Håll enbart käften, Charlie. Jag går med på den här lilla charaden, men det är sista gången jag genomför ett jippo som företagsledningen tackat ja till bakom min rygg..."

"En minut!" Inspelningsteknikern visade upp ett finger för att understryka orden. Ms Andrews vände sig tillbaka till mannen hon nu höll i kragen i ett tätt, stenhårt grepp.

"När jag kommer härifrån så ska jag slita ballarna av dig, din lilla skit. Försvinn nu, så jag slipper se dig!" Hon släppte karln, som närmast föll i golvet och snabbt kom upp på fötter med sneda glasögon. Han flydde från platsen och snubblade över de ringlande ormarna av svarta sladdar som höll på att trasslas ut.

"Tio, nio, åtta, sju, sex..." Miku höll upp fingrarna och mimade 'fem...fyra...tre...två...ett'. Hon pekade på kamera ett och nickade. Krogenvinjetten ljöd jazzigt stark genom hela stället och människohopen jublade och klappade händerna. Temat upprepades medan Robert Arkberg gick in i den improviserade studion och bredbent tog plats bakom sin talarstol. Han nickade mot publiken och inspelningsteamet. Ett tecken till bandet och musiken dog tvärt av med ett rapp. Ylandet och fyllejublet visste inga gränser. De fick till och med vänta en liten stund innan de drog igång. Den luttrade Arkberg vägde över på ena foten och intog machoposition.

Han rättade till korten med ett knack och såg rakt in i tvåan.

"Hej allihop och välkomna till ännu en säsong av det internationella kulturprogrammet Krogen. Femton deltagare kommer under tolv veckor att arbeta på krogen och bo tillsammans. Vinnaren kommer i en direktsänd final att utropas till Krogkung-" Konstpaus. "-och vinna en miljon svenska kronor. Inte illa pinkat, om man får säga så."

Bakom scenen så föstes deltagarna på plats. En längre man med imponerande kroppsbyggnad, farlig blick och vältrimmat bockskägg flinade när den kvinnliga inspelningsassistenten borstade av honom.

"Försiktigt, stumpan. Jag kan ju tro att du har annat i tankarna..." Han höjde frågande ögonbrynen medan det sexiga flinet blev bredare. Teknikern rodnade och pep att han skulle vara tyst innan hon smet iväg. Han suckade, rullade med axlarna och blinkade åt den snygga brunetten framför sig. "Inget rumsnummer? Det här sabbar min image!"

"Ssssscht!"

"Det är mig ett nöje att presentera deltagarna i denna säsongen av Krogen!"

Vinjettmusiken rullade, folk applåderade. Deltagarna viftades in. Åtta deltagare gick in från vänster sida och halvsatte sig på barpallarna, medan de andra sju gick in från höger sida och satte sig bekvämt tillrätta i de framställda stolarna. När signaturens toner dog ut och applåderna började mattas så tog Arkberg ordet igen.

"Här har vi dem, alla femton. Sitter ni bra?"

Nickningar från olika deltagare och ett 'definitivt' från den reslige mannen med bockskägget.

"Bra, för nu kommer ni inte få tillfälle att resa er på en stund. Jag vill i denna stund av komplett tystnad-" Några skratt. "-Käften i publiken! -göra er uppmärksamma på några av spelets regler."

Han knackade korten tillrätta.

"Ni som nu sitter på den övre raden är krogettan. Den undre raden är krogtvåan. Det här är enbart en schematisk indelning, olikt tidigare år. Ni får enbart röra er på området mellan krogen och lägenheten, så länge ni inte har fått annat tillstånd av tävlingsledningen. Förstått?"

Han bytte kort. Knackeliknack tillrätta.

"Den som LÄMNAR området UTAN att ha tillstånd får ett gult kort; en varning. Detta kan endast utlämnas EN gång. Den andra gången man tar bondpermis så får man ett rött kort, vilket betyder att man är ute ur tävlingen. Har ni förstått?"'

Vända kort.

"Bra."

Knackeliknack.

"Från vänster till höger. Vi börjar med den nedersta raden. Ni presenterar er med för- och efternamn, ålder och yrke samt kort om er själva." Han pekade på en kvinna i femtioårsåldern som satt och såg nervös ut. Hon skruvade sig i stolen och vägde på händerna som hon lagt under sig. Hon tvekade lite innan hon öppnade munnen. Det gick långsamt till en början innan hon fick upp farten och entusiastiskt tuggade på.

"Jag heter Birgitta Hollbom och är femtiofyra år gammal. Jag är frisörska sedan sjuttiofyra och bor med min man Åke och mina fem små älsklingar. Jag kommer från Medelpad från början, men vi flyttade till Skåne när barnen var små och hamnade i Malmö. Barnen är utflugna sedan ett par år tillbaka, men våra gosingar Simsa, Mirami, Juttan, Surr och Mayama lyser upp vår vardag!"

Arkberg log ansträngt, medan rekryterarna gratulerade sig själva till den första självklara utröstningen i första heta stolen. De hade hittat rätt. Näst på tur satt en ung man med alldagliga drag samt oskyldig, nästan naiv blick och log.

"Hej, jag heter Per Johansson och är trettiotvå år gammal. Precis som Birgitta så bor jag i Skåne. Jag är född där också och har tagit över min fars gård en bit ut på landsbygden. Det är mycket att göra, men min far hjälper till medan jag är i huvudstaden. Min vän Bobbo tog med mig på uttagningen. Ja, jag trodde aldrig att jag skulle komma med alls. Men nu är jag här och det ska bli väldans roligt!"

Man kunde praktiskt taget höra ett stön av uttråkande bland folket som samlats på krogen denna kväll. I kulisserna stod produktionsteamet och såg desperata ut.

"Vad fan gör vi med den där losern? Han är ju trist som en jävla planka."

"Skit i det, han är en rejäl bondlurk. De köper det. Vi väntar en vecka och ser om han blir en sån där naiv jäkel som släpper loss i storstan."

"Och om han inte gör det?"

"Vi får vinkla det här utav bara helvete."

"Något skit ska vi nog lyckas gräva fram..."

Turen hade nu gått till nästa person, som rodnande såg upp. Det blonda håret var kort och framhävde den fina halsen. Den friskklippta kalufsen gav ett ungdomligt intryck och fick henne att se smått busig ut. Klargröna ögon såg ut över kroggästerna, där den manliga befolkningen busvisslade och stötte med ölglasen i bardisken. Hon mumlade, gav dem en rak blick och väntade tills det blev tyst innan hon höjde den lugna och behagliga rösten.

"Hej på er, allihopa! Jag hoppas ni har trevligt. Ja, vad kan jag säga? Jag heter Linn Andreasson. Jag fyllde trettio för ett par månader sedan och bor med min pappa i familjegården ute på den småländska landsbygden. Det bara blev så. Jag sysslar väl med lite av varje... hjälper pappa med djuren, provar på olika hantverk och skriver. Jag sitter och knackar på den där romanen alla har, som aldrig blir färdig. Men jag hoppas min blir det en dag. Det går, bara man tror på det. Jag tyckte det skulle vara roligt att söka till Krogen, det blir en spännande erfarenhet...och tja, vi får väl se hur länge jag blir kvar?"

Det var alldeles tyst efter att den korta lilla blondinen hade talat. Hon var liten, men hennes sätt att tala var imponerande, då det manade folk att lyssna. Mannen bredvid henne hade ett fånigt flin på läpparna och suckade. Per Johanssons ansiktsuttryck sade att han var helt borta. Näste man på tur blinkade bort sitt flin och skrattade ett litet 'höhöhö'. Det visade sig att han hette Jonathan Meyer och var delägare i en restaurang i Göteborg tillsammans med sina två bröder. Efter honom följde Jessica Frej, aerobicsinstruktören med fästman. Också hon från Göteborg. Hon var blond, vältränad och hade ett fritt sätt. Brevid henne satt Krogens yngsta deltagare den här säsongen; Frida Kjellgren från Stockholm, bara nitton år gammal! Hon gjorde klart för både Arkberg och TV-publiken att hon tänkte hångla med nästan alla de andra deltagarna och varje kille eller tjej som var snygg.

Längst ut på kanten satt Kristian Lövgren, den tjugofyraårige singeln från Mora, som hade hamnat i Stockholm för studierna och blivit kvar efteråt. Här var han en dansande hotellreceptionist med ingenjörsdrömmar. Bakom honom satt Hamid Esbar. Den tjugofemårige ekonomen med det svarta håret och den bruna sängkammarblicken fick tjejerna att dåna. Inte bara av hans muskulösa kropp, utan även för den lilla skorrande Lundaccenten som charmade den mest luttrade raggerska. Till stor förtvivlan för tittarna så hade han flickvännen Susanne sedan två år tillbaka. De skulle förlova sig och leva lyckliga resten av livet. Den sista repliken fick den långa kvinnan bredvid honom att fnysa och himla med ögonen. Hon stod med korsade armar och väntade på att Hamids nyvunna fanskara skulle tystna innan hon tog till orda.

"Rebecka Andrews, driver Andrews mediagrupp. Min ålder angår er inte. Vi får se vad som händer här. Jag är fast besluten om att utnyttja krogens resurser till det yttersta och göra vad fan jag vill."

Komplett tystnad. Sedan bröt jublet ut.

Arkberg gled in på ett hörn och såg sträng ut med sin flint och axelvaddskostym som fick honom att se ännu bredare ut än han var. Hade han inte varit programledare och skjutjärnsjournalist så hade han lika gärna kunnat vara maffiatorped.

"Öh, tyst i publiken! Annars ser vi till att våra vakter slänger ut er! Så håll er lugna. Vidare...Vem är du?"

Hans fråga var riktad till den svarthårige mannen som stod vid Rebecka Andrews sida. Han synade henne ogenerat upp, ner och slickade sig om munnen. När han vände på huvudet så gjorde han det med en störd nonchalans. Blicken han gav Arkberg var överlägsen, men han svarade efter två ögonblicks tystnad och ett par förtjusta visslingar.

"Jag 'är' Axel Rosenskiöld. Man kan säga att jag... sysslar med lönande affärer. Volvo, Ericsson, nämn ett företag bara... Robban." Han log mot publiken. "Till damerna; jag vet att ni vill ha mig. Jag är singel och det bästa ni någonsin kommer att få."

Några killar vrålgarvade och kom med grova förslag medan andra örfilades. Många tjejer i publiken drogs till den mörkhårige mannens karisma mot sin vilja. Det farliga hade alltid lockat en stor del av den kvinnliga befolkningen på jorden. Det gällde bara att hitta rätt farlig pojke. Och det här var den typen som körde omkring i röd Ferrari medan han strödde pengar omkring sig. Det krävdes inte någon större tankeförmåga för att veta att den här killen skulle bli en av de stora karaktärerna i Krogenlägenheten. Frågan var bara hur många av dokusåpans kvinnliga deltagare det var som skulle falla för den självsäkre affärsmannen med det adliga efternamnet.

Inte kvinnan som kom efter honom i presentationen, iallafall. Hon rullade med ögonen och skakade på huvudet medan han gav henne en säker blinkning. Det var Gunilla Pettersson från Luleå som blivit hemmafru vid trettio års ålder med två barn, make och marsvinet Ulle. Hon ville komma ifrån ett tag och tänkte väl att Krogen var ett ställe så bra som något annat. Nu var hon trettiotre men såg fortfarande ut att vara någonstans kring de övre tjugo, precis som Sara Mingels på nästa stol. Sara var den enda deltagaren som inte kom från fastlandet. Hon drev en liten butik i Visby innanför ringmuren tillsammans med två kompisar. De bodde också i kollektiv tillsammans, allihop i samma lägenhet. Den erfarenheten kom ju väl till pass här, resonerade hon och log brett.

Näst på tur var Mikael Henriksson, fyrtioett år och fyrabarnspappa från Göteborg. Han ville vinna miljonen, det var det första han sade. För familjens skull. Det bruna håret var uppfönat på ett sätt som påminde om mitten av nittiotalet och de gråbruna ögonen var koncentrerade. Han tycktes då och då försvinna bort litet grann någonstans.

Det som distraherade hans tankeförmåga var Rosie Baccaras. Hon luktade en underlig vaniljblandning som bedövade sinnena och hade en kraftig urringning i den tajta, röda tröjan. Den sjutton år äldre Mikael försökte att inte blåstirra med hunger på hennes unga, suktande bröst. Det glödde till i hans ögon när den yngre kvinnan började tala, med blandad chilensk och västgötsk dialekt. Hon var expedit i en klädbutik, var singel och ville pröva på partylivet i Stockholm.

"Jag tycker om killar som vet vad de vill och är alltid öppen för nya erfarenheter. Jag åkte till Australien och hoppade bungyjump förra året med min expojkvän Joakim, som är helt underbar. Han är min bästa vän, han stöttar verkligen i allt! Får jag hälsa?"

Arkberg bara viftade okej och gesten lös av hans åsikt om saken; tjejlarv.

"Hej, Kimmi! Titta, jag är här i Krogen! Aaaah! Ses någon gång, darling! Du får komma hit! Jag ringer!"

"Hej, alla underbara människor. Vi är alla individer med egna viljor, tankar och drömmar. Jag är individen Terry. Jag är tjugofem, glider med och hittar impulser, paralleller i allt. Alla människor är resurser som får varandra att växa. Jag är här för att studera det... för att studera mig själv. För att se vart mina impulser och handlingar styr mig. Jag läser filosofisk teori på universitetet och drömmer om att bli barnläkare. Barnen är vår framtid, den främsta resursen. Vad jag kan tillföra härinne är analytisk förmåga, ärlighet och mig själv."


Arkberg ordnade korten och vände huvudet från deltagarna.

"Då har vi nu fått veta lite om deltagarna. Nu ska vi få veta ett par saker till. Vilka av er...", läste han från korten, "...vill INTE vinna miljonen?" Han höjde huvudet och såg på de femton personerna, där tre redan slängt upp armen i vädret. En uttråkad Axel skrattade föraktfullt och visade på de som omgav honom.

"Kom igen! Ni är hycklare hela bunten, ALLA vill vinna en mille! Jag tänker inte låtsas ha några ideologiska ambitioner."

"Det är fint, Axel. Kan du spara kommentaren en liten stund? Tack. Linn, Per, Sara och Terry. Då vet vi det. Linn, varför vill du inte vinna miljonen?"

Linn funderade en stund innan hon svarade. Ett litet skrockande snett bakom henne visade att Axel inte var imponerad.

"Pengar betyder inte så mycket. De kan göra saker, oja! Men de kan inte ersätta saker som hjärtat redan förlorat, de kan inte laga världen eller räcka till alla. Kan de inte det, så ser jag inte vad som är det speciella med dem."

"Så varför är har du ställt upp då, lilla fröken Sverige?", hångarvade Axel och fick medhåll från olika delar av rummet. Arkberg gav honom en rak, talande blick. Axel tystnade och skakade på huvudet. Hans tid skulle komma när de var klara här. Vem fan trodde Robban Arkberg att han var? En magister? Han rättade till skjortkragen och drog i västen. Sedan började han fundera ut olika sätt att få omkull den sexiga affärskvinnan på sin vänstra sida. En skeptisk blick från hennes sida sade att hon inte var särskilt intresserad. Vad gjorde det? Han fick alltid som han ville. Han hade makt att få saker att hända. Han behövde bara vinna över henne på sin sida och sedan skulle de vara oslagbara. Han kunde känna det; de var likadana.

Rebecka log cyniskt åt den lilla blondinens naiva svar. Den yngre kvinnan hade säkert inte ens sett världen i större utsträckning än till gårdsgrinden eller i bästa fall Oskarshamn. Det var ju också ett samhälle. Vad hon mindes från en genomresa till Gotlandsfärjan, så var det en förbannad omöjlighet att få skälig service på det lokala Systemet. Stackars lilla oskyldiga bondflicka. Hon skulle inte hålla länge i mediaspelet. Ärlighet och ideal var filosofisk rappakalja för de som valde att tro på en fri vilja och en bra värld med kärlek till alla. Barnslig smörja! Hon kunde ge sig fan på att blondinen lyssnade på smöriga ballader a la Boyzone och Backstreet Boys. Men vad fan; lättköpta Svenssons behövdes ju, de också. Hon upptäckte att fyrtioettåringen blängde på hennes bröst och morrade hotfullt. Han sjönk undan med blicken och flackade med den ut i publiken, där han hittade en villig flirt.


"Han är ju för fan fyrabarnsfarsa! Det här ser inte bra ut! Jävla skit! Jag kan ge mig fan på att han kommer börja knulla runt så fort han lärt sig vart kamerorna finns. Han fattar inte att de finns överallt!", stönade Miku och fimpade. Hennes kollegor betraktade deltagarna och gav tecken åt de olika assistenterna medan kontrollrummet mumlade sändningsinstruktioner.

"Helvete! Kolla som han dreglar över chilenskans pattar! Vi har ett problem, Miku."

"Jag vet, Jossan. Ett illaluktande problem. Peter, status?"

Peter höll upp handen för att markera att han fortfarande var på luren med TVCs Krogenchef. Han nickade, mumlade några ord och nickade igen. Mobilluckan fälldes igen med ett dämpat klack och han steg fram till de två tjejerna.

"Raber säger att vi får vinkla det som vi vill, men att han vill se två versioner av den första veckan innan vi bestämmer oss för Henrikssons image. Antingen så har vi arslet som skiter i allt och knullar järnet eller så har vi den plikttyngde familjefadern som dyrkar sina ungar och saknar dem."

"Det självgoda aset har vi redan i Axel.", sade Miku och höjde kaffemuggen till läpparna för att ta sig en slurk. Hon sörplade tyst. Jossan drog in andan och släppte långsamt ut den.

"Hon har rätt. Vi kan alltid rikta om den plikttyngde familjefadern till den patetiske lögnaren längre fram i produktionen. Sedan har vi ju krogtelefonen på bugg, så vi kommer få veta hur landet ligger mellan honom och frun i vilket fall."

"Påminn mig igen om varför en så skarp tjej som du är singel, Jossan?"

"Tänker du bjuda ut mig igen, eller?"

"Been there, done that. Vi funkar bäst som jobbpolare."

"Duktig gosse. Aj fan, miljonfrågan. Då är det snart dags att gå härifrån till lägenheten. Är kamera tre igång?"

"Skit!", svor Miku och slängde ciggpaketet i papperskorgen innan hon och de andra två avslutade sin fikapaus och gick för att invänta deltagarna bakom scenen.


Arkberg hade precis låtit Axel dra sin kommentar och hade ställt motfrågan om vilka det var som ville vinna miljonen. Många nävar for upp i luften, precis som väntat. Mikael upprepade att han ville vinna en miljon för sina barns skull och fick sympatiserande applåder. Han korsade det ena benet över det andra, böjde sig en aning fram och såg lidande ut. När Rosie omtänksamt klappade honom på axeln och frågade hur det var, sneglade han på hennes urringning innan han blixtsnabbt såg åt andra hållet och såg om möjligt mer lidande ut. Hon sjönk tillbaka på sin plats samtidigt som Rebecka svarade att hon sket i huruvida hon vann en mille eller inte. Arkberg såg neutralt macho ut och sköt sina kort åt sidan. Efter pausen så skulle TV-publiken få följa uppackningen i lägenheten.

"Må bäste man vinna.", avslutade Arkberg.

"Individ!" Förklarade Terry.

"Whatever. Vi är tillbaka efter pausen."

Krogenvinjetten rullade igång och alla femton klev ner från scenen, där de visades in bakom av inspelningsassistenter som också riggade av dem myggorna. Kamera tre och ljudteknikern knatade efter de avtroppande deltagarna till publikens öronbedövande bröl.

Den förste som nådde fram till dörren var Kristian, som föste upp den och steg in. Frida knackade honom i ryggen och han steg åt sidan. En efter en gick de in och ställde ner väskorna. Rebecka hade sin slängd över axeln och synade råtthålet de hamnat i. Linn svepte förbi henne tillsammans med Sara och Rosie. De utforskade snabbt undervåningen och begav sig nedåt mot sovsalen.


"Så det är här vi ska bo som i en guldfiskskål, med insyn från alla håll?" Hamid slängde upp sin väska i våningssängens översta slaf och såg sig omkring. Han fick en kudde i ansiktet av Frida, som fnittrade och gömde sig bakom Jessica. Sara hade valt säng och packade nu upp sina kläder i en av rullgarderoberna.

"Finns det plats för mig där?"

Sara sneglade bakåt medan Axel steg in bakom henne med händerna på hennes höfter. Han tryckte skrevet mot hennes bak och luktade i nacken. Hon rös och armbågade bort honom. Han skrattade och höll upp ett finger.

"En eldig kvinna, en utmaning! Men jag vet ju att du kommer tämjas förr eller senare."

Sara skakade på huvudet, börjde sig ned efter Axels väska och tryckte den i famnen på honom. Hon klappade hårt på den och pekade på honom.

"Kom inte här med ditt machosnack! Du kan ju suga av dig själv, om du tycker det är så jävla roligt!"

"Åh, lilla gumman då! Förlåt om en nerv hamnade i kläm!" Han vände sig om och mötte Jonathan. "Det var ju himla känsligt. Hon har bergis mensen."


"Tihiiiihihihihihihihihihi! Rebecka, Rebecka! Kom och var med! Vi har kuddkrig!", tjöt Frida gällt och slungade ännu en kudde mot Hamid, som duckade. Jessica trillade ner på golvet när det lilla platinablonda bombnedslaget kastade sig in bakom ryggen på henne igen. "Upp, Jekka! Uppuppupp! Tihihihihihiiiihihihihiiiiii!"

"Jag hatar henne redan. Och det är tolv veckor kvar.", muttrade Rebecka och lade sina prydligt hopvikta kläder tillrätta i garderoben. Hon hade hamnat i lilla sovsalen, tillsammans med Per, Mikael och Terry. Terry hade tagit bottenslafen medan hon fick övervåningen, precis som det hade varit när hon var liten. Det kändes bekant, hemvant. Den artige och intelligenta medstockholmaren log mot henne och väntade på sin tur att lägga in kläderna. De hade organiserat garderoben också, så att de skulle slippa trängas.

"Det kunde vara värre. Du kunde ha delat rum med henne." Per log och gav sig själv övervåningen i den andra sängen, då Mikael hade gått på toan. "Fina påslakan. De luktar nytt tyg."

"IKEA-skit.", mumlade den långa kvinnan och steg åt sidan för Terry, som tacksamt lade handen på hennes axel och sedan klev förbi. Han smånynnade och lade in kläderna minst lika organiserat prydligt som hon.

"Tror du de är tillbaka efter pausen än?", frågade Per nervöst medan han packade upp sina Lovikakalsonger. Rebecka kastade ett öga på dem, slängde huvudet bakåt och skrattade.

"Men vad fan! Lovikakallingar! Jag trodde inte de existerade! Herregud, Pelle liten! Det här måste vara nåt skämt!?!"

"Jag fick dem av Bobbo och Håkan. Eh...det var ett skämt. Men jag provade dem och de är ganska bekväma, faktiskt. Varma och så. Stockholm ligger mer norrut..."

"Men Skåne är väl rätt platt? Blåser det inte in kallare ändå?"

"Inte mer. Jag bor inåt landet med gården. Stockholm är en hamnstad, det blir liksom kallare." Han lade dem längst underst i kalsonghögen. Terry hörde hur Axel fick en örfil och hur den följdes av skarpa chilenska svordomar. Han log och sköt in resväskan under sängen.

"Ska jag ta din också, Becka?"

"Becka?"

"Ska jag?"

"Visst. Gör det. Den är ändå tom nu."

"Eh, hörni... jag går på toaletten om någon undrar." Per försvann ut genom dörröppningen och lämnade de två sängkamraterna ensamma.

De satt på sängkanten; Terry petade med foten i golvet och Rebecka följde en röd tegelstens kanter med ögonen.

"Vad tror du?", frågade han tyst.

"Om det här? Jag är bara här för att min förbannade pissmyra till vice och styrelsen tycker att det vore bra PR för mig."

"Alla har vi väl våra anledningar, tror jag. Men vad de än säger därute nu så ändrades allt när vi klev in här. Det blev verklighet. Man kan faktiskt höra kamerorna. Ssssch... lyssna..."

De satt tysta en stund och hörde hur de andra deltagarna småpratade, retades och tjafsade i den stora sovsalen. Då och då kunde de uppfatta den svagaste av susande klickningar och ett vridande under sorlet. Terry hade rätt. Saker förändrades. Två saker gjordes klara i deras gemensamma tystnad för Rebecka; hon skulle alltid behandla Terry med respekt och hon skulle ge både styrelsen och Charlie anledning till publicitet. Den senare tanken fick henne att småle i mörkret. Mikael kom in i rummet. Han tände taklampan och svor över att ha fått underslafen.


Linn började göra sig i ordning för att gå ner till krogen och jobba. Hon stoppade in den svarta t-shirten och drog upp jeansen. En hand genom den blonda kalufsen, ett leende i spegeln och hon var klar.

"Enkelt, men snyggt. Du behöver inte oroa dig för att se dålig ut i TV.", sade Jonathan vänligt och knöt ena skon. Hon log tillbaka mot honom och ryckte på axlarna.

"Jag bryr mig inte om hur jag ser ut i TV, jag är lite nervös bara. Det är ju så många som tittar. Jag förstår inte varför, egentligen. Ska vi ta deras intresse och hålla kvar det? Hur? Hur gör vi det utan att sälja oss själva och bli någonting vi inte vill vara?"

"Oh, babe! Gå ner till krogen sådär, så lovar jag att köpa hela baren om jag får lapa drinkarna från b-"

Örfil! Chilenska svordomar.

Linn och Jonathan såg på varandra. Birgitta och Kristian sällade sig till dem, beredda att gå ner till arbetet. Frida klev fnittrande in i armkrok med en välvilligt leende Jessica, som nu allmänt i gruppen döpts om till Jekka.

"Jahapp! Då var det bara att gå ner och jobba för brödfödan! Hur funkar det här, är det nån som sett tidigare säsonger?", frågade Birgitta och puffade upp brösten. Per steg in, ombytt och klar. Kristian såg på henne. Den äldre kvinnan mötte hans tvekande ansiktsuttryck. "Jag är gammal, vi kan inte alla se ut som fotomodeller, som ni ungdomar."

Linn skrattade. Ett smittande skratt som fick de andra i krogtvåan att slappna av och skratta med. De ställde sig i en ring runt den lilla blondinen, stampade i golvet tills skorna smattrade mot golvet och lyfte upp henne i luften med ett 'RRRRrrrrrrrrr-BOM!'.

"Ni är knäppa, hörni! OCH har sett alldeles för mycket Saltkråkan!"

Kristian flinade och rufsade om hennes hår.

"Det är du som är för liten och har Tjorvenglädje."

"Inte då."

"Johodå! Kom nu allesammans, vi kan inte släpa benen efter oss! Hur skulle det se ut om hela krogtvåan fick gult kort innan första dagen ens börjat?"

De andra skrattade och tillsammans gick de över vägen. En efter en gick de in. Den sista var Jessica, som vände på huvudet för att nicka mot en person på avstånd, som nickade tillbaka. Lägenhetsdörren stängdes samtidigt som krogdörren gled igen.


"Vem är med på en pakt?"

Krogettan spelade Monopol vid vardagsrumsbordet. Hamid var kolugn inför Saras fråga.

"Glöm det. Jag saknar bara Fridhemsplan, sedan kan jag börja bygga."

Gunilla blev bortdragen till bikten och Terry tog över hennes gator en stund.


"Det är svårt att säga så här tidigt hur det ska gå å. Än så länge verkar alla trevliga." Hon skruvade på sig och kände för första gången hur obekvämt det skulle bli att hamna i TV. Alla skulle uppfatta henne som person efter vad hon sade. Skulle hon hålla inne med vad hon tyckte eller skulle hon säga rakt ut vad som föll in i huvudet när de ställde frågorna? Det var alltid bäst att vara ärlig. Hon suckade och sjönk tillbaka ner i stolen.

"Jag tror inte att Axel vet vad han ska göra med sig själv. Jag vet inte varför han är här, han säger ju att han har mycket pengar och inte behöver det. Jag undrar, för jag vet verkligen inte. Det är som om han behöver en bekräftelse om någonting. Det är ju bara ett första intryck, men ändå."

Hon stannade upp kort.

"Jag tror Frida åker ut först, om inte Per gör det. Hon är irriterande och en barnrumpa. Jag tror inte att Jekka är så sympatisk som hon ger sig ut för att vara. Jag kommer att hålla ett öga på henne. Hon gör sig vän med alla redan nu. Antingen så är hon sådan, eller så går hon ut med taktik det första hon gör."

"Terry är en snäll kille, jag förstår inte varför han tyr sig till Rebecka!"

Klipp på en skrattande Terry som betalar böter till Hamid för att han hamnat på Fridhemsplan.

Klipp på Rosie som ger Terry ett svagt leende, med drömmade blick.

Klipp på alla i krogettan liggandes i myshög. Alla utom Rebecka.

"Hon är så..."

Klipp på Rebecka som går förbi de andra.

"...kall."

Klipp på Rebecka som går nedför trappan.

"Respektlös."

Klipp på Rebecka som tar av sig tröjan.

"Det är som om hon saknar en sak..."

Rebecka drar täcket över sig.

"...en själ."

Ljuset släcks.

Vinjett.



==========i nästa avsnitt av krogen================================================
Deltagarna gör sig hemmastadda. Första varningen utfärdas.
==========================================================================

vidare till avsnitt 2>