Krogen>avsnitt 2

==========================================================

Linn vände på sig i sömnen och mumlade ett par obegripliga ord. Påslakanet hade virat in hennes ben i en stor korv och hon kunde inte komma loss. Inte för att hon märkte det i sin djupa slummer, men ändå. Sara stönade och försökte få den sovande blondinen att hålla still. De tre nätter som förflutit borde ha lärt henne att det var lönlöst. Gotländskan öppnade ögonen och såg ingenting annat än grus.

"Det är för tidigt på morgonen för det här...", mumlade hon och började trassla upp Linns täcke. Den lilla kvinnan muttrade någonting och sparkade bakut. En högerhäl träffade Sara på hakan. "Helvete!"

"Mbrr...nej, du ska inte simma under bryggan Affe."

"Huh!?!" Sara gned sig om hakan, som ömmade något fruktansvärt. Hon hade bitit sig i kinden också. Försiktigare sträckte hon sig fram för att få loss Linn. Den här gången hade hon större tur, då det tycktes som om gudarna log mot henne; sjusovaren vände sig i sömnen, precis lagom till att Sara lyfte ena fliken av påslakanet. På så vis trasslade hon ut sig själv och trötta, grusiga ögon sjönk igen fortare än snabbt.


Ett mumlande grymt hördes från en påslakanshög, där de hade haft kuddkrig kvällen innan ända in på småtimmarna. Hamid vred på sig och försökte hålla tillbaka kissnödigheten för att få någon minuts sömn till. Han hade alltid haft svårt för att somna om när han väl hade vaknat och ville slippa lämna den varma sängen. Det ömmade och drog. Han kröp ihop i fosterställning och drog täcket tätare om kroppen. Benen veks ihop och knäna höjdes mot magen. Han skulle klara det här. Idiotiskt nog så kisade han mot klockan på vänsterarmen. De svarta digitalsiffrorna lös fem och tjugoåtta. Fem och tjugoåtta. Det var fyra timmar kvar tills det var dags att vakna. Och blåsan bara tryckte på. Han knep igen ögonen och rullade över på mage. Han skulle fixa det här. Han skulle fixa det här. Han skulle fixa det här. Han skulle inte alls fixa det här. Jo, det skulle han visst! Nej, jävla idiot, det skulle han inte. Fan också...

Rummet var mörkt och han fick snubbla över utströdd packning, kläder och annat skräp på vägen till trappan. Han famlade längs tegelväggarna tills fingrarna nådde kanten av ingången till den andra sovsalen. Han visste att det var en halvmeter eller något sådant tills väggen fortsatte, och hoppade fram en bit. Fingrarna kände efter ända tills de sprattlade fritt i luften och han hittat hålrummet för trappan. Han bet sig i läppen när han slog i tårna mot första stegets kant, för att inte väcka de andra. Kameran surrade i bakgrunden när den vred på sig. Mitt upp i trappan stannade skåningen och vande ögonen vid mörkret med förvirrade blinkningar.

Det hördes röster ovanifrån. De var låga, men hetsiga. Fötterna gick långsammare uppför stegen. Rösterna blev allt högre. Hamid sket fullständigt i dem. Han ville bara pissa och bli av med njurknipet. När han kommit fram till den vita dörren slet han upp den och slängde sig in. Låsa var inte att tänka på. Han stod där i mörkret och rotade ivrigt i kalsongerna, tills han sonika snabbt drog ned dem och äntligen fick lätta blåsan. Välsignelse!


Gunilla låg vaken och stirrade upp i taket. Hon var säker på att ingen av de andra märkte det. Hon tänkte på Johan, Moa och Henrik. För dem så rullade livet på nu, de hade matat Ulle och hade gått och lagt sig. Moa hade varit envis och gav inte med sig förrän pappa läst saga. Johan... Johan bara somnade som en stock. Han kunde somna var som helst, så länge han kände sig trygg. Kanske sov han ändå inte? Hon hade inte varit ifrån dem sedan de föddes och det kändes ovant att inte kunna gå in i deras gemensamma rum för att stoppa om dem. Även fast de somnat för timmar sedan medan hon, Henrik, Lotta och Agge satt och snackade i köket över en delad vinare. Hemma. Ljus på bordet och lampan i fönstret. Varma lakan och trygg aftershave i näsborrarna. Hemlängtan slog till med full styrka och Stockholm kändes kallare än Lule.


Hamid steg ut från toaletten och stängde dörren tyst efter sig. Han hade inte brytt sig då, men nu kunde han höra rösterna klart och tydligt. De kom från köket. Nu var han klarvaken och skulle inte kunna sova än på ett tag. Han behövde sitta och dega en stund för att bli lite dåsig så det skulle bli lättare att somna. Lite småsnack och lära känna-tjafs skulle vara den rätta medicinen. Vem visste? Det kunde kanske bli trevligt, till och med.

"Jag tror inte att hon kommer hålla. Kärringen är från vischan och är hur gammal, nu igen?" Rösten tillhörde Axel, det kunde Hamid höra direkt. Skåningen stannade upp och tryckte sig mot väggen, medan han drog sig försiktigt tillbaka för att lyssna.

"Femtifyra, men hon ser ut som sjutti. Jävla fitta, vet du vad hon sade åt mig? 'Du är otacksam, men det verkar vara ett genomgående drag i din generation. Ni ger upp för lätt, när det inte går att flyta ovanpå alla andra. Jag kommer hålla ögonen på dig.' Hon sade det till mig. Fattar du!? Till mig!"

Jessica. Hamid andades tyst och stilla. Han hade anat att Frida och Axel hörde till de mer förbittrade i tävlingen, men att de skulle avslöja sig så snabbt som intrigerande skithögar, det hade han faktiskt inte gissat. Lika bra att lyssna vidare, resonerade han. Om de två satt och pratade, så fanns det bara en kvar och det var...

"Tihihiiii...det är lätt att få ut henne, det är bara att få in henne i ett hörn där hon ser stockgammal ut. Vilka tittar på Krogen? Jo, unga. Hon kommer slå ut sig själv om vi vänder det tillbaka mot henne."

Var Frida verkligen lite intelligent? Han hade väntat sig Rebecka. Det var verkligen totalt som en blixt från klar himmel. Så den lilla tonårsfjollan ville leka intrigdrottning? Han borde kanske varna de andra. Fast så tidigt i tävlingen kunde de tre i köket inte vara något hot. Nog kunde det vänta en vecka eller två. Hamid räknade med att han inte var bland de första som skulle komma att hamna på stolen. Han gissade på att någon av de mer anonyma i krogtvåan skulle sitta. Jonathan var nog ett bra tips, eller Per. Gittan däremot var bra att rädda kvar för sin klarsynthet och förmåga att skippa skitsnacket. Han skulle hålla öronen spetsade kring den lilla kökstrion. Fortsatte de spinna vidare på idéerna kring att köra ut Gittan, så skulle han öppna munnen. För vem visste han inte. Hon själv, var en möjlighet. Det hade bara gått tre dygn. Intrigmakarna hade fått överläget; han anade att ingen av de andra hade skapat några fastare band med någon deltagare. Skit. Bäst att pallra sig nedför trappan och sova på saken.


Man sover förvånansvärt bra i den här lilla sängen. Rebecka kunde höra hur röster samtalade i våningen över deras huvuden. De var avlägsna, som om de var i vardagsrummet eller köket. En mörkare röst och två ljusare. En man och två kvinnor. Hon hade hört hur någon med krystade steg famlat sig fram till trappan, sprungit upp och tio minuter senare försiktigt tagit sig tillbaka in i den stora sovsalen. Den försiktigt spänstiga ljudbilden hon fick i huvudet framkallade Hamids ansikte för hennes inre syn. Det lönade sig att kunna läsa av situationer och människor. Hon visste redan vilka som skulle gå och stanna i tävlingen, vilka som var manipulativt genomruttna, falska kräk och vilka som inte var det. Krogtvåan såg blek och mysig ut jämfört med deras grupp, men hon anade någonting annat från den. Undertryckta känslor och outtalade upplevelser.

När Mikael några timmar senare hade frågat sig själv högt varför människor som Linn och Kristian kommit med i Krogen, så hade hon själv hållit tyst. Kristian verkade vara en optimistisk kämpe, som säkert skulle glida med nästan hela vägen. Han skulle åka ut, visst, men först skulle en parad andra ansikten försvinna från programmet. Han var för anonym för att vinna alltihop, men var trevlig nog och skulle säkert skaffa sig många vänner innanför lägenhetsväggarna. Med sin hotellservicebakgrund så var han nödvändig åtminstone två månader framöver. Hon sträckte upp händerna på vardera sidan om huvudet och puffade upp kudden. Linn var det osäkrare med. Varför hade i sanning en så naiv ung kvinna sökt sig till en sådan förnedringskälla som Krogen? Själva poängen med programmet var att se idioter göra bort sig i rutan. För deltagarna var detta antingen ett guldtillfälle eller en evig förbannelse. Hade den korta lilla kvinnan tur så skulle hon vara bortglömd inom en kort framtid. Då och då kunde hon höra hur Linn talade i sömnen från den större sovsalen. Mumlet följde med henne ända in i drömmarna.


"Skit! Miku! Miku!"

Miku muttrade och slog irriterat ut med armen. Hon blev omilt skakad och vaknade, sur som ett bi.

"VAD!?!?"

Peter gestikulerade mot skärm fem. Miku gnuggade sig i ögonen och blinkade. Sedan blev hon med ens klarvaken. Dörren till produktionsrummet öppnades med en smäll och Jossan rusade in. Hon fann båda sina kollegor upptagna med att frenetiskt klicka på knappar, medan de spottade osande svordomar. Miku dunkade in huvudet i skärm fem och vrålade.

"LEV! LEEEEEEEEEEV, FÖR FAN, JÄVLA SKITBURK!!!!!!!!"

"Vad är det som händer?", frågade Jossan i ett litet instick. Peter suckade och ryckte på axlarna.

"Takkameran i köket har slocknat, femman får ingen bild."

"Det kan inte vara sant, jag kollade ju för fan den senast igår, innan sändningen!"

"LEEEEEV, DITT SATANS SKRÄLLEEEEEE!!!"

Dunk-DUNK-DuNK!!!

"Kan du baxa undan henne innan hon mördar fyran också?"

"Sure, sure. Miku, kom med här..."

"JÄVLA MUPPTV!!!!! HORAPPARAT!!!!! FÖRRÄDAREEEEE!!!"

En pappersvikt plockades upp. Peter högg blixtsnabbt tag i den ursinniga kvinnans hand, medan Jossan smet in mellan dem och kvickt började klicka in kommandon. Miku bubblade av ilska och gurglade fradga. Peter blev upptryckt mot produktionsväggen, men lyckades lägga sin kropp framför, så att hennes mordlystna fingrar höll sig borta från apparaturen. Jossan svor och kliade sig i nacken.

"Jag hittar inget fel på den."

"Inget som helst?"

"Hur länge har den varit svart?"

"Eh...vet inte. En kvart, tjugo. Kanske mer?"

"Ok, ingen aning alltså."

"DöööÖÖÖÖÖÖööööööö!..." Gurgel, gurgel, krafs-krafs och mordisk blick.

"Nej."

"ARGGGHKLLLLLLlllll!-" Miku blev nedtryckt på en stol och fick en stresskossa att leka med. Ett litet frustrerat fniss steg från den nu nippriga tjejen. Peter vände sig till Jossan igen.

"Vad tror du?"

"Jag tror att det inte är något som helst fel på kameran. Vi kan kolla när bandet slutade rulla bild!" Jossan spolade tillbaka de sista fyrtio minuterna med redigeringsratten.

"Stopp! Stopp! Där är det nåt!"

Jossan rullade ratten saktare och släppte efter. Sedan lade hon bilden i normalt läge och tryckte på play. En överförfriskad Frida hade klättrat upp iförd illrosa string på köksbordet och svankade medan hon fnittrade okontrollerat. Jessica hade plockat upp ena skärbrädan och smiskade till Fridas bak med den.

En chokladkaka föll till golvet. Den blev hastigt och lustigt uppfiskad av en nu klartänkt Miku, som slängde den i papperskorgen och stönade. Hon slog sig för pannan och pekade med hela handen mot skärmen, där Frida nu gnällde till medan Jessica började klä av den passive åskådaren Axel.

"Vem i helvete smugglade in spriten i lägenheten? De är ju fulla som ägg! Och lillbruden är aspackad bortom all sedlighet! Skitskitskit! Stäng munnen, Peter."

"Är det där...?"

Plopp!

Ett gutturalt ljud ekade genom produktionrummet och ett par plaskande kluckanden på högsta volym fick de tre att se illamående ut. Ett skrockande hördes när Axel drog av de röda boxerkalsongerna och började gå mot köksbordet. Så sneglade han upp mot kameran och visade upp bicepsen med både pose och en självsäker blinkning. Jessica hostade till. Hon sprang mot diskhon, hängde sig med armbågarna över den och kräktes högljutt. Axel gick lugnt fram till skåpen ovanför diskbänken, öppnade och plockade fram en rulle rörtejp. Han flinade mot kameran, nickade mycket menande och med ett ritsch så rev han av en stor bit. Hans ansikte var nära kameran, fingrarna täckte linsen och sedan blev allt svart.

Det började grymtas av vällust, stiga ylanden och smackande ljud från den svarta skärmen.

De tre kollegorna stod handfallna och stirrade på ingentinget.

"De är fan inte kloka." Peter var den förste att bryta tystnaden. Jossan var knallröd i ansiktet och svalde upprepade gånger. Hennes hals kändes tjock och paniken steg i maggropen.

"Vad säger reglerna?"

"De får inte täcka över kamerorna.", upplyste Miku och tände en cigg.

"Du får inte röka härinne."

"Käft, tror du jag är dum, eller? Jag VET. Men föreslår du något bättre istället?"

Peter gick förbi den svarslösa Jossan till den bortre väggen, där den tillfälliga hyllan med produktionspärmarna stod. Han drog ut den med grön rygg och bläddrade. Miku snappade upp Jossans min och fimpade mot stolsbenet.

"Ja, ja, är du nöjd nu!?"

"Jag sade inte att du skulle sluta röka, men du kunde gått ut."

"Fitta."

"Vad fan säger du??"

"Jag menade inte dig, Jossan; jag vete fan vad vi ska göra nu... Reglerna säger inget om det här vad jag vet. Vi behöver ett par skandaler och Axel ser till att vi får dem. Fattar du? Snubben har nu piskat på två stycken deltagare samtidigt i köket! Det skulle inte förvåna mig om han får ett par minus på plus- och minusmötet imorgon. Killen är helt jävla ohämmad; han är en jävla gris. Men vi behöver honom för tittarsiffrorna...", Miku kände sig filosofisk. Hon lutade sig tillbaka i stolen och fortsatte; "Han har charm, det aset. Jag fattar inte vad det är brudarna ser hos honom, men de flockas vid krogdisken de kvällar han haft skift. Ledningen vill behålla honom så länge som möjligt. Valet står mellan att visa det vi har, vinkla det som att han är en fräck jäkla grabbhjälte och ge honom en varning... ELLER att utvisa honom med en gång! Man tejpar inte över kamerorna...Peter?"

"Vänta...är inte klar med paragrafen än. Vid deltagarkontakt särdeles utpekad av...blablabla-yadayadayAdaaaa...här; -Vid händelse av deltagaröverträdelser, exempel läses nedan..." Han följde bokstäverna med fingret och nickade tyst instämmande för sig själv. Jossan lade handen ursäktande på Mikus axel. Miku lade handen över hennes och klappade den vänskapligt, som om hon godtog ursäkten. De satt alla i samma illaluktande såpabåt. Det var deras jobb att fixa bra dokuTV.

"Det är förbjudet bigtime. Axel är väck." Pärmen slogs igen hårt. Tankeverksamheten i det lilla rummet mångdubblades medan den ställdes tillbaka på sin ursprungliga plats.

"Jossan, ring ledningen och fråga Raber vilken version han vill ha."

Jossan gav tummen upp och lyfte luren från bordstelefonen. Siffrorna slogs in. Alla väntade.


Linn tittade på klockan igen. Hon trampade otåligt bakom krogdisken. Vare sig Frida eller Jessica hade dykt upp och hon var alldeles ensam på skiftet. Brolle log medkännande mot henne där han bar in glaskorgen från diskrummet och ställde den framför henne. Hon log tacksamt mot honom. Hon var själv för liten för att orka bära den in till krogen, de som var i arbete brukade hjälpas åt med det bruna, tunga fanskapet. Ja, det var bara att börja plocka glas och ställa dem i ordning. Hon tog tag i två med varje hand, lyfte och vände sig snabbt om. Hon sprang rakt in svart bomull. Det var mjukt, varmt och luktade sinnesretande gott. En muskigt fyllig doft, blandad med nyduschad hud. Hon tittade upp, förbi den lilla Krogenloggan över det vänstra bröstet och in i roade ljusblå ögon. En varm rodnad spred sig över kinderna.

Rebecka såg förvirringen i de gröna ögonen och den vackra rodnaden som för en stund blottlade hela Linns väsen. Hon hade visst överraskat henne. När den yngre kvinnan inte sade någonting, så sträckte hon lugnt fram händerna under glasen och fattade tag om dem. Linn vaknade till ur ögonblicket och såg ner på deras händer. Rebecka log.

"Jag kan ta dem."

"Eh..."

"Du kan släppa nu."

"Men du ska inte vara här...", stammade Linn fram.

"Både Jessica och Frida ligger utslagna uppe i lägenheten. Jag hoppar in för krogtvåan på Svantes order, bara för idag.", skrockade den längre. Rebecka höjde ögonbrynen menande. Linn släppte glasen och tog upp en trasa. Hon började torka av krogdisken medan det friska klirrandet av rena glas snabbt reste mellan korgen och den bakre disken. Med sina större händer kunde Rebecka plocka tre glas åt gången, men hon ökade på effektiviteten genom att lassa dem dubbelt på varandra. De svarta ögonbrynen låg spikraka, men hon kunde ana en benhård koncentration bakom det lugna yttre. Affärskvinnan var uppenbarligen van vid att hitta den bästa lösningen på enklast möjliga sätt. Det skulle nog bli intressant att arbeta med henne, konstaterade Linn. Så mycket bättre än med Jekka och Frida. Hon log varmt mot den äldre kvinnan när denna fångade hennes blick för att meddela att glaskorgen nu skulle lyftas undan från disken. När den lättade från träytan så var hon där med trasan. Mycket bättre.

Rebecka spanade noga in den lilla blondinen medan hon själv började ta ner stolarna från borden. Hon fann kvinnan bedårande, där det fejades med trasan mycket koncentrerat i varje vinkel och vrå. Linn verkade vara grundlig och mån om att ge andra en bra upplevelse. Det var viktigt att inte bara spriten, maten och menyerna var till belåtenhet, utan det verkade också ge henne en kick att göra det fint för gästerna. Rebecka smålog. Så naiv hade hon också varit en gång. Ung och ambitiös, med siktet inställt på service och kundens bästa. Det var innan hon fortsatte studierna på sin fars inrådan och inrättades i det Andrewska imperiet. Ungdomstiden hade varit en oändlig rad skolor, anpassade praktikplatser och företagsgrundande. Det bästa sättet att döva tristessen och motviljan i arbetet hade varit att trycka undan de egna drömmarna tills de glömdes bort och makten blev viktigare. Utökande, koncernaffärer och bolagsstyckning var hennes vardagsmelodi. Den hade gjort henne till en svinaktigt rik kvinna. Och hon njöt av privilegierna som följde med pengarna.

Det var annorlunda att stå här, i jeans och t-shirt med en stol i händerna, vända på den och sätta ner den. Det var enkelt, hederligt arbete som den grå, sorgliga massan sysslade med för att de knappast kunde ta sig för annat. De kunde inte ta sig ur hjulet som de anpassats till och många av dessa Svenssons levde bara lön för lön. Hon hade definitivt varit ursinnig och skeptiskt inställd till idén om att göras mer folklig i Krogen. Men när hon nu såg den lilla kvinnan en bit bort stå och smånynna medan hon putsade bort en fläck... då började enkelheten plötsligt kännas lättare att bära. Linn såg det inte som ett tvång att vara där hon var med sitt liv. Hon var ingen fånge; hon var snarare fri i sina handlingar och klok i sina val. Hon hörde hemma i nuet, där ett leende gav vardagen ljus och småskämtande gjorde arbetsbördorna lättare att bära.

"Vad gör du i Krogen?", hörde hon sig själv säga med nästan vänlig röst.

Hennes fråga fick Linn att stanna upp och dra ihop ögonbrynen svagt.

"Jag vill se hur långt jag kommer. Ingen vanlig människa med hjärna söker hit, är det vad du menar?" Tonen var litet hårdare än vad hon menat.

"Nej. Ingen människa är vanlig.", skyndade sig Rebecka att kontra med, då hon var orolig att ha rört vid en öm punkt.

"Det ska gudarna veta...", mumlade Linn och ställde ned glaset på disken.

"Vad sade du?"

"Ingenting. Är alla stolarna nere nu? Jag ska hjälpa dig!"

Rebecka svor tyst inombords och himlade med ögonen. Toppen, nu visste hon att hon hade sagt någonting. Hon hade knappt öppnat munnen och ändå så drog sig Linn undan. Men vad brydde hon sig egentligen om det för? Ett par veckor till bara, sedan skulle hon slippa ifrån den här skiten och sitta vid ett bra restaurangbord med fascinerande sällskap och njuta. Problemet med de här Svenssonmänniskorna var att de inte var lätta att ta, som de vanliga affärskontakterna. De hade gråare problem, som rotades i helt andra världar än hennes egen. Det var knepigt. För invecklat för henne.

De tog ner stolarna under tystnad den närmaste halvtimman. Rebecka sneglade många gånger åt Linns håll, utan att veta att Linn lika många gånger sneglade åt det motsatta hållet. Den ena förstod inte vad hon hade sagt som fått den andra att sluta sig. Den yngre bannade sig själv för att hon varit oartig och för att samarbetet dem emellan nu skulle gå åt helvete.

När de stod där så kom Arkberg gåendes förbi krogen. De stannade upp och utbytte blickar. Sedan gick de fram till fönstret och såg hur han korsade gatan.

"Vad vill han, tror du?", frågade Linn.

"Jag vet inte...", mumlade Rebecka, "Jag tror att det har med Axels äventyr inatt att göra."

"Vad!??"

Rebecka var tvungen att skratta åt den yngre kvinnans ansiktsuttryck.

"Åh, du skulle veta det om du inte sov som en klubbad säl hela nätterna igenom." Hon flinade. "Och låter som en.", tillade hon avsiktligt med ett ännu bredare flin.

"Det gör jag inte!", utropade Linn oförrättat. Rebecka bara skrattade.

"Johodå!"

"Nähejdå!"

"Jo!"

"Nä!"

"Jag ska banda dig, så får du höra!" Brunetten flinade oförskämt brett.

"Tig och lyft stolar, kvinna!", morrade blondinen.

"Sedan ska jag ge ut det på singel."

"Nä, nu-!!!" Linn drog trasan från ett nära bord och slungade den mot den längre kvinnan. Rebecka hade lastat huvudet bakåt och skrattade av hjärtans lust. Ända tills trasan landade i munnen på henne.

"Mffffff!!!" Hon flaxade med armarna, gjorde en vrång min i avsmak och slet trasan ur munnen spottandes åt alla håll. "Ptvi, ptvi, PTVI! Bläää!!!"

Linn höjde skrattande handen över munnen och försökte hålla igen. Hon fick en ond, mörk blick av Rebecka som fick allt att brista. Det smittande gapskrattet blev än värre när brunettens blick blev mördande ilsk. Hon stötte till den längre kvinnan med armbågen och blinkade skojfriskt.

Rebecka gav upp, hon kunde inte se sur ut längre. De tog stöd mot varandra av skratt över den fåniga lilla kampen och småknuffades kärvänligt. När allt kom omkring så kanske det inte var så dumt att bjuda på sig själv.


Arkberg öppnade dörren och steg in i lägenheten. Han visade inte med en min vad han tyckte om stöket och prylarna i lägenhetens alla hörn. Han gick raka vägen fram till Axel, som låg i ena soffan under en filt och mådde pyton. Jonathan tittade upp från sin tidning och såg frågande på Arkberg. Ett kras kom från Birgitta som satte tänderna i ett Wasaknäcke. En Jekka med stora ringar under ögonen stapplade in i köket med turkos morgonrock på. Kylskåpsdörren väste till.

Programledaren var inte imponerad när han stannade framför Axel, som kisade upp på honom med blodsprängda ögon. I en allvarlig, saklig handrörelse drog Arkberg kortet ur sin innerficka och visade det för den bakfulle casanovan. Sedan höll han upp det så att alla skulle kunna se det klart och tydligt.

"Axel, du vet vad det här betyder. Du har fått gult kort. Ett misstag till och du är ute ur tävlingen."


==========i nästa avsnitt av krogen================================================
Grupperingar uppstår. Första plus- och minusmötet.
==========================================================================

vidare till avsnitt 3>