Disclaimer: Det här är en fiktiv berättelse så allt det som händer är alltså helt från min egen fantasi. Karaktärerna tillhör mig och så gör även händelserna. Platser kan kännas igen, men inte mer än så. Jag måste nämna att "The ChocolateBar" inte finns, den är helt från min egen fantasi. De två huvudkaraktärernas utseende kan kännas igen från tv-serien Xena Warriorprincess, men det är helt upp till dig om du vill se personerna med det utseendet.

Subtext: För min det är det helt lugnt med homo- och bisexuella och jag tycker inte heller att jag ska behöva gömma att den här berättelsen handlar om sådana. Så vill du läsa den, go ahead, men äcklas du av det så stick någon annanstans.

Sång: Den sång som är med i slutet är skriven av mig, med lite hjälp av min lillasyster Ewa. Jag har skrivit melodin och större delen av texten, Ewa har varit med på mittenversen. Den kanske kommer att ändras något lite längre fram, det sånt man får se. Men så fort jag vet hur man gör så ska jag fixa en hemsida och då ska jag spela in låten och lägga ut den på sidan. Bara lite ointressant vetande.

Våld och sex: Det förekommer våld av en sexuell natur i denna fic. Det är inte explicit beskrivet, men den som har problem med detta eller har erfarenheter av detta bör veta om att det finns. (webmasters anm.)

Jag tar gärna emot kritik, både negativ och positiv. Eller så kanske du har en fråga. Maila då till xena_subtexter@hotmail.com så lovar jag att kommer att svara.

…kommer solsken?
av Linda Bengtsson

---

Suckandes satte sig den brunhåriga kvinnan upp och gnuggade sig i ögonen. Klockan kan väl inte redan vara ett? tänkte hon och sträckte sig efter väckarklockan som stod på skrivbordet bredvid sängen. De lysande röda siffrorna visade att klockan bara var strax innan tolv. Ivana kunde höra hur hennes mamma stökade inne i köket, hon höll troligtvis på att ordna lunch till resten av familjen. Jag antar att det inte är någon idé att somna om nu. Ivana sträckte lite på sig innan hon mödosamt klev ur den stora dubbelsängen. Sakta traskade hon bort till garderoben och öppnade dörrarna. Den unga kvinnan tittade trött på kläderna som låg på hyllorna där inne. Det var mest svarta punkaraktiga kläder som hade sett sina bästa dagar för mycket länge sedan. Efter en stunds velande tog hon tillslut fram ett par byxor. Det var hennes favoritbyxor, röda och skottrutiga. Sedan tog hon fram ett svart linne med en blå ros som det droppade stora bloddroppar från. Hon slängde kläderna på sängen och började rota i en av sina lådor efter underkläder.

"Fan", mumlade hon för sig själv efter en stunds letande. "Jag glömde att tvätta igen. Jaha, då får jag helt enkelt gå utan idag."

Hon drog av sig det rosa linnet, som hon brukade sova i, och sina svarta stringtrosor som, baserat på storleken, inte borde vara tillräckligt stora för att kallas trosor. Långsamt drog hon på sig sina byxor och satte sig sedan vid sminkbordet som stod bredvid garderoben. Hon såg på sin spegelbild och gjorde en äcklad grimas. Ivana kunde inte förstå varför hon såg så hemsk ut på mornarna. Hennes bruna färgade hår låt platt mot huvudet och ögonen var alldeles rödsprängda.

"Jag måste gå och lägga mig tidigare", mumlade hon och tog upp en våtservett. "Eller gå upp senare."

Hon började sakta gnugga sig i ansiktet för att få bort det smink som inte försvunnit under rengöringen dagen innan. Det var nästan så att hon somnade där hon satt med servetten i handen. En lätt knackning på hennes dörr väckte henne ur hennes halvt sovande tillstånd. "Ivana, är du vaken?"

"Jag kommer ut om ett par minuter, Savvy", ropade Ivana tillbaka.

"Men jag måste låna din hårborste, Dina har låst in sig i badrummet", sa Savannah och suckade djupt. "Kan jag inte komma in?"

Ivana skakade på huvudet, Dina låste alltid in sig på toaletten. Det spelade ingen roll om de andra skulle till jobbet eller skolan. Hon körde med konceptet först till kvarn får först mala. Hon tyckte att det var viktigare att hon fick göra sig i ordning så att hon kunde gå till sina kompisar, sin date eller festen som hon blivit bjuden till.

"Visst, kom in då", svarade Ivana efter en lång stunds tystnad.

Dörrhandtaget trycktes ner och en tjej i artonårsåldern kom in i rummet. Hon hade mörkt brunt hår med lockar som stod åt alla möjliga håll. På sig hade hon ett par tajta svarta byxor och en väldigt åtsittande rosa tröja som fick hennes annars stora bröst att se ännu större ut. När hon såg sin storasyster sitta vid sminkbordet i bara byxor vände hon sig snabbt om.

"Ivana hur många gånger har jag sagt till dig att jag behöver absolut inte komma in när du byter om", sa hon och suckade högt medan färgen steg i ansiktet på henne. "Det är inte så viktigt."

Ivana vände inte på sig utan fortsatte att stirra på sin spegelbild. "För det första så byter jag inte om. Sedan så spelar det ingen roll, det gör inte mig något. Och du har säkerligen sett bröst innan för jag antar att du tittar dig i spegeln lite då och då. Halva jordens befolkning har bröst så slappna av lite."

"Räck mig bara borsten, tack."

Ivana ryckte på axlarna och tog upp borsten från sminkbordet. Innan hon gav den till sin lillasyster drog hon den genom sitt eget hår ett par gånger. Savannah tackade för borsten och gick sedan snabbt ut ur rummet utan att titta på sin syster. Hon kunde inte förstå hur Ivana kunde vara så avslappnad med att visa sin nakna kropp. Ivana kunde gå runt i bara stringtrosor och en liten topp i huset utan att bry sig om vad folk tyckte. På somrarna låg hon ute i trädgården och solade toppless. Det hade även hänt ett antal gånger att Savannahs kompisar hade varit där när Ivana hade gått runt i bara trosor och topp. Min syster är inte normal någonstans, tänkte Savvy och gick in på det rum som hon delade med sin tjugoåriga storasyster, Tintin.

Ivana reste sig från sminkbordet och gick bort till sängen för att ta på sig sitt linne. Hon stod en stund med linnet i handen och funderade på i fall hon skulle ha någon bh på sig eller inte. Jag skiter i det idag, det är mycket bekvämare utan. Förresten så tycker kunderna bättre om jag inte har det. Hon log lite innan hon drog linnet över huvudet.

Sedan gick hon tillbaka till sminkbordet igen. Efter en stund sminkande och fixande med håret verkade det som om hon var nöjd. Runt hennes ögon fanns ett lager med svart kajal och mascaran hade också använts flitigt. Nu skuggades hennes ögon så mycket av färgen att man nästan inte såg hennes isblå ögon. Det bruna korta håret var nu rufsigt och stod åt alla håll. Det var ett tag sedan hon färgade det och hon kunde se att hennes svarta hår började växa ut i hårbotten. Men Ivana hade egentligen inga planer på att färga det igen, hon tyckte faktiskt att det var ganska snyggt med svart utväxt.

När Ivana hade beundrat sitt verk en stund nickade hon gillande och reste på sig för att gå ut i köket och äta frukost. Eller rättare sagt lunch med tanke på vad klockan var.

När hon kom ut i köket satt redan större delen av hennes familj där. Hennes femåriga lillebror, Timotej, hoppade ner från sin plats i soffan och sprang fram till henne. Ivana satte sig ner på huk och öppnade sina armar.

"Ivana, Ivana", skrek han och kastade sig i hennes famn.

Ivana hade jobbat mycket de senaste kvällar och nätterna att hon inte hade sett sin bror på ett tag. Ivana jobbade på en bar och hade därför sådana arbetstider att hon knappt hann träffa någon i familjen. Hennes vanligaste arbetstider brukade ligga på något mellan fyra på eftermiddagen och två på natten. Egentligen jobbade hon alldeles för mycket, men hon behövde pengarna och så tyckte hon väldigt mycket om sitt arbete som bartender på "The ChocolateBar".

"Hejsan lillgrabben", sa hon skrattandes och kramade om sin bror.

Timotej släppte greppet om hennes hals, log mot henne och sprang sedan tillbaka till sin plats igen. Där fortsatte han med att lassa upp ännu mer nutella på sin rostade macka.

"Men god morgon, Ivana, så du tänkte ära oss med din närvaro idag", sa hennes pappa, Anders, och log mot henne.

Ivana svarade med en bländande vitt leende och gick sedan fram och kysste honom på kinden. "Ja, tänk just denna dag tänkte jag göra det."

Hon gick sen fram till sin mamma som satt på stolen bredvid Anders och kysste henne på kinden. Det var något som de alltid hade gjort, så länge Ivana kunde minnas. Vare sig de skulle säga god morgon, hej då eller bara visa att de tyckte om varandra.

Titti kunde inte komma på en enda familj som hon kände som hade så bra relation till varandra. Hon hade nästan alla barnen hemma, vilket hon var mycket glad över, och fast en del av dem delade rum så kom de väldigt bra överens. Det var inte alls lika mycket bråk som i till exempel hennes systers familj. Hennes barn skrek, bråkade och stökade till. De betedde sig alltså så som man tror att alla tonåringar beter sig. Men Tittis barn städade sina rum utan att bli tillsagda, passade sin lillebror, diskade när det stod disk framme och så vidare. Titti kunde göra listan lång när hon skröt om sina barn.

Ivana hade nu blandat ihop en sallad och hällt på dressing. Hon gick och satte sig på sin vanliga plats vid köksbordet, stolen närmast väggen. Hon tog upp en gaffel och började äta. Hennes fjortonåriga lillasyster som satt mitt emot tittade misstänksamt på hennes skål med sallad. Själv hade hon en stor skål med kalaspuffar, jordsgubbsfil och extra socker framför sig.

"Hur kan du äta den där kaninmaten?" frågade hon och skyfflade in lite mer kalaspuffar i munnen. Ivana log mot henne.

"Det är gott och dessutom är det nyttigt. Du kanske borde prova det någon gång istället för den där smörjan som du har i din skål."

Dina skakade på huvudet och återgick till att äta sina flingor under tystnad. Hon skulle aldrig få för sig att överge sina sockerflingor, det var ju de som fick henne att klara dagen. Hon trodde absolut att hon skulle svimma om hon inte fick sitt dagliga sockerintag. Och det var ingen som kunde få henne att tro det motsatta. Hon kunde gå en hel dag utan att äta vanlig mat, men sitt sockerintag behövde hon.

Ivana tog en tugga av sin sallad och vände sig sedan till sin mamma. "Titti, jag slutar inte jobba förrän klockan fyra inatt. Vi ska ha extra öppet för det händer något speciellt. Troligtvis har chefen fått en ny kille och använder det som en ursäkt att ha öppet extra länge."

Titti suckade och skakade på huvudet. "Jaha, men när börjar du då?"

"Jag tror det är runt femtiden, men jag är inte riktigt säker", svarade Ivana.

"Men du kan ju inte jobba elva timmar på en dag", utbrast Anders som nu hade lagt sig i samtalet. "Det är ju rent absurt."

Ivana log mot sin pappa. "Men snälla pappa, jag jobbar inte elva timmar konstant. Jag har en timmes rast vid tio tiden och sedan en timmes rast ungefär klockan ett eller två. Sedan så har jag ju mellan fem och tio minuters rast varje timme."

"Jaha, men du får väl Ob-tillägg?"

"Jag får ungefär 140, 150 kronor i timmen", svarade Ivana. "Men jag är inte riktigt säker när det gäller det heller. Men jag får i alla fall tillägg, så mycket vet jag. Och jag behöver pengarna."

Titti nickade och tänkte efter en stund. "Ja, det är ju inte fel med mellan 1540 och 1640 kronor på en kväll."

"Jag tycker i alla fall att det är helt absurt att hon ska jobba elva timmar", muttrade Anders och gick sedan ut ur rummet.

Resten av lunchen fortsatte under tystnad, Ivanas syskon var färdiga långt innan Ivana och Titti var det. De satt fortfarande vid bordet och åt när Tintin, som inte varit med under lunchen, kom in i rummet. Hon gav Ivana en kram innan hon satte sig ner på stolen bredvid henne.

"Hey sis", sa hon glatt. "Ska du till jobbet snart eller?"

"Nä, jag började inte jobba förrän om typ fyra timmar", svarade Ivana och log. "Du då?"

Tintin skakade på huvudet. "Du vet att jag inte jobbar på söndagar."

Hon drog handen genom sitt långa svarta hår. Det glänste vackert i solskenet som kom från fönstret. En gång i tiden hade Ivana också haft sånt hår, men sen hade hon klippt av det och färgat det brunt. Och så hade det varit i ungefär två års tid nu.

"Det är ju ingen som vill gå på dansskola på en söndag", sa Tintin och bröt den korta tystnaden. "På söndagar ska man slappa, festa och oroa sig över vad som kommer att hända på jobbet på måndagen."

"Ja, måndagar är väl för jobbiga", sa Ivana och log.

Tintin slog till sin storasyster på armen. "Bara för att du är ledig på måndagar din lilla skitunge."

"Ja, men så är jag ju inte ledig några andra dagar i veckan."

"Som jag minns det så var det en viss Ivana som tog ledigt i förrgår bara för att gå på date", sa Tintin och hoppade upp från stolen för att undvika ett slag från sin syster. "Förresten så lovade faktiskt du att berätta vem det var som du var på date med."

Titti, som fortfarande satt vid matbordet och åt, tittade upp på sin dotter. "Jaså, det var det du gjorde i fredags. Nu kommer sanningen fram. Så får vi veta vem den lyckliga var då?"

Ivana bet sig i läppen och såg ner på sin macka som låg på bordet. "Ingen speciell, bara en date helt enkelt."

"Kom igen, Iva" sa Tintin och klatschade till henne lite på armen. "Är det någon vi känner?"

Ivana skakade på huvudet och reste på sig för att diska ur sin skål. Mackan på bordet struntade hon i. Både Tintin och Titti reste på sig och följde efter henne till diskbänken.

"Kom igen nu, systrar ska ju berätta allt för varandra", tiggde Tintin.

Ivana försökte ignorera dem, hon lämnade skålen i diskhon och gick sedan in på sitt rum. Hela tiden hade hon sin mamma och sin tjugoåriga lillasyster i släptåg. Hon stängde dörren precis framför näsan på dem och slängde sig sedan på sängen. Eftersom Ivana inte hade något lås på sin dörr så var det bara för Tintin och Titti att öppna den. De slängde sig sedan på sängen bredvid Ivana och tittade bedjande på henne.

"Ivana kom igen nu", sa Titti och kravlade närmare sin dotter. "Om du inte berättar så kittlar vi dig."

Både Titti och Tintin höll fram sina händer i en hotfull gest och började sakta närma sig Ivanas midja som var det ställe som hon var mest kittlig på. Ivana knep ihop läpparna, skakade på huvudet och kröp sedan längre upp på sängen. Men Titti och Tintin bara följde efter henne och tillslut var Ivana tryckt upp mot väggen. Deras fingrar var nu bara någon centimeter från Ivana och hon försökte värja sig med sina händer så gott hon kunde. Innan hon visste ordet av det så hade Titti och Tintin börjat kittla henne. Ivana skrek och försökte slå undan deras händer, men inget fungerade.

"J-j-jag ska berätta", flämtade hon. "Om ni slutar… snälla."

Hennes mamma och syster slutade direkt att kittla henne och satte sig sedan tillrätta på sängen medan Ivana hämtade luft.

"Det är en från jobbet", sa Ivana efter en lång stunds flämtande.

"Vad heter hon då?" frågade Tintin. "Jag har träffat alla som jobbar på "The ChocolateBar" och jag är kompis med ungefär hälften av dem. Det är väl inte Johanna?"

Ivana skakade på huvudet. "Nä, det är ju slut mellan henne och mig det vet du."

"Det där sa du för en månad sedan också, men så va du med henne i alla fall."

Ivana log lite skamset och såg ner på sina knutna händer som låg i hennes knä. "Men det var inte meningen, det bara hände. Ni vet hur det är mellan mig och Johanna."

"Ja, men vem är det då?" frågade Titti otåligt. "Nu får du faktiskt ta och berätta. Du har väl inte hamnat i trubbel för den här tjejen. Du verkar så skamsen att man inte vet vad man sak tro."

Ivana himlade med ögonen. "Nä Titti, jag lovar att jag inte har gjort henne med barn", svarade hon skämtsamt och skakade långsamt på huvudet. "Det är bara det att det var ett misstag att gå ut med henne från början. Jag ville inte det ens."

Titti strök sin dotter sakta över kinden och log mot henne. "Se så, berätta nu. Så farligt kan det ju inte vara, eller hur?"

"Det är Emma", viskade Ivana och såg upp på sin syster för att se hennes reaktion. Hon visste att hennes mamma inte hade en aning om vem Emma var, men Tintin visste däremot garanterat vem det var.

"EMMA", nästan skrek Tintin. "Du kan inte mena allvar, gick du ut med henne? Snälla säg att du skämtar! Inte undra på att du inte ville berätta det!"

Titti vände sig förvånat på Tintin. "Så du vet vem hon är?"

"Det är klart att jag vet vem hon är", svarade Tintin och spärrade upp ögonen. "Hon är Kalmars bimbo nummer ett. Hon har blonderat sitt redan jätteblonda hår för att hon tror att hon blir snyggare då. Hennes tröjor är alltid för små så hon måste gå runt och rätta till brösten hela tiden. Vilket hon tror gör så att alla vill ha henne. Och så är hon den mest ointelligenta tjugotreåring som satt sin fot på denna jord. Och sist men inte minst så har hon haft fler killar och tjejer än vår familj har fingrar och tår tillsammans!"

Ivana log lite åt sin syster beskrivning. Tyvärr hade hennes syster rätt, mycket av det stämde väldigt bra överens med verkligheten. "Jag erkänner att hon inte är speciellt smart eller så, men hon är i alla fall jättetrevlig. Visst är det lite jobbigt när hon inte förstår ens skämt bara för att hon inte förstår ironi, men så farligt är det väl inte."

Titti skakade på huvudet och kravlade ur sängen. Nu var det antagligen bäst att hon lämnade sina döttrar ifred. De ville med säkerhet inte ha henne kvar när de började gå i på detaljerna över vad som hade hänt under daten.

"Jag går och plockar in maten", sa hon och började gå mot dörren.

Precis då gick Tittis sextonåriga son, Ivanov, förbi. Han hade sina sedvanliga skatarbyxor och stora tröja på sig. Han hade tidigare haft lika vackert svart hår som Tintin, men det var nu av rakat så att det bara kvarstod cirka 4, 5 millimeter. Han hade hört vad Titti hade sagt så han stack in sitt huvud in i rummet och log mot henne.

"Det har pappa och jag redan gjort. Förresten så är Zoe och Sienna här nu, de sitter i köket."

"Sienna", utbrast Ivana och hoppade ur sängen.

Hon sprang in i köket och såg sin tjugoettåriga lillasyster sitta vid köksbordet med sin lilla dotter Sienna i famnen. Ivana kysste sin syster på kinden innan hon tog det lilla knyttet i famnen. Den sextonmånaders gamla babyn skrattade av lycka när hon såg sin moster igen. Sienna älskade alla levande människor på hela jorden och Ivana kunde aldrig lista ut vart det kom ifrån. Zoe var en av de blygaste människor Ivana kände, den enda som var blygare än henne var hennes sambo Magnus. Han hade fruktansvärda problem när han träffade nya människor. Det såg hela tiden ut som han skulle sjunka genom marken.

Ivana kramade om det lilla barnet och svängde sedan henne runt i luften.

"Snälla Ivana, hon har nyss ätit lunch", sa Zoe och la handen på Ivanas höft. "Och jag har ingen lust att mata henne igen."

Ivana nickade och satte sig sedan ner på stolen bredvid Zoe. Hon hade fortfarande det lilla barnet i famnen. Men nu när Sienna inte längre blev svingad i luften så ville hon tillbaka till sin mamma igen. Ivana lämnade över henne och såg sedan på när hennes syster gullade med sin lilla dotter. Ivana älskade barn, men hon hade inga som helst planer på att skaffa egna just nu. Det skulle säkerligen dröja ett par år till.

Efter ett par minuter började det lilla barnet gäspa och rullade sedan ihop sig till en liten boll. Inom loppet av ett par sekunder sov hon mycket djupt. Zoe reste försiktigt på sig och gick sedan in till sina föräldrars sovrum för att lägga sin dotter. Snart var hon tillbaka igen och satte sig på stolen bredvid Ivana, hon log mot sin syster.

"Du ser för hemsk ut, Ivana", sa hon och skrattade när hon såg sin syster förvånade min. "När tänker du börja se ut som folk."

"Det var ett trevligt sätt att börja ett samtal på", svarade Ivana. "Men svaret på din fråga är i alla fall när helvetet fryser till is."

Zoe skrattade och skakade på huvudet åt sin storasyster. "Okej, men när tänker du växa upp då? Du kan inte alltid vara bartender, du måste skaffa dig ett riktigt jobb. Du är ju för sjutton tjugofyra år!"

"Bartender är ett riktigt jobb", protesterade Ivana. "Ibland kan man tro att du är äldst, hur orkar du med att vara vuxen hela tiden? När tänker du leva livet, ha roligt som vanligt folk?"

"Jag har roligt", svarade Zoe och ruskade lite på huvudet för att få sin bruna oresonliga lockar att inte åka fram i ansiktet. "Jag har ett bra jobb, jag bor inte hemma, ett underbart barn och en pojkvän som jag älskar och som älskar mig. Det är mycket mer än vad man kan säga om dig."

Ivana nickade det var i och för sig sant. "Men du vet att jag inte är så mycket för killar."

Zoe suckade, hennes syster skulle alltid göra allting till ett skämt. Ibland kunde man tro att Ivana var tio år. Hon kunde springa omkring som en galning, skrika och skratta som ett barn. Men ibland så var det som verkligenheten fick fatt i henne. Som om den där tioåringen byttes ut mot någon som var mycket äldre, äldre än de tjugofyra år som hon egentligen var.

"Du vet att det inte var så jag menade", sa Zoe och himlade med ögonen. "När tänker du till exempel flytta hemifrån och träffa någon som du vill leva för resten av ditt liv med?"

"Vad är det här, tjugo frågor?"

Ivana gjorde en grimas mot sin syster innan hon fortsatte igen. "Jag trivs här hemma, jag vill inte flytta riktigt än. Och Miss Right tänker nog inte dyka upp förrän om si så där femtio, sextio år. Du vet, precis lagom för ålderdomshemmet."

"Men skulle du inte kunna tänka dig att ta en titt på andra sidan staketet då?"

"Jag förstår inte vad du menar?" svarade Ivana och flinade stort. "Vadå andra sidan staketet?"

Zoe räckte ut tungan åt henne innan hon började prata. "Du vet vad jag menar. Skulle du inte kunna tänka dig att gå ut med en kille, vem vet du kanske gillar det?"

"Jag har aldrig gått ut med en kille, jag vill inte göra det och jag kommer inte att göra det heller. Är det tillräckligt med svar på din fråga?"

Zoe suckade och nöp sig lite vid näsryggen mellan ögonen. Hon skakade sakta på huvudet och såg sedan på sin syster. "Men hur kan du vara så säker på att du är lesbisk om du aldrig har testat att vara med en kille? Jag menar, du kan väl i alla fall testa?"

Ivana log ett elakt lite leende, hon visste att hon hade sin syster i en fälla utan att Zoe själv märkte det. "Du har kanske en poäng där."

Zoe log triumferande och nickade sedan lite för sig själv. "Jag visste att jag hade rätt."

"Vänta jag är inte klar än", avbröt Ivana och flinade. "Jag har bara en liten fråga till dig. Hur kan du vara så säker på att du är straight när du aldrig testat att vara med en tjej?"

Zoe bet sig i underläppen. "Oups, tänkte inte på det."

"Men allvarligt talat, käraste syster, du har ingen aning om vad du missar. En kvinna känner din kropp nästan lika…"

Zoe slog handen över Ivanas mun precis som deras femåriga lillebror kom in i rummet. Han log mot dem, de blåa ögonen glittrade frågande.

"Vadå sänner din kropp", läspade han och blinkade lite oförståndigt.

Ivana log tillbaka mot honom. Zoe tittade frågande på sin syster, hur skulle hon krångla sig ur det här? Den äldre kvinnan tog sin lillebror under armarna och lyfte upp honom i knät.

"Jag går och kollar till Sienna", sa Zoe och gick snabbt ut ur rummet. Hon kände på sig att Ivana inte ville ha henne där.

"Timotej, du vet vad lesbisk är eller hur?"

Den lilla pojken nickade. "Du tycker om sejer istället för pojkar."

"Det är helt riktigt", svarade Ivana. "Och när jag sa att en kvinna känner min kropp så menar jag att en annan kvinna vet hur en annan kvinna ser ut. Förstår du?"

Timotej la huvudet på sned och funderade en stund. "Jag tror det. Kanse."

"Om jag säger så här då", fortsatte Ivana. "En annan kvinna förstår hur man vill att hon ska pussa en eftersom hon vet hur hon själv vill bli pussad. Hon vet hur hon ska pussa för att det ska bli mysigt."

"Då ska jag också blir lesbisk, jag gillar ju också sejer."

Ivana log. "Då kallas det för att du är heterosexuell, Timotej. Det är bara tjejer som kan vara lesbiska, det vet du ju."

"Jag vet", svarade pojken.

Han kravlade ner från sin syster knä och ställde sig sedan bredvid henne och log. "Jag ska bejätta för mamma att du bejättade för mig. De andra bejättar inte sånt för mig, bara du."

Den lilla pojken sträckte på sig och kysste sin syster på kinden. Det var en blöt kyss eftersom hans tunga stack ut mellan läpparna. Ivana rufsade om hans hår och följde sedan efter honom ut ur rummet. Hon ville gå och leta upp Zoe så att de kunde fortsätta deras samtal. Timotej gick in på sitt rum och Ivana gick in i deras föräldrars rum där hon antog att Zoe var. Mycket riktigt satt hennes syster i deras föräldrars säng och såg på sin sovande lilla dotter. Hon såg upp när hon hörde dörren öppnas.

"Har du förklarat allt för honom nu?"

"Jupp, och jag tror faktiskt att han förstod. Jag tänkte att det var din tur nu."

Zoe nickade. "Men jag tror att det är bäst att vi fortsätter det här samtalet inne på ditt rum istället. Jag vill inte att vår lillebror kommer in och får höra något igen. Speciellt inte när du beskriver så bildligt som du gör ibland."

"Jag vill ju bara att du ska kunna föreställa dig sakerna bättre."

"Tack, men jag vet alldeles utmärkt hur 'sakerna' ser ut."

Ivana skrattade, drog upp sin syster ur sängen och gav henne en hastig kram. "Du är för rolig du."

Sedan gick de tillsammans in på Ivanas rum, Ivana slängde sig på sin säng och Zoe nöjde sig med att sätta sig på kanten. Zoe hade hört Ivana prata om sin "erövringar" innan, men ärligt talat var Zoe tvungen att erkänna att hon fortfarande var rätt nyfiken. Det verkar som alla har testat att vara med en tjej utom jag, tänkte hon medan hon flyttade sig lite längre upp på sängen för att sitta bekvämare.

Ivana lutade sig mot sina kuddar, knäppte händerna bakom nacken och såg sedan frågande på sin syster. "Så kära syster, vad är det som intresserar dig?"

"Ja, inte är det kvinnor i alla fall", skrattade Zoe.

Ivana skrattade också lite innan hon återgick till att se frågande på sin syster. "Men allvarligt talat Zoe, jag tror faktiskt inte att en man kan tillfredsställa mig som en kvinna kan.

"Var inte så säker på det", svarade Zoe. "Magnus vet precis vad han gör och det visste det andra som jag har varit med innan honom också."

"Jag visste inte att det fanns några fler", sa Ivana förvånat och tittade forskande på sin syster. "Jag trodde att Magnus var din första, det var i alla fall det du sa till Titti."

Zoe log lite åt sin stundvis naiva syster. "Du ska inte tro på allt jag säger till mamma! Jag slår vad om att hon inte har en aning om hur många som du har varit med. Det är väl ingen mer än du som vet det."

"Det har det väl rätt i antar jag. Men hon vet i alla fall att jag har haft sex, inte att jag spara mig till den rätta som hon trodde om dig. Förresten så är det inte så många."

"Det tror jag inte ett dugg på", sa Zoe. "Med tanke på hur många som har sovit över här och hur många som du har sovit över hos så måste det vara en hel del. Fler än jag har varit med i alla fall."

Ivana ryckte på axlarna. "Det är möjligt, men jag tänker i alla fall inte berätta för Titti hur många det är. Hon skulle kanske få slaget bara av att veta att du haft sex med andra innan Magnus."

Zoe satt tyst en stund och funderade. "Jag har ofta undrat varför hon är så."

"Så vadå?"

"Hon är fruktansvärt avslappnad när det gäller många saker, att man har sex är en av de sakerna. Men hon tycker inte om att man datar och har sex med för många. Jag menar, så länge man tycker om det och skyddar sig så är det ju inga problem."

Ivana skakade på huvudet. "Hon hade sex med ett antal innan hon träffade pappa och det ångrar hon bittert nu. Hela hennes skola såg henne som en hora eller slampa, fast hon bara hade haft sex med tre stycken. Det var troligtvis för att hon var så ung. Hon förlorade ju oskulden när hon var tretton år."

Zoe slog handen för munnen, hon kunde inte tro sina öron. Hade hennes mamma förlorat oskulden när hon var tretton år? Det var ju för sjutton nästan våldtäkt.

Ivana som såg sin syster förskräckta ansiktsuttryck la lugnande handen på Zoes knä. "Det är ingen fara Zoe, det var helt frivilligt. Men hon vill i alla fall inte att vi ska få samma rykte. Därför vill hon egentligen inte att vi har sex innan vi är byxmyndiga eller tills vi hittat den rätta."

"Jag antar att du har rätt då", sa Zoe och nickade. "Fast när det gäller dig så är du värsta slampan så det ryktet hade varit befogat."

Ivana slog till sin syster på benet och försökte se förnärmad ut. "Jag är inte alls någon slampa!"

"Det är du visst det! Du har haft sex med jättemånga sedan du förlorade oskulden. På tal om det, när förlorade du egentligen oskulden?"

"För det första så är det inte jättemånga och för det andra så har inte du med det att göra. Jag slår vad om att eftersom du inte berättade att du hade haft sex innan har du förlorat den mycket tidigare."

Ivana visste att det sista var lögn, hon kunde inte alls tänka sig att hennes syster hade förlorat oskulden lika tidigt som hon.

Ivana hade som elvaåring varit den mest utvecklade flickan i klass och det hade förstås många killar lagt märke till. Hon märkte direkt att hennes kompisars äldre bröder tittade på henne när hon kom hem till dem. På grund av att hon var så lång såg hon också ut som hon var jämngammal med de två eller tre år äldre bröderna. Hon hade inte haft några riktiga vänner så hon hade tytt sig till dem som ville leka med henne lite då och då. Hon ville inte förlora dem och stod därför ut med att deras bröder tittade på henne och fällde kommentarer om henne.


Ivana gick fram till den stora gröna dörren och ringde på ringklockan. Efter någon minut kom Thereses fjortonåriga bror och öppnade dörren. Han var rätt så lång och muskulös för att vara fjorton år, till och med längre än Ivanas 159 centimeter.

"Therese är inte hemma just nu", sa han och höll upp dörren åt henne. "Men hon kommer nog snart så du kan komma in och vänta så länge."

Ivana nickade, gick sedan in genom dörren och in i det stora vardagsrummet. Hon satte sig på den mjuka soffan som hon så många gånger suttit på innan. Johan, som brodern hette, stängde dörren och gick efter henne in i rummet. Han satte sig bredvid henne i soffan och la handen på hennes ben. Ivana som hade lärt sig att tolerera sådant rörde inte en min. Egentligen ville hon inget hellre än att resa på sig och springa därifrån så snabbt hon kunde. Men tänk om Johan skulle berätta för Therese att Ivana sprungit därifrån, då kanske Therese inte ville leka med henne mer. Så hon satt där med händerna i knät och blicken riktad på en liten detalj i mattan framför henne.

"Det är det här du vill ha, eller hur?" väste Johan. "Erkänn att det är det här du vill, din lilla skitunge!"

Ivana försökte att inte röra en min, då kanske han skulle skada henne. Johans ögon blixtrade till av upphetsning då han tolkade hennes tystnad som ett medgivande. Han slet av henne hennes blåa tröja med Musse Pigg på, sedan slet han av hennes vita byxor. Han öppnade snabbt gylfen på sina jeans och drog sedan ner sina byxor och kalsonger till anklarna. Nu var det bara ett par små trosor kvar som återstod på Ivanas kropp. De små vita trosorna som det stod tisdag på med små röda snirkliga bokstäver som hennes mamma hade lagt fram till henne i morse. De slet han av utan att bry sig om att de gick sönder. Brutalt tryckte han ner henne i soffan och höll fast henne medan han utnyttjade hennes kropp på alla sätt han kunde komma på. Under hela tiden som han låg ovanpå henne sa hon inte ett ord.

Inga tårar rann från hennes unga ögon som hade sett så lite av världen. Detta verkade göra så att han blev ännu mer hårdhänt i sitt sätt att hantera hennes kropp. När han var klar reste han på sig, drog på sig sina byxor och knäppte dem. Sedan gick han ut ur rummet och lämnade den nu gråtande Ivana naken i soffan. Ivana var inte sur på Johan, det var ju inte hans fel att hon utvecklades så tidigt. Hon grät tårar för att hon var så äcklig och dum som såg ut som hon gjorde.

Hon klädde sakta på sig kläderna och satt sedan kvar i soffan för att vänta på Therese. Sina trasiga trosor stoppade hon snabbt ner i byxfickan. Det sipprade lite blod ur hennes underliv och det gjorde mycket ont, men hon bara satt där och väntade på Therese.


Zoe ruskade på sin syster. När den sista meningen var uttalad hade Ivana bara försvunnit i någon värld som Zoe inte kunde förstå. Ivanas ögon hade börjat fyllas av tårar när Zoe ruskade på henne.

"Förlåt", mumlade Ivana och sprang ut ur rummet.

Zoe satt kvar på sängen och såg förvånat efter sin syster. Hon ryckte lite på axlarna, hon hade aldrig riktigt förstått sin systers ryck och det var ingen idé att försöka. Zoe gick ut ur rummet och in i sina föräldrars rum för att hämta sin nu vakna dotter.

Inne på toaletten satt en brunhårig kvinna med tårar strömmande ner för henne kinder. Fan, varför skulle jag börja tänka på det nu? Jävla… helvetes skit… fan jag måste ju åka och jobba snart. Skit, nu kommer jag att tänka på det här hela dagen.

Hon reste på sig och började frustrerat torka bort den kladdiga mascaran som nu rann ner för henne kinder. Sedan började hon argt torka sig rent i ansiktet, hon torkade så hårt att huden tillslut var lysande röd. Hon gick ut ur badrummet och in på sitt rum. Där började hon lägga på nytt smink, precis likadant om tidigare.

Hon såg sig sedan om i rummet efter sina kängor med stålhätta, men kunde inte se dem någonstans. Det kunde antingen betyda att Titti hade ställt ut dem i hallen, där de egentligen skulle vara, eller så hade hennes fjortonåriga syster Dina tagit dem. Det kunde vara så att Dinas skor var trasiga, smutsiga eller på annats sätt inte gick att använda just då eller så hade Dina bara fått för sig att det var modernt att ha stålhättekängor just den dagen. Och då spelade det ingen roll att de var fyra storlekar för stora.

Ivana reste irriterat på sig och började gå mot sin syster rum. Det var inte långt dit, det var bara en smal korridor, sedan in i Savannahs och Tintins rum och därefter gå till dörren som låg på andra sidan rummet. Trots att de var så många i familjen så hade de inte alls en stor boningsyta. Det bestod bara av fem sovrum, en hall, ett kök och en liten toalett. Ivana och Timotej var de enda barnen som inte delade rum med någon, vilket båda två var mycket glada över.

Ivana sparkade nu upp dörren till Dinas och Ivanovs rum, där satt Dina på sin säng och höll precis på att snöra på sig Ivanas ena känga. Ivana slet åt sig den andra som låg vid Dinas fötter.

"Hur många gånger ska jag behöva tala om för dig att du inte får ta mina skor", fräste hon surt. "Speciellt inte utan att fråga. Jag har inga andra skor och jag måste gå till jobbet nu!"

Dina ryckte på axlarna. "Jamen, du kan få låna mina."

"För det första har du storlek 37 vilket är alldeles för litet för mig", snäste Ivana och spände ögonen i sin syster.

"Och för det andra så tänker jag inte röra dina fula, glänsande platåskor om de så var de sista skorna i världen och det var snöstorm ute. Fattar du det?"

Dina nickade och suckade innan hon böjde sig ner och började snöra av sig kängan.

"Det är bara en sak jag inte förstår", mumlade hon surt. "Varför kan du inte köpa ett par skor till så att du har några andra utifall att du inte kan ha de här just då?"

"Så att du kan sno dem oftare", snäste Ivana. "Nej tack!"

Dina hade nu snörat av sig kängan och räckte över de till Ivana som surt slet åt sig den. Den äldre kvinnan gav sin syster in sista mördande blick innan hon snabbt gick ut ur rummet med väldiga kliv. Hon smällde så hårt i dörren att Ivanov som hade legat på sin säng och läste en tidning hoppade till. Han såg på sin lillasyster som bara satt och stirrade surt på dörren.

"Du kanske borde fråga nästa gång", sa han och skrattade lite. "Hon kommer att vara sur på dig ett bra tag framöver. Typ tills på onsdag eller så."

"Håll käften."

Ivanov bara fortsatte att se på sin syster. "Du vet hur långsint hon är."

"Kan du inte hålla käften någon jävla gång", skrek Dina och kastade en kudde mot sin bror.

Ivanov tog emot den och kastade tillbaka den rätt i ansiktet på den snopna Dina. Sedan var deras kuddkrig i full gång. Det var nästan alltid så i deras familj. Var det någon som var sur så kastade han eller hon en kudde på någon och sedan blev det ett kuddkrig istället. Fast när det gällde Ivana var det inte så. Det kunde troligtvis bero på att man inte hann kasta något på Ivana eftersom hon oftast stormade ut ur rummet. Och även om man hann kasta något på henne så blev hon bara ännu mer sur. Ivana var så otroligt långsint att hon skulle vara sur på en i flera dagars tid. Och då hjälpte det ju inte om man kastade en kudde på henne.

Dina hade redan förstått att Ivana skulle vara sur på henne i ett par dagars tid. Men hon gissade att på tisdag eller onsdag skulle det vara som om det aldrig hade hänt. Ivana var sån, hon kunde gå från asförbannad till världens bästa kompis och syster. Det var något som ingen i familjen Moodysson kunde förstå sig på.

Ivana damp ner på bänken bredvid skohyllan i hallen och började dra på sig kängorna. Hela tiden mumlade hon något osammanhängande om syskon och skitungar. Hon kunde känna att tårarna fortfarande brände i ögonen, men försökte få dem att sluta genom att tänka på sin syster istället. När hon hade fått på sig kängorna reste hon på sig och ropade ett hej då inåt huset och hoppades att någon skulle höra. Sedan öppnade hon dörren samtidigt som hon slet åt sig sin slitna jeansjacka från en krok på väggen. Hon smällde igen dörren och krängde på sig jackan. Sakta drog hon in ett djupt andetag och huttrade lite när hon kände kylan tränga ner i hennes lungor. Det var väldigt kallt för att vara augusti och ingen hade sett till något som skulle kunna tyda på lite sensommarvärme.

Ivana började gå ner för den långa trätrappan som knarrade oroväckande. Hon hade flera gånger poängterat för sina föräldrar att den skulle rasa ihop vilken dag som helst nu. Och det skulle inte vara så roligt att vakna en dag utan några möjlighet att ta sig ut från huset. Anders hade bara sagt att han skulle be den äldre mannen som bodde på nedervåningen om hjälp när det behövdes. Självklart visste Ivana att hennes pappa inte skulle göra något åt trappan för den förlorat minst ett trappsteg. När hon kom ner på marken andades hon ut, fast hon inte ens visste att hon hade hållit andan. Nere i deras stora, vackra trädgård som de delade med paret i våningen under stod fru Nyman och påtade bland blommorna.

"God morgon", sa Ivana och log ett halvt leende mot fru Nyman när hon gick fram till henne.

Fru Nyman såg upp på den unga kvinnan som stod bredvid henne och log. "God eftermiddag skulle snarare vilja säga."

Ivana log lite igen. "Ja det har du rätt i."

Ivana visste inte var det var för speciellt med fru Nyman, men hon blev alltid på bra humör när hon pratade med henne. Rosmari Nyman var en ganska kort kvinna i sextioårsåldern, hennes tidigare blonda hår lyste nu i silvergrått. Det spelade ingen roll om det regnade, snöade eller i fall hon blev väckte mitt i natten, Rosmari hade alltid ett leende på läpparna. Och det verkade som om hade ett speciellt ställe i sitt hjärta för den hårt svartsminkade, långa tjugofyraåringen som nu stod framför henne. När Ivana var mindre fick hon alltid godis av fru Nyman. Och de få gånger som Titti eller Anders hade skällt på henne så kunde hon gå ner till fru Nyman för att få tröst. Den äldre kvinnan hade blivit som en andra mormor eller farmor för Ivana.

Rosmari kunde nu se att det var något som bekymrade den unga kvinnan framför henne, men hon visste att om Ivana ville prata om det så skulle hon göra det. Det var ingen idé att fråga om det, bäst var att låtsas som om allt var som vanligt.

"Ska du gå till jobbet nu?" frågade fru Nyman.

"Jag börjar inte riktigt än", svarade Ivana. "Men jag har inget att göra så jag tänkte gå lite på stan. Jag börjar inte förrän klockan fem tror jag."

Fru Nyman nickade. "Det var väl idag som ni skulle ha öppet längre? Ni skulle fira något har jag för mig att mitt barnbarn sa."

"Jo, fast jag vet inte vad vi ska fira. Det brukar vara något i stil med att chefen hittat en ny kille eller att han fått ölet billigare. Han tar alla chanser att ha öppet extra länge."

Rosmari skrattade så att det silvriga håret guppade. "Ja, jag känner ju honom och jag kan hålla med om att hans ursäkter brukar vara rätt lama."

"Det är tur att han är så ruskigt snäll och rolig istället."

Efter ytterligare ett par minuters pratstund med fru Nyman ropade hennes man, Mårten, från köksfönstret. "Jag måste väl gå in nu innan gubben får spader. Men det var trevligt att prata med dig, Ivana."

"Tack detsamma. Vi ses senare."

De sa hejdå till varandra, sedan började Rosmari gå mot huset och Ivana började gå mot garaget där Titti hade sin vespa. Ivana och Titti brukade turas om att använda den. Eftersom Titti jobbade i sin klädaffär på dagarna så tog hon den på morgonen. Sedan lämnade hon den utanför "The ChocolateBar" för att ta bussen hem. Ivana, som hade åkt bussen till jobbet på eftermiddagen tog sedan vespan hem. Titti ville inte att hon skulle åka buss så sent på natten, även om hon kunde försvara sig. Det var säkrare att åka vespan. Men idag var Tittis klädaffär stängde eftersom det var söndag, så Ivana kunde ta vespan både till och från jobbet.

Hon rullade ut den blåa vespan på uppfarten och satte sig på den, hon slängde in hjälmen i garaget innan hon startade vespan. Hon tyckte att hjälmen förstörde frisyren så den tänkte hon inte ta på sig.

Med vespan så tog det bara cirka tio minuter att ta sig in till centrum av Kalmar vid den här tiden på dagen. Ivana svängde in på en parkeringsplats som låg ett par meter hundra meter från "The ChocolateBar". Hon stängde av motorn och klev av vespan. Sedan tog hon upp en lång kedja med hänglås ur bagagelådan bak på vespan och låste fast den i en lyktstolpe. När den brunhåriga kvinnan var säker på att ingen skulle kunna ta vespan rätade hon på sig och började gå in mot centrum. Den kalla vinden drog förbi henne och fick henne att skälva lite. Hon styrde stegen mot baren, det var ett par timmar tills hon började men hon hade ingen lust att gå på stan. Hon tog hellre en kopp te eller kaffe för att värma upp sig lite innan hon började. Ivana visste att det inte skulle vara någon där just nu, men hon hade nycklar så det var inga problem.

När hon närmare sig baren fann hon att det redan stod någon utanför dörren. Det verkade som kvinnan som stod där väntade på någon för hon stampade lite med fötterna och tittade på klockan lite då och då. Ivana kände inte igen kvinna som stod där och väntade. Hennes hår var blont och såg ut att vara relativt långt, men för tillfället var det uppsatt i en frisyr som fick det att se rufsigt ut. Hennes klädsel bestod av en svart skinnkjol som räckte till knäna och en blodröd tubtop. Fast det var kallt ute så bar kvinnan ingen jacka. På fötterna hade hon höga stövlar som nådde henne upp till början av knäskålarna. Ivana slogs av hur fruktansvärt vacker hon var fast hon inte ens hade sett hennes ansikte.

Hon skyndade på stegen lite för att få se vad det var för en kvinna som stod där. Tanken slog henne aldrig att kvinnan kanske inte väntade på någon från baren, Ivana bara fortsatte att gå. Den blonda kvinnan verkade ha hört Ivanas steg för hon vände sig om när Ivana bara var cirka tre meter ifrån henne. Ivana blev så chockad av den blonda kvinnans otroliga skönhet att hon stannade och bara såg på henne. Deras ögon låstes i varandra och Ivana drog häftigt in ett djupt andetag. Efter en lång stunds tystnad där de båda kvinnorna bara såg på varandra i stum förvåning tog Ivana sig samman.

"Väntar du på någon?"

**********************************************************************

Jacqueline blängde surt på sin mamma som för tillfället stod vid diskbänken i sitt kök och hackade grönsaker.

"Mamma, det är bara en vanlig bar!"

Lena vände sig om och såg på sin dotter. "Jag vill inte att min dotter ska bli någon förbaskad servitris, speciellt inte på någon sliskig bar!"

"Det är ju bara så att jag ska kunna tjäna tillräckligt med pengar", fräste Jacqueline. "Jag förstår inte varför du klagar. Du har aldrig varit där! Du får det att låta som ett jäkla horhus!"

"Du ska inte jobba på någon bar! Du har ett jobb, det räcker med det. Nu pratar vi inte mer om den saken."

Jacqueline himlade med ögonen. "Men mamma, för helv…"

"Du talar inte så i mitt hus", fräste Lena och Jacqueline kunde nästan se blixtarna skjuta ut ur hennes mors ögon.

"Och du talar absolut inte till din mor på det sättet."

Den yngre kvinnan skakade på sitt huvud och gick sedan ut ur rummet. Hon satt sig på pallen ute i hallen och började kränga på sig sina stövlar. Sedan gick hon in i köket och såg på sin mamma med en mördande blick. "Jag skiter fullständigt i vad du säger, jag tänker jobba där! Och passar det inte dig så kan jag helt enkelt bara strunta i att komma hem i fortsättningen."

Innan hennes mamma fick en chans att invända stormade Jacqueline ut ur rummet och smällde igen ytterdörren ordentligt när hon kommit ut. Sedan gick hon med snabba steg längst trädgårdsgången. Vinden lekte med hennes blonda hår och fick det att blåsa fram i ögonen. Men hon brydde sig inte, bara fortsatte att gå med snabba steg tills hon kommit halvvägs in till centrum. Då saktade hon ner stegen och började andas i normal takt igen. Det var inte först då som hon upptäckte att hon inte hade tagit på sig någon jacka. Hon svor ett par gånger åt sin egen glömska, men hon hade inga planer på att vända hem och hämta den.

"Jag sover hellre hos Anton än går tillbaka till det där dårhuset igen", muttrade hon för sig själv. "Han kommer i alla fall att släppa in mig."

En vindpust fick hela hennes kropp att skälva, hon slog armarna runt sig i ett försök att hindra kylan från att tränga in på hennes hud. Hennes tubtop gav inget mer skydd för hennes kropp än hennes armar gjorde. När hon väl var framme inne i stan var hon så genomfrusen att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Anton var inte hemma, det visste hon. Jacqueline såg på sin armbandsur och konstaterade att klockan bar fyra minuter i två. Då är det en timme tills jag ska träffa vad han nu hette vid "The ChocolateBar", tänkte hon och suckade. Hon började gå mot baren, i brist på något annat att göra tänkte hon ställe sig där och väntade på honom. Det fanns inga affärer som var öppna nu så hon hade ingen annanstans att ta vägen. Det tog inte många minuter att gå till baren, hon såg på sin klocka att den bara var någon minut över två när hon var framme. Hon ställde sig så nära väggen hon kunde för att få lite skydd för vinden.

"Bra jobbat Jackie", sa hon högt för sig själv. "Nu får du stå här i en timme, mycket smart."

Hon såg på klockan igen, det hade inte ens gått en minut sedan hon såg på den senaste. Hon fixade lite med håret som hon tidigare på dagen hade stått och pillat med i en timmes tid för att imponera på den nya chefen. Det var uppsatt med hårnålar mitt på huvudet, ett stort antal hårtestar hängde ner runt om på huvudet. Vid första anblicken kunde det se ut som om hennes frisyr hade blivit helt förstörd, men tittade man en gång till kunde man se att det såg ut så avsiktligt. Jackie var själv mycket nöjd med det, även om det hade tagit så lång tid att fixa till. Hon hade hört att hennes nya chef var väldigt mån om att hans servitriser såg bra ut, han trodde att det kom fler kunder då. Om detta var sant eller inte hade hon ingen aning om.

Jackie suckade och kollade på sin klocka igen, hon stampade lite mer fötterna i ett försök att få lite värme till sin kalla kropp. Varför måste det vara så förbannat kallt just idag? tänkte hon och gnuggade sina händer mot sina bara armar. Varför var jag tvungen att bråka med mamma just denna helvetes kalla dagen?

Lenas och Jackies gräl hade pågått sedan Jackie vaknade på morgonen tills det att hon stormade ut ur huset. Lena tyckte att hennes dotter var alldeles för fin för att jobba som servitris. Hon tyckte att hennes dotter skulle arbeta som kock eftersom det var det som hon var utbildad till. Tyvärr så fanns det inga lediga arbeten inom det området i Kalmar och Jackie hade inte råd att flytta. Det var därför hon hade tagit jobbet som servitris, hon försökte samla ihop tillräckligt med pengar så att hon kunde fixa en egen lägenhet. Hon hade inga planer på att bo kvar hemma i Berga hela hennes liv, fast det var det som hennes mamma tyckte att hon skulle göra. Hennes styvpappa, Karl, brukade inte lägga sig i Lenas och Jackie gräl. Fast Jacqueline visste att han stod på hennes sida, han tyckte att hon skulle bo för sig själv och leva som den tjugotvååring hon var. Och han tyckte inte att Lena någon anledning att tala om för Jackie vad hon skulle och inte skulle arbeta med, det var upp till Jackie att bestämma. Jacqueline tyckte att det var lite synd att han inte sa något när Lena och hon grälade, men han kanske tyckte att det inte var hans plats att uppfostra henne. Och förresten så var hon ju vuxen, hon skulle faktiskt klara av det själv.

Plötsligt hörde hon ett ljud bakom sig, fotsteg från tunga kängor. Jackie vände sig om. Tre meter framför henne stannade en kvinna i röda byxor och ett svart linne med en blå ros på. Men det var inte det som drog Jackies uppmärksamhet till henne. Jackies ögon smekte det otroligt vackra ansiktet. Kvinnan bar en hel det smink vilket fick hennes ansikte att se väldigt mörkt ut, men Jacqueline var övertygad om att kvinnan skulle vara otroligt vacker utan det minsta gnutta smink i sitt ansikte. Kvinnan såg rakt på henne, deras ögon låstes i varandra.

Kristallblått mötte havsgrönt.

Efter en lång stunds tystnad, som för Jackie verkade som en evighet men ändå bara ett par sekunder, öppnade kvinnan munnen. "Väntar du på någon?"

Den vackra mörka, men dock feminina, rösten smekte hennes öron och fick hela världen runt omkring henne att snurra. Jackie nickade och svalde hårt, hela tiden med blicken fäst på kvinnan framför henne. Återigen följde en lång stund av tystnad. Den längre kvinnan tog ett steg fram mot Jackie och tittade lite frågande på henne. Det var som hon också ville säga något, men inte längre fann några ord. Herre gud, hon kanske vill att jag ska säga något, tänkte Jackie och försökte frenetiskt komma på något att säga.

Helt ofrivilligt huttrade hon till när en vind smekte hennes frusna kropp. Kvinnan gick fram till henne och la försiktigt sin hand på Jackies kalla arm. "Fryser du?"

Återigen nickade Jackie, men kunde inte heller nu forma några ord. Den andra kvinnans melodiska stämma ringde fortfarande i hennes huvud. Hon kände den varma handen på sin arm och ville inget hellre än att bli sluten i den andra kvinnans varma famn. Hon ville bli omfamnad och värmd så att all kyla i hennes kropp försvann. Så att hon inte längre skälvde av den kalla vinden som envisades att blåsa runt henne.

"Jag jobbar här", sa Ivana och log mot den mindre kvinnan. "Du kan få komma in och värma dig till den du väntar på kommer."

För tredje gången nickade Jackie. Hon visste att hon skulle kunna säga att hon skulle möta ägaren till stället. Men det verkade som den brunhåriga kvinnan hade stulit hennes ord. Stulit dem och låste in dem bakom de otroligt blåa, vackra ögonen. Jackie ville dyka in i hennes ögon och hämta tillbaka hennes ord, men allt hon kunde göra var att stå där och nicka. Hon kände den längre kvinnans hand lämna hennes arm. Kylan kom åter tillbaka till hennes arm.

Ivana gick fram till dörren, tog fram en nyckelknippa och låste upp dörren. Jackie gick förbi den andra kvinnan, in i rummet. Ivana stängde dörren efter dem. Den blonda kvinnan stod precis bredvid dörren och såg ut som hon inte visste vart hon skulle ta vägen. Ivana log, la handen på hennes rygg och ledde henne inåt i rummet. Hon ledde den mindre kvinnan mot ett bord som stod i ett hörn längst inne i rummet.

"Det är varmare här bak", sa Ivana och gjorde en gest åt den andra kvinnan att sätta sig ner i en av de blåa fåtöljerna som stod där. "Värmen är inte på, så det är bara här längst bak som det kan hålla sig någorlunda varmt."

Jackie log mot henne och satte sig ner. Fåtöljen var otroligt skön, den såg även väldigt ny ut för att stå i en bar.

"Jag tänkte ta lite te, vill du ha?"

Jackie nickade och log tacksamt mot henne. Ivana försvann in genom en dörr en bit därifrån. Jackie såg sig runt i rummet, hon hade aldrig varit här förut. Det var en rätt stor lokal för att vara en bar. I det hörnet som hon satt i fanns det flera mindre bord och ett antal blåa fåtöljer. Sedan fanns det så klart en bardisk som stod i mitten av rummet, den var formad som en cirkel så att bartendrarna kunde hjälpa folk runt omkring i rummet. Runt bardisken stod ett stort antal barstolar. Det stod även liknande barstolar vid höga bord vid fönsterna. Sedan stod det lite normalhöga runda bord här och var med tre fyra stolar vardera. Det fanns även en rätt stor upphöjd plats vid en av väggarna som kunde fungera både som dansgolv och scen om det skulle behövas.

Jacqueline vaknade ur sin tankar när Ivana kom tillbaka in i rummet med två muggar rykande te. Den längre kvinnan räckte över en av muggarna till Jackie innan hon satte sig ner mitt emot henne.

"Det är Earl Grey, hoppas du tycker om det", sa Ivana och log mot henne. "Jag satte även på värmen här inne så det tar inte lång tid innan det är varmt."

"Tack", svarade Jackie och log tillbaka mot henne.

"Så du kan prata i alla fall, man började bli lite orolig. Det var bra, då kanske man kan få veta vad du heter?"

Den mindre kvinna rodnade lite och smuttade lite på sitt te innan hon svarade. "Jag heter Jacqueline, men alla kallar mig för Jackie. Du själv då?"

"Ivana."

Jackie såg undrande på henne. "Jag tror inte att jag har hört det där namnet förut."

"Nä, det är rätt ovanligt", svarade Ivana. "Det är nästan ingen i min familj som har normala namn, min mamma ville inte det. Hon vill att vi skulle känna oss som egna personer. Inte som ytterligare en version av Anna eller Linda eller något sådant."

Jackie nickade och smuttade lite på sitt varma te igen.

"Jag kan inte säga att Jacqueline är så vanligt det heller", sa Ivana efter en stund. "Fransk?"

Jacqueline skakade på huvudet. "Nä, jag har faktiskt bytt till det."

"Vad hette du innan då, om man får fråga?"

"Lisa", muttrade Jackie och himlade med ögonen. "Finns det något tråkigare namn än det?"

Ivana ryckte på axlarna och log mot henne. "Jag tycker faktiskt att Lisa är ett vackert namn. Lite vanligt kanske, men ändå vackert."

"Jag tyckte i alla fall inte om det. Jag bytte det så fort jag fyllde arton. Men alla mina kompisar kallade mig Jackie innan, så det blev inte så annorlunda för mig. Min familj kallade faktiskt också mig för Jackie innan, så man kan nästa säga att jag hetat Jackie hela tiden."

"Varför kallades du för Jackie?"

Den blonda kvinnan lutade sig tillbaka i fåtöljen, det såg ut som hon funderade. "Ärligt talat så kommer jag inte ihåg det. Men jag tror att det hade med något tv program att göra."

"Det är vackert."

Jackie tittade lite oförståndigt på henne. "Vilket? Jaha, just det, namnet. Ja, jag gillar det i alla fall."

Ivana förde sin mugg till läpparna. Jackie såg hur de vackra, röda läpparna formade sig efter muggen. Ivana slöt ögonen och lät den varma drycken rinna ner i hennes hals. När hon öppnade ögonen igen såg hon att Jackie satt och såg henne. Det verkade som Jackie själv inte upptäckt det förrän nu, hon såg generat ner i muggen som hon höll mellan sina fortfarande frusna händer. Ivana kunde se att en liten rodnad började födas vid hennes kinder och sprida sig över mindre kvinnas ansikte. Ivana log lite, hon tyckte om när hon kunde se vad folk tyckte om henne. Och det var rätt uppenbart att den mindre kvinnan åtminstone fann henne lite attraktiv.

"Kommer din vän snart?" frågade Ivana för att bryta tystnaden som hade börjat trycka lite.

"Min vän?" Jackie tittade oförståndigt på henne.

"Ja, den du väntade innan jag kom."

Jackie rodnade lite igen, hon hade fullständigt glömt bort hon väntade på någon. "Det är faktiskt ägaren till det här stället som jag väntar på."

Jackie tyckte sig något som liknade en besvikelse svepa över den längre kvinnans vackra ansikte.

Ivana svor tyst åt sig själv över sin egen dumhet. Självklart är det chefens lillasyster, tänkte hon och bet sig i läppen. Hon skulle ju komma någon gång under denna eller nästa vecka. Jag kan inte data chefens lillasyster, hon hade ju fästman och allt. Fan, det är klart att en sån vacker kvinna inte är singel!

Jackie blev lite tveksam över vad hon skulle säga eller göra när hon hade sett den andra kvinnans uppenbara besvikelse. Skit också, hon tycker inte om mig. Hon vill inte att jag ska jobba här!

"Jag borde kanske gå ut och kolla om han har kommit", mumlade Jackie och började resa på sig.

Ivana sträckte hastigt ut armen och tog tag i Jackies hand. "Nej, vänta!"

Jackie såg frågande på henne.

"Det är kallt ute", började Ivana. "Du kan lika gärna vänta här inne. Han kommer in när hans ser att det är tänt och att dörren är upplåst."

Jackie ryckte på axlarna och satte sig ner igen. Den brunhåriga kvinnans hjärna arbetade nu frenetiskt efter något att säga, hon kunde känna den tryckande spänningen som låg i luften. Hon hade ingen aning om vad som hade orsakat den, men hon tänkte inte låta den mindre kvinnan gå. Även om hon hade fästman så var det ingen anledning att låta henne stå där ute och frysa. Jackie skruvade lite besvärat på sig i fåtöljen där hon satt. Hon ville inte sitta kvar här där hon så uppenbart var oönskad.

"Jag kanske måste gå och kolla i alla fall", sa hon tyst och bet sig i läppen. "Det känns lite oartigt när jag inte står där vi har bestämt möte."

Möte? Ivana kände en gnista hopp tändas i hennes hjärta. Då slog tanken henne. Det skulle börja en ny tjej här idag. Fasen att jag inte tänkte på det innan.

"Varför ska du träffa honom?" frågade Ivana försiktigt.

Jackie blev lite överraskad av frågan, hon hade trott att Ivana hade förstått det alla redan. "Jag börjar jobba här idag."

Den mindre kvinnan kunde se hur Ivanas ögon glittrade till. Ett litet leende började ta form vid den andra kvinnans perfekta läppar. När det sedan bildades ett bländande leende på hennes läppar gick det något som Jackie upplevde som en elchock genom hennes underliv och hennes kropp. Herre gud vad vacker hon är, tänkte Jackie och flämtade till.

Ivan kände som om hon hade fått en andra chans här i livet. Jackie var inte chefens lillasyster!

"Så Jackie, bor du i Kalmar eller?" frågade Ivana och log sitt charmigaste leende.

"Nä, inte riktigt", svarade Jackie som inte kunde göra annat än att le tillbaka. "Jag bor i Berga. Du vet, en av Kalmars så kallade förorter."

"Om jag vet, det är klart att jag vet", sa Ivana och skrattade. "Jag har bott där hela mitt liv!"

Jackie tittade förvånat på henne. "Verkligen?"

"Det är klart att det är sant. Anklagar du mig för att ljuga?"

Jackie som kunde se att hon skämtade skrattade och låg sedan ett överlägset leende. "Nä, det är klart att jag inte gör. Men jag tänkte att det var ditt sätt att locka till dig små oskyldiga kvinnor. Men jag kan säga dig redan nu att jag inte brukar falla för så lama raggningsförsök."

Ivana verkade otroligt förvånad över Jackies svar. Hur kunde hon, Jackie, veta att hon var lesbisk. De hade bara träffats för ett litet tag sedan. "Men… hur kunde…?"

"Snälla Ivana, hela din kropp utstrålar det. Jag förstod det på ditt sätt att tala till mig och hur du rörde dig."

Ivana log ett litet generat leende, hon hade ingen aning om att det var så uppenbart. Inte för att hon skämdes över det, men det kändes lite dumt att det var så fruktansvärt uppenbart. Hon skulle precis till att svarar när de hörde ytterdörren öppnas. En ganska stor och muskulös man kom in i rummet och började gå rakt mot dem. Hans hår var snaggat, på sig hade han ett par svarta skinnbyxor och en tajt vit t-shirt. Över t-shirten bar han en svart skinnjacka.

"Nämen, är det inte chefen som kommer nu", sa Ivana och vinkade åt honom.

Han gick fram till dem och klappade henne på axeln. "Ivana, jag tänkte nästan att det skulle vara du."

Mannen vände sig sedan mot Jackie och log mot henne. "Och du måste vara Jacqueline Källberg."

"Det stämmer, men kalla mig bara för Jackie", svarade den mindre kvinnan och skakade hans framsträckta hand.

"Det ska bli, Jackie", svarade han och log brett. "Så bra att du känner Ivana alla redan, då kan ju hon visa dig runt. Eller hur, Ivana?"

Han vände sig mot den brunhåriga kvinnan som log glatt mot Jackie.

"Det är klart att jag gör", svarade hon och tittade upp på sin chef lite snabbt innan hon såg på Jackie.

Han släppte nu Jackies hand och gick in genom en av de två dörrar som fanns bak i rummet.

Jackie såg på Ivana och lutade sig lite fram för att kunna viska. "Du måste hjälpa mig med en sak."

"Visst, vad du vill."

Jackie rodnade lite innan hon fortsatte. "Jag kommer inte ihåg vad han heter."

"Jag är också dålig med namn. Men han heter i alla fall Jesper Karlström, men säg bara Jesper eller chefen."

Jackie nickade, det verkade som om hon försökte memorera namnet ordentligt.

"Han föredrar faktiskt att man kallar honom chefen, eftersom han känner att han har mer kontroll då."

Jackie skrattade lite och nickade sedan mot Ivana. "Så, tänker du visa mig runt eller?"

"Självklart", svarade Ivana reste på sig.

Sedan sträckte hon ut handen för att hjälpa Jackie upp. Hon drog upp henne ur den blåa fåtöljen och sedan gick de tillsammans in genom den svarta dörr där det stod KITCHEN: STAFF ONLY på med stora vita bokstäver. Ivana hade nu helt glömt bort att det var mer än två timmar tills hon egentligen började jobba. Det enda hon ville just nu var att visa den unga kvinnan runt och hjälpa henne med vad som helst hon ville ha hjälp med. Det hade inte spelat någon roll om det var att öppna en flaska eller råna en bank. Ivana hade gjort det och hon hade inte sagt ett ord i protest. Ivana kände en så otrolig attraktion till den vackra blondinen att det nästan skrämde henne halvt till dötts. Det var inte den fysiska attraktionen, för även om Jackie var den vackraste kvinna Ivana någonsin hade sett så var det något annat.

Det var något så otroligt starkt som drog den längre kvinnan till Jackie. Det var vad den unga kvinna utstrålade, ett lugn och en vänlighet som Ivana aldrig tidigare hade känt. Det var som om hennes vackra, unika själ svävade som ett moln runt omkring henne och var uppenbar för alla som tittade ordentligt. Allt Ivana ville var att deras själar skulle smälta samman. Att de tillsammans skulle bilda en egen varelse, en kropp och en gemensam själ. Jäklar, jag låter som en sån där romantisk fåne i någon mesig såpa, tänkte Ivana och ruskade lite på huvudet. Men helvete, jag måste ha den här tjejen! Hon drog in ett djupt andetag för att lugna sitt vilt bultande hjärta. Lite visste hon att Jackie tänkte exakt samma saker om henne.

Jacqueline såg på den otroligt vackra kvinnan som visade henne runt i det lilla köket som bara bestod av ett kylskåp, diskmaskin och ett antal skåp. Jackie kunde inte riktigt förstå varför hon drogs till den här kvinnan. De kände inte varandra och visste därför inte alls mycket om varandra. Men Jackie kände att hon ville veta allt som fanns att veta om den vackra kvinnan som stod framför henne. Hennes glädjeämnen, hennes rädslor, hennes sorger och allt som fick henne att fortsätta leva på denna miserabla planet. Jacqueline undrade lite i fall hon skulle klara av att jobba på "The ChocolateBar" om hon hela tiden skulle mötas av Ivanas vackra uppenbarelse. Hon skulle inte kunna koncentrera sig.

Klockan var nu ungefär halv fyra och Ivana hade visat Jackie vart allt stod i skåpen. Hon hade även fått lära sig hur man gjorde med mixern, diskmaskinen och kassan. De hade ännu inte gått in i det andra rummet, det som Jesper hade gått in i innan för att hänga av sig jackan. Själv var Jesper satt sig vid ett bord med sin bärbara dator för att ordna lite med olika beställningar.

"Nu kanske du vill se vart du kan fördriva tiden under dina korta raster", sa Ivana glatt och ledde henne bort till den andra dörren. Även denna var en svart dörr och de vita bokstäverna visade STAFF ONLY.

Rummet var ungefär lika stort som köket, men det var mysigare. Det fanns en köksavdelning i en hörna med kylskåp, spis och ett köksskåp. På andra sidan rummet stod ett avlångt, lågt soffbord och bredvid det stod likadana fåtöljer som ute i själva huvudlokalen. Det fanns även en liten bokhylla i den delen av rummet där det låg diverse tidningar och pocketböcker. På väggen bredvid dörren fanns det ett par skåp, fem stycken för att vara mer exakt, liknande sådana man har i skolor.

Jackie nickade gillande medan hon såg sig om i rummet. Jag kommer nog att trivas här, tänkte hon och log. Snygg lokal och snygg arbetskamrat.

Ivana gick efter henne in i rummet och stängde dörren efter dem. Jackie tittade på tidningarna och böckerna som låg i bokhyllan. Jackie kände igen väldigt många av de böcker som låg där, de var samma som belamrade hennes bokhylla där hemma. Till exempel "Stjärnor utan svindel" som var en av Jacquelines favoritböcker. Tidningar som låg där var mest dagstidningar och ett par exemplar av Röd Press. Sedan var det en tidning som inte riktigt verkade vara lämplig för en arbetsplats.

"Jaså, det är sånt här ni brukar sitt och läsa på era raster", sa Jackie skrattade och höll fram tidningen så att Ivana skulle kunna se det nya numret av Slitz.

Ivana rodnade lite. "Eh… den är inte min…eh… den måste vara Saras."

"Ja visst, skyll ifrån dig bara", sa Jackie och himlade med ögonen.

Sedan satte hon sig i en av fåtöljerna med tidningen i handen. "Fast jag måste säga att jag inte har det här numret själv. Du har väl inget emot att jag tittar igenom den?"

Ivana såg lite chockad ut, men ryckte på axlarna och satte sig bredvid Jackie. Den blonda kvinnan låtsades vara helt försjunken i en artikel om någon kändis. Ivana sneglade lite på henne då och då. Kunde hon verkligen ha sån tur att den här underbara varelsen var lesbisk? Hon hade hoppats Jackie skulle vara homosexuell, det brukade ju faktiskt de som jobbade här vara. Men hon var ju inte riktigt säker. Hon hade trott att hon skulle ha den oturen att den vackraste kvinna hon sett i hela hennes liv var straight. Kom igen, Ivana! Det är bara att fråga, hon kommer inte att ta illa vid.

Ivana öppnade munnen för att säga något, men precis som hon gjorde det såg Jackie upp på henne och Ivana glömde allt vad hon skulle säga. Jackie log och såg lite frågande på henne.

"Tänkte du säga något?"

"Öh…"

Jacqueline skrattade lite. "Jaha, det var bara det du tänkte säga."

"Äh…"

"Men snälla Ivana, spill the beans."

Ivana skruvade lite på sig. Skulle hon berätta sanningen, det var ju faktiskt rätt pinsamt. Hon kunde ju bara dra en liten vit lögn, Jackie skulle nog inte märka något. Ivana försökte komma på en bra lite lögn, hjärnan jobbade intensivt. Men hon kände att ju mer hon tänkte desto mer osäker blev hon. Jag inte ljuga för Jackie, det går bara inte!

Jackie såg frågande på henne i väntan på ett svar. Ivana skruvade lite på igen och försökte möta den mindre kvinnans blick. Men det kändes som Jackie skulle kunna lista ut att hon ljög om hon såg in i de där gröna ögonen.

"Jag tänkte bara säga", började hon och bet sig lite i läppen. "Är du lesbisk?"

"Nä", sa Jackie och skrattade lite. Men när hon såg besvikelsen i den andra kvinnans vackra ögon skyndade hon sig att tillägga. "Jag är bisexuell."

Ivana andades ut och log så att det såg ut som hela hennes ansikte skulle spricka. Jag sa det, jag frågade verkligen! Och jag kanske till och med har en chans med den här tjejen. Jag hoppas det! Hon såg på Jackie som inte kunde göra annat än att le åt Ivanas uppenbara lättnad. De gröna ögonen gnistrade när Jackie log mot henne. Ivana kände som om någon hade släppt ut ett dussin fjäril i hennes mage som inte ville sitta stilla för en sekund ens. Hon ryckte till när hon upptäckte att Jackie pratade med henne.

"Ursäkta, vad sa du?"

"Jag frågade i fall du vet hur mycket klockan är", svarade Jackie och la upp tidningen i bokhyllan igen.

Ivana vände sig om och tittade på klockan bakom henne. "Den är strax innan fyra."

Jackie nickade och rodnade lite när hon upptäckte att klockan hängde på väggen bakom henne. "Okej, när kommer de andra då?"

"Någon minut efter fyra skulle jag tro."

"Är det några trevlig som jobbar här då?"

Ivana ryckte på axlarna. "Det flesta är trevliga, det beror vilka dagar du kommer att jobba."

Jackie nickade. Hon var egentligen inte orolig för hur de andra arbetskamraterna skulle vara, bara så länge hon hade Ivana vid sin sida.

"Brukade du gå hit ofta innan du sökte jobb här?" frågade Ivana och gäspade lite.

"Nä, jag har faktiskt aldrig varit här innan", svarade Jackie och log. "Min bror är typ stammis här och han sa att ni hade ett ledigt jobb här. Fast jag tror inte att han väntade sig att jag skulle börja jobba här, han sa det mer som ett apropå ingenting."

Ivana nickade och funderade lite. Hon försökte komma på någon som var lik Jackie, vilket hon antog att hennes bror var. Ivana kände till alla stammisar här, det blev så när man jobbade där sex dagar i veckan.

"Säg vad han heter så kanske jag vet vem det är."

"Han heter Anton Källberg", svarade Jacqueline. "Han är blont hår, precis som jag, och gröna ögon precis som jag."

Ivana nickade, visst hade hon märkt att Jackie hade gröna ögon. Havsgröna som gnistrade till när hon skrattade det där underbara pärlande skrattet.

"Och så är han rätt muskulös", fortsatte Jackie. "Han arbetar som tränare på ett gym så han måste ju vara väldigt vältränad."

"Anton säger du", mumlade den brunhåriga kvinnan för sig själv och kliade sig lite på huvudet.

Plötsligt upp ett ljus för henne, självklart visste hon vem Anton var. Hur kunde hon glömma honom? Det var den där ruskigt irriterande killen som bjöd henne på middag eller bio minst en gång i veckan. Men det tänkte hon absolut inte berätta för Jackie, hon behövde inte veta att hennes bror var så fruktansvärt efterhängsen.

"Nu kommer jag ihåg vem det är", sa hon och log mot Jackie. "Och nu när jag tänker efter så är ni ganska lika faktiskt."

Jackie log tillbaka mot henne. "Ja, de flesta säger det. Det roliga är att han är mer lik mig än sin tvilling, Patrik. Fast de är ju i och för sig tvåäggstvillingar så det kanske inte är jättekonstigt."

"Ha du några mer syskon då?" frågade Ivana för att komma bort från samtalsämnet, Anton.

"Näpp, där tog det stopp", svarade Jackie. "Jag är yngst. Har du själv några syskon då?"

Ivana nickade och himlade med ögonen. "O ja, det kan man lugnt säga. Jag har fyra yngre systrar och två yngre bröder."

"Är ni sju barn i familjen", Jackie och flämtade till. "Hur orkar dina föräldrar med det? Jag hoppas för deras skull att alla är runt din ålder."

"Nä, inte riktigt. Zoe är tjugoett år, fast hon bor i och för sig inte hemma längre. Sedan är det Tintin som är tjugo år, Savannah är typ arton tror jag, Ivanov sexton, Dina fjorton och sedan är det sladdbarnet Timotej som bara är fem år."

Ivana märkte nu att Jacqueline tittade konstigt på henne.

"Vad?"

"Jag tänker inte ens försöka låtsas att jag kommer ihåg alla de där namnen. Har dina föräldrar en förkärlek för konstiga namn?"

Ivana skrattade lite och nickade. "Ja, så kanske man skulle kunna kalla det. Men det är som jag sa innan, min mamma ville att vi skulle känna oss som egna personer."

Jackie såg på den brunhåriga kvinnan som satt bredvid henne i den blåa fåtöljen. Hon kunde se att Ivana var helt avslappnad. Det kändes verkligen som Ivana var sig själv, den person som hon var innerst inne. Inga tricks, inget spel. Bara helt enkelt sig själv. Tänk om man kunde vara så avslappnad med sig själv, tänkte Jackie avundsjukt. Jag vågar ju knappt vara mig själv med människor som jag känner. Jackie hade en konstant fruktan för att folk skulle se hur hon var egentligen innerst inne och inte gilla det. Jag hoppas inte att hon tycker att jag är alldeles stel och tråkig.

Hennes tankar blev avbrutna av att Ivana reste sig ur sin fåtölj. Den längre kvinnan hade suttit och iakttagit Jackie en längre stund nu, och Jackie själv hade inte märkt någonting. Ivana hade så gärna velat vad som rörde sig i det där vackra huvudet. Först hade Jacqueline sett glad ut där hon satt i sina egna tankar, hon hade suttit och sneglat på Ivana hela tiden. Men plötsligt hade något ändrats i den blonda kvinnans ansikte, hon hade fått en förtvivlad och oroad blick. Ivana hade gjort vad som helst för att kunna sudda ur de bekymmersrynkorna som hade bildats vid den mindre kvinnans ögon.

Efter en stund hade Ivana märkt att de suttit tysta i flera minuter och hon började bli rastlös. De andra skulle komma snart, det visste hon. Och hon oroade sig lite över det. Vad skulle de tycka om Jackie, vad skulle hon tycka om dem? Skulle Jackie umgås med dem istället, skulle Ivana få prata med Jackie själv någon gång? Ivana visste inte varför, men hon ville inte att Jackie skulle träffa hennes arbetskamrater. Det kände som de skulle ta den blonda kvinnan ifrån henne. Skärp dig Ivana, hon tillhör inte dig. Du har ingen äganderätt bara för att du träffade henne innan dem!

Den brunhåriga kvinnan gick bort till kylskåpet och öppnade det för att se om det fanns någon ätbart där inne. Ivana hade en egen hylla, längst ner i kylskåpet eftersom hon behövde äta där. Alla andra hade bara en fem minuter promenad eller så hem, och kunde därför gå hem och äta på sina timraster. Men Ivana var tvungen att laga till något där och sedan slänga i sig maten för att sedan gå och arbeta igen. Hon skrev nästan alltid upp sig för mer timmar än hennes kropp och själ egentligen orkade med. Hon kortade ner på sina raster för att hon skulle tjäna mera pengar. Men vad gör man inte för pengar?

Ivana tog fram ett stort rött äpple ur kylskåpet och höll upp det för att visa Jackie som fortfarande satt i sin fåtölj. "Vill du ha ett?"

"Visst, varför inte", svarade Jackie och fångade äpplet som Ivana kastade till henne. "Det var ett tag sedan jag åt."

Ivana tog ut ytterligare ett åt sig själv och gick sedan tillbaka och satte sig bredvid Jackie igen. "Du måste nog köpa lite mat att lägga in i kylskåpet. Du måste laga mat här, eftersom jag antar att du inte tänker gå hela vägen hem."

"Nä, det tänker jag inte göra. Så det blir la till att köpa lite mat."

"Bra, annars kommer du inte att kunna stanna länge här." Och jag vill att du stannar för alltid! "Men idag kan du ta lite av min mat, det ligger på den nedersta hyllan."

Jackie log. "Tack."

**********************************************************************

De två kvinnorna satt i personalrummet och åt på sina äpplen när personalrumsdörren plötsligt svingades upp. In klev en lång kvinna med lysande blodrött hår, hennes klädstil påminde väldigt mycket om Ivanas. Hon slängde sin kappa på en av fåtöljerna som var lediga och smällde igen dörren.

"Herre jävlar, det måste vara minst tusen minusgrader" utbrast hon och satte sig tungt ner i fåtöljen.

"Faktiskt så är det runt tio plusgrader, men det var nära", sa Ivana och log mot henne. "Men du känner förstås ingen skillnad."

Den rödhåriga kvinnan nickade och vände sig sedan plötsligt mot Jackie. "Du får ursäkta mitt dåliga uppförande", sa hon och log. "Så du är Ivanas nya fynd eller?"

"Nä, det skulle man nog inte kunna kalla det", svarade Jacqueline och skräckte fram handen. "Jag heter Jackie och jag har faktiskt börjat jobba här."

"Sara", svarade den andra kvinnan och tog emot Jackies hand. "Så, Ivana har inte tagit dig än. Du kanske du är ledig?"

Ivana slog sin rödhåriga vän på armen. "Fan Sara, försök inte ragga upp allt som rör sig."

Sara ryckte på axlarna och reste på sig, hon ursäktade sig med att hon skulle börja plocka i köket innan hon gick därifrån. Precis när hon stängt dörren öppnades den igen och in kom ännu en Ivanas och nu Jackies arbetskamrater. En kvinna i runt trettioårsåldern, hon hade långt ljusbrunt hår som böljade över hennes axlar. Hon var ganska kort, till och med kortare än Jackies 163 centimeter. Men hennes kropp var mera muskulös och en aningens kraftigare. Hennes ansikte sken upp när hon såg Ivana sitt där inne.

"Men hej, är du redan här?" sa hon och vände sig sedan mot Jackie och log. "Och nya flickvännen har du med dig ser jag. Jag heter Monika och det är jag som håller din flickvän och de andra tjejerna här i schack."

Jackie log tillbaka mot henne. "Jag är inte hennes flickvän, vad jag vet i alla fall. Jag heter Jackie och jobbar faktiskt här från och med idag."

"Jaha, vad trevligt", svarade kvinnan glatt. "Välkommen i gänget. Hoppas du inte tar illa vid för det där med flickvän och det. Det är bara det att det inte kommer så mycket nytt folk hit så man drar ibland lite förhastade slutsatser."

Jackie skakade på huvudet och log. "Det är ingen fara, jag överlever nog."

När Monika hade gått ut ur rummet för att börja plocka vände sig Ivana mot Jackie. "Du får ursäkta Sara, hon tror att alla singlar av kvinnokön är intresserade av henne. Men var inte orolig, hon är väldigt snäll. Och jag kan förklara för henne att du inte är…"

"Inte är vadå?" avbröt Jackie henne. "Att jag inte är intresserad, är det det du menar? För vem har sagt att jag inte är det?"

Jacquelines ögon glittrade till och Ivana kunde se att hon bara skämtade. Men ändå så kändes det som någon tog ett svärd och stack det rakt i hjärtat på henne. Jackie som såg den smärtande blicken klappade Ivana på benet.

"Var inte orolig, jag ska inte ta din vän ifrån dig. Jag skojade bara."

Ivana undrade först var hon pratade om. Vadå ta min vän ifrån mig? Sedan kom hon på det. Jackie måste ha trott att Jackie var orolig att hon skulle förlora Sara. Ivana log lite mot Jackie.

"Ska vi gå ut och jobba nu eller?" frågade den blonda kvinnan och väckte Ivana ur hennes tankar.

Ivana ryckte till och nickade sedan. "Visst."

De reste på sig och gick sedan tillsammans ut i barlokalen där Monika och Sara redan höll på för fullt med att plocka bland glas och flaskor inne vid bardisken. Jackie gick bort till dem och det verkade som Monika berättade något för henne. Sedan satte Jacqueline igång med att lyfta upp stolar på borden så att de kunde sopa senare. Ivana såg på den blonda kvinnan som nu verkade helt upp i sitt arbete eller sina tankar. De blåa ögonen smekte hennes vackra välformade kropp. Det glänsande håret, hennes underbart runda och fylliga bröst, den vältränade magen, ner till rumpan som såg ut att passa precis i hennes skinnkjol och sedan de fantastiska benen. Fast kjolen och stövlarna täckte större delarna av dem så kunde Ivana se vilka otroliga ben Jackie hade.

Som om Jackie plötsligt kände på sig att någon tittade på henne slutade hon ställa upp stolarna och vände sig om istället. Hon såg Ivana rätt i ögonen, det som om hon visste att den längre kvinnan hade kollat in hennes kropp. Och det gjorde inget. Hon bara stod där med ögon fästa vid Ivanas blå och log. Ett leende som spred sig från hennes ögon till de röda fylliga läpparna. Ivana kunde inte annat än att spegla leendet, både med sin kropp, sin själ och sitt hjärta.

Stunden varade bara i någon minut, sedan vände Jackie på sig och fortsatte med att lyfta upp stolarna. Ivana skakade på huvudet i ett försök att göra sitt huvud fritt från den ensamhetskänsla som blixtrat genom hennes kropp i den stund Jackies ögon hade lämnat hennes. Hon gick bort till bardisken, tog en disktrasa och började suckande torka av den. Då och då kastade hon hastiga blickar åt Jackie håll vara för att se den blonda kvinnan arbeta för fullt.

När Jackie hade lyfta upp alla stolarna tog hon en sopkvast och började sakta sopa golvet. Ett flertal gånger såg hon bort mot bardisken där Ivana just nu stod och plockade bland glasen som Sara hade burit in dit från köket. Inte en enda gång som Jackie såg på henne hade Ivana sina blickar vända mot henne.

Och så fortsatte hela kvällen, de två kvinnorna kastade förstulna blickar på varandra men sa inte mera än vad som för tillfället behövdes. Jackie skulle bara jobba till klockan ett eftersom det var hennes första dag. Så klockan fem över ett gick hon in i personalrummet för att säga till Ivana att hon skulle gå hem. Den brunhåriga kvinnan satt just då och drack en läsk eftersom hon hade en av sina få tiominutersraster.

"Jag slutar nu", sa Jackie från sin plats i dörröppningen. "Men vi ses väl på fredag?"

Ivana slutade dricka och såg på henne. "Fredag?"

"Jag jobbar bara på helgerna."

"Jaha", sa Ivana och Jackie kunde till sin glädje höra besvikelse i hennes röst. "Då ses vi väl då."

Jackie log och vände sig sedan om för att gå.

"Vänta", ropade Ivana innan hon hann stänga dörren.

Jackie vände sig om igen och såg frågande på Ivana. Den brunhåriga kvinnan reste på sig och gick fram till Jackie. I handen höll hon sin jeansjacka som hon sedan höll fram till Jackie.

"Jag tänkte att du kanske ville låna den", sa hon och log. "Det är kallt ute och jag märkte innan att du inte hade någon jacka. Och om du ska gå hela vägen hem så kommer du garanterat att frysa."

"Men jag kan inte ta den", sa Jackie. "Du kommer att behöva den själv."

Ivana skakade på huvudet. "Nä, jag fryser inte så lätt. Ta den, jag vill att du tar den."

Jackie tog efter en stunds tvekande tacksamt emot jackan och satte den på sig. "Tack så mycket", sa hon. "Men lova att du inte kommer att frysa."

"Jag lovar", svarade den brunhåriga kvinnan och log. "Se så, gå hem nu innan någon sätter dig i arbete igen."

Ivana la sin hand på Jackies axel och tryckte den försiktigt, sedan släppte hon taget och gick före Jacqueline ut ur rummet. Den blonda kvinnan såg på Ivanas ryggtavla när den långa kvinnan gick bort till bardisken för att tillfredsställa deras törstiga gäster. Jackie skakade sakta på huvudet, stängde sedan personalrumsdörren och gick ut ur byggnaden. Det var inte långt hem till Anton, men Jackie gick långsamt. Hon ville ha tid att tänka och reda ut allt som hänt, som vänt hennes värld upp och ner. Den blonda kvinnan kunde inte förstå hur hon kunde gå från asförbannad till "uppe-bland-molnen-glad". Vad är det egentligen med Ivana som påverkar mig så starkt? Jag har inte druckit något idag, men ändå känns det som om jag vore berusad. Hon drog den slitna jeansjackan tätare runt kroppen och drog in den underbara doften av den brunhåriga kvinnan. Hela hennes värld snurrade när den söta doften träffade hennes doftkörtlar. Det var fortfarande kallt ute och jackan gav egentligen inte mycket skydd. Men Jackie brydde sig inte, den var Ivanas och kunde skydda henne från allt.

Hon var snart framme vid Antons lägenhet. Hoppas han inte frågar vad mamma och jag bråkade om, det blir så tråkigt och utdraget då. Det var femte gången den här månaden som hon gick hem till Anton för att hon inte ville eller kunde sova hemma. Varje gång hade hon bråkat med sin mamma.

Jackie var nu framme vid Antons lägenhet, hon tryckte in portkoden och klev sedan in. Hon gick sakta upp för trapporna till första våningen. Där stannade hon framför den dörr som det stod A Källberg på, hon tryckte på ringklockan och väntade sedan på att hennes bror skulle öppna dörren. Efter par dunsar och smällar där inne hörde hon fotsteg närma sig dörren. Den öppnades och där stod Jackies tjugofyraåriga bror Anton i boxershorts och en t-shirt.

"Hej syrran", sa han och höll upp dörren åt henne. Han verkade inte ett dugg förvånad att hans lillasyster kom hem till honom klockan halv två en söndagsnatt.

Jackie log mot honom och klev sedan in i hallen. Där var det lika stökigt som vanligt, jackor och skor låg slängda lite här och där.

"Jag bråkade med mamma", började hon.

"Jag vet hur det är", sa han och stängde dörren. "Du kan slagga på soffan."

Den unga kvinnan log mot honom igen och gav honom en lätt klapp på axeln. "Tack brorsan, jag vet att jag alltid kan räkna med dig."

De gick tillsammans in i det lilla vardagsrummet som inte såg mycket bättre ut än hallen, men allt dög åt Jackie för tillfället. Anton slängde ner sakerna som låg på soffan på golvet i stället, sedan gick han in i sitt sovrum och hämtade en kudde och en filt. Han började sakta bädda sängen. Jackie log åt sin underbara bror som alltid ställde upp för henne. En värme spred sig i hennes kropp, tänk vilken tur hon hade som fått så omtänksamma bröder. Anton, som nu hade bäddat färdigt soffan, såg upp på henne. Han tittade på hennes jacka. Den där brukar hon väl inte ha? Den är inte riktigt hennes stil. Jackan såg väl använd ut och hade lite hål och rispor på sina ställen. På vänstra ärmen på den var det målat ett rött kvinnotecken och på ryggen hade Anton tidigare skymtat att det stod WomanPower med stora bokstäver.

"Det där är väl inte din jacka?" frågade han och gick fram till henne för att kolla noggrannare på den.

Jackie drog den tätare om sig. "Nej, jag fick låna den av en kompis."

Ytterligare en gång drog hon den tätare om sig, hon ville på något sätt skydda den från Anton. Hon ville inte att han skulle ta på den eller titta på den. Den var Ivanas!

Han ryckte på axlarna. "Vill du gå och lägga dig direkt eller skulle du vilja gå ut och ta en öl med mig? Jag funderade på att gå till UnderBar", sa han sedan.

"Varför inte?"

Hon visste att hon inte skulle kunna somna ändå. Och vem vet, kanske en öl eller två skulle kunna få henne att reda ut sina tankar. Anton gick in i sovrummet för att ta på sig lite andra kläder. När han kom ut hade han på sig en svart skjorta och ett par väl använda jeans. Han krängde på sig sin gympaskor och sin jacka sedan gick de ut i trappuppgången. Han låste dörren och började därefter gå tillsammans med sin lillasyster in mot centrum. Hela tiden pratade han på om vad han hade gjort på jobbet och alla jobbiga klienter som han hade haft. Han tänkte inte ens på att Jackie knappt sa ett ord. Just nu tackade Jackie Gud för att hennes bror var så egocentrisk. När de börja närma sig UnderBar stannade han.

"Du Jackie", sa han och såg på sin mindre lillasyster. "Skulle du kunna tänka dig att gå till ett annat ställe. Det är en tjej som jobbar på där som du måste se."

Den blonda kvinnan såg på sin bror och log. "Jaså, du har någon ny på gång?"

"Nja, jag vet inte riktigt. Hon har ju inte gått med på att gå ut med mig än, men jag har henne snart tror jag. Jag har försökt i över sex veckor nu."

"Oj då!"

"När du ser henne förstår du att hon är värd besväret."

Jackie, som inte hade något speciellt att göra på UnderBar, gick med på att gå till det andra stället. När de nästan var framme så började Jackie ana vart de var på säg. Hennes bror hade styrt steg mot "The ChocolateBar". Hjälp, kan jag verkligen gå tillbaka hit? De kommer ju att tycka att jag är helt knäpp som kommer när jag precis slutat. Men jag kan ju inte vända nu, Anton vill ju så gärna gå. Han kommer att bli så besviken annars.

De var nu bara några meter ifrån baren, Jackie såg på den svarta skylten med rosa bokstäver som det stod "The ChocolateBar" på. Hon svalde en extra gång innan hon öppnade den stora svarta dörren och klev in. Ljuset där inne var skummare nu än när hon gick och det såg ut som det kommit lite mera folk. Framme vid bardisken kunde hon skymta Saras röda hår ovanför de fulla tjejerna och killarna. Jackie kunde även se Monika gå slalom mellan allt folket för att komma fram och lämna en stor konstig drink till en tjej som satt i en av de blåa fåtöljerna. Men hon kunde inte se Ivanas vackra gestalt vart hon än tittade. Hon kanske har rast just nu, tänkte Jackie och följde efter sin bror in i massan. Då slog plötsligt tanken henne att Ivana kanske hade slutat för dagen. Jackie hade ju ingen som helst aning när hon jobbade.

Anton hade nu fixat två stycken stolar borta vid ett litet bord i ett hörn. Hon satte sig på stolen mitt emot Anton och såg på sin bror.

"Så, vart är den här tjejen då?"

Anton drog handen genom sitt blonda hår och såg sig omkring. "Hon brukar stå i baren, hon är en bartender förstår du. Men det kan ju hända att hon inte jobbar idag. Man brukar i alla fall kunna se henne härifrån."

Jackie suckade över sin brors dumhet. Att han bara hade antagit att hon jobbade idag, tänk om de hade gått hela den här vägen i onödan. Då hade ju Jackie inte behövt sitta här och se dum ut. Den blonda kvinnan väcktes ur hennes tankar av att en stark hand ruskade hennes axel.

"Där är hon, Jackie", sa Anton exalterat. "Ser du henne?"

Jackie såg åt det håll som hennes bror pekade, men kunde först inte se något annat än en drös med killar som stod och skränade vid baren. Men så skingrade killarna på sig, och då kunde Jackie se henne. Det var Ivana!

Jackie flämtade till, hennes bror hade spanat in Ivana av alla människor.

Anton, som hade tolkat sin systers flämtning som ett tecken på upphetsning, viskade: "Ja, visst är hon snygg!" Jackie svarade inte utan fortsatte att stirra dumt på Ivana. Och som genom ett trollslag så såg Ivana upp från glaset som hon höll på att fylla med öl och mötte Jackies ögon. Den blonda kvinnan såg hur Ivanas ansiktsuttryck gick från förvåning till lycka. Den brunhåriga kvinnan vände sig till Sara och sa något till henne. Hon lämnade över ölen till killen som hade beställt den innan hon smidigt hoppade upp på bardisken och ner på golvet.

Anton var så till sig att han knappt kunde sitta still när Ivana styrde stegen mot deras bord. "Hon kommer, hon kommer för att prata med mig!"

När Ivana var framme vid deras bord hälsade hon artigt på Anton innan hon vände sig till Jackie. "Jaså, du kom tillbaka igen. Tyckte du så mycket om att vara här?"

Anton såg först på Ivana, sedan på sin lillasyster. "Vadå?"

Jackie rodnade lite och såg sedan på sin bror. "Jag hann inte säga det innan, men jag började faktiskt jobba här idag." Sedan vände hon sig tillbaka mot den leende Ivana. "Det var väldigt trevligt att jobba här, fast det kanske berodde på sällskapet."

Hon fyrade av ett bländade vitt leende som möttes av ett lika vitt från Ivana. "Jag måste säga att det var otroligt trevligt idag, det brukar inte alls vara så trevligt."

Anton som började känna sig lite dum skruvade lite på sig där han satt på sin stol. Han harklade sig lite och såg sedan på sin syster.

"Ja, just det", sa Jackie och log. "Du har väl troligtvis träffat min bror Anton redan. Anton, det här är Ivana."

Anton tog emot den utsträckta handen som Ivana erbjöd honom. "Jaha, så man får äntligen veta vad du heter. Det var på tiden."

"Låt oss bara säga att jag inte brukar berätta det för alla killar som kommer hit och frågar efter det."

"Okej, men nu vet jag det i alla fall."

Ivana log mot honom och såg sedan på den blonda kvinnan. "Vill du ha något att dricka?"

"Jag tar en öl, vilken som helst går bra", svarade Jacqueline och vände sig sedan åt sin bror. "Vad vill du ha?"

"Samma här."

Ivana nickade och gick sedan bort till bardisken igen där hon sa något till Sara. Hon återvände därefter till Anton och Jackies bord med de två ölen.

"Har ni något emot att jag sitter här med er en stund?" frågade hon och ställde ner ölen.

"Nej", svarade Jackie och Anton med en mun.

**********************************************************************

Anton hade gått till ett par killar som han kände ett par bord längre bort. Jackie och Ivana hade suttit kvar och pratat om allt mellan himmel och jord. Jackie hade nu bland annat fått reda på att Ivana tyckte om punkmusik, att hon alltid velat bli musikalartist och att hon jobbat på "The ChocolateBar" i två år nu. Ivana hade i sin tur fått reda på att Jackie skrev egna låtar, att hon älskar att laga mat och att hon gått Hotell och Restaurang på Jenny Nyströmskolan.

"Men då borde vi nog ha sett varandra någon gång", sa Ivana. "Jag gick estetiska på Jenny. Då måste alltså du ha gått i första ring när jag gick i tredje."

Jackie tänkte efter en stund och kom fram till att det måste stämma. Ivana måste ha gått nittiofyra och hon själv började nittiosex. "Fan vad kul, tänk att vi kan ha sett varandra varje dag utan att tänka på det."

"Vi borde egentligen ha sett varandra varje dag sedan du började ettan på grundskolan", sa Ivana. "Efter som båda bor i Berga."

"Jag måste kolla i mina skolkataloger när jag kommer hem."

Ivana skakade på huvudet och låtsades se förskräckt ut. "Nej gör inte det, jag är jätteful."

"Det tror jag inte på", svarade den blonda kvinnan och log. "Du kan inte vara annat än vacker."

Det sista var nästan som en viskning, men ändå fullt hörbar för de båda kvinnorna. Jackie rodnade djupt och försökte se åt ett annat håll. Ivana som inte riktigt visste vad hon skulle göra tittade på klockan som hängde på väggen.

"Jäklar, min rast är slut nu", sa hon besviket.

Jackie nickade. "Anton och jag måste nog ändå hem nu."

"Men vi ses väl på fredag igen?"

"Självklart", svarade Jackie. "Du får ha det så bra."

"Du med", sa Ivana innan hon tog de tomma glasen och började gå mot bardisken. Men innan hon kom fram vände hon sig om och log mot Jackie.

Tyvärr märkte inte Jackie det, hon hade fullt upp med att spana efter sin bror som inte verkade sitta kvar där han lovat att vara. Hon reste på sig för att gå bort och leta efter honom. När hon väl hittade honom tog det ett tag innan hon kunde övertyga honom om att det var dags att gå hem. Både Jackie och Anton hade fått i sig lite mera öl än de hade tänkt sig. Anton mumlade något ohörbart och tog sedan tag i sin systers arm för att han skulle hjälpa henne upp. Jackie drog mödosamt upp sin bror från stolen, sedan gick de tillsammans ut genom dörren. Det var inte så att de två syskonen ranglade när de gick hemåt, men det gick betydligt långsammare än det brukade. När de kommit in i lägenheten sjönk båda två ner i soffan för att vila sig lite. De satt först i tystnad och bara stirrade på den avstängda TV:n som stod framför dem.

"Ivana är lesbisk va?" frågade Anton och bröt den tryckvande tystnaden som hade legat som ett moln ovanför dem.

Jackie nickade, men såg inte på sin bror.

"Och du gillar henne?"

Jackie nickade ytterligare en gång utan att se på sin bror. "Jag förstår bara inte varför hon påverkar mig så. Det känns som jag skulle kunna göra allting för henne. Och jag känner hennes knappt."

"Jag förstår hur du känner dig", sa Anton och suckade. "Det var likadant i början för mig och Sofie."

Sofie var Antons före detta flickvän, de hade varit ihop i över tre år och så plötsligt en dag så tog det slut. Ingen av dem hade fattat vad som höll på att hända, men en dag så bara upptäckte de att de var mer som vänner än par. Sofie hade då tagit sina saker och flyttat till en egen lägenhet. Detta hände för cirka ett år sedan, men Anton var fortfarande helt förkrossad över det.

"Jag kommer aldrig att älska någon som jag älskade Sofie", sa han och suckade igen. "Jag älskar henne fortfarande."

Jackie förstod nu att de bytt samtalsämne, de hade gått från Ivana till Sofie. Anton hade en tendens att häva ur sig alla sina sorger och bekymmer när han var alkoholpåverkad. I en halvtimmes tid satt han där och klagade på allt som hade hänt i hans liv fram till det att han fått veta att Ivana var lesbisk. Efter det gäspade han stort och meddelade att han skulle gå till sängs. Jackie nickade tacksamt, sedan gick hennes bror in på sitt rum och stängt dörren.

Jackie tog sakta av sig jackan, den jackan som luktade så underbart. Fast hon hade suttit med den på i en rökig lokal full med andra människor så luktade den fortfarande Ivana. Hon höll jackan under näsan och drog in ett djupt andetag innan hon la ner den på sängen och började klä av sig. Eftersom det hände ett par gånger i månaden att Jackie bråkade med sin mamma och stack hem till Anton så hade hon och Anton nu fixat dit lite kläder. Jackie hade fått en egen låda i Antons byrå med lite olika kläder så att hon slapp ha samma kläder på sig nästa dag. Den blonda kvinnan gick fram till byrån och öppnade en låda där hon visste att Anton förvarade sina t-shirts. Hon tog upp den största hon kunde finna och drog den över huvudet. Sedan gick hon tillbaka till soffan och kröp ner mellan lakanen.

Hon slöt ögonlocken för att stänga in de havsgröna ögonen i ett oändligt mörker. Jackie önskade sig själv ro så att hon kunde vara utvilad till morgonen. Men mörkret och tröttheten ville inte ta henne i sitt våld. Hon hölls vaken av bilder på Ivana som hastigt gled igenom hennes huvud. Jackie knep ihop ögonen hårdare i ett försök att få dem att försvinna, men det hjälpte inte. Efter ett tag slutade hon försöka, hon slappnade av i hela kroppen och lät bilderna av Ivanas glada ansikte sluta hennes tankar. Inom loppet av fem minuter sov hon tungt med Ivanas jacka vid sitt huvud. Hennes drömmar vävdes av bilder på Ivana, det vackra välformade ansiktet och den långa smidiga kroppen. Jackie drömde om att få vara den enda som fick röra, smeka den kroppen. Hela tiden speglades ett belåtet leende på hennes läppar.

**********************************************************************

Vid tiotiden nästa morgon öppnade hon sina ögon och såg sig om i rummet. Hon kunde se att hennes bror hade varit uppe ett tag för han hade plockat upp det mesta som legat på golvet. Jackie hade varken ork eller lusta att gå upp, men hon visste att hon var tvungen. Hon var tvungen att vara ute ur lägenheten innan Anton skulle gå till jobbet.

Anton tittade nu ut ur köket och såg på henne. "Jaså du har vaknat nu, sömntuta."

"Vadå?" sa hon och gäspade. "Har jag sovit länge eller?"

"Nä, jag vet inte", sa han och flinade lite. "Men du sov i alla fall när jag gick upp klockan åtta och nu är klockan tio ungefär."

Jackie suckade. "Det är inte länge, vi gick ju för helvete inte och la oss förrän klockan halv fyra typ. Hur orkar du gå upp klockan åtta?"

"Man måste gå upp tidigt om man vill behålla jobbet", svarade han och gick tillbaka in i köket igen. "Kom och ät frukost nu så att jag kan gå snart!"

Jackie klev motvilligt ur soffan och traskade slött in i köket. Det var inget stort kök, men tre personer kunde i alla fall sitt där och äta utan några problem. Jackie satte sig vid bordet och började hälla upp flingor i en skål som stod på bordet. Anton hade redan fixat sina mackor och höll just nu på att hälla upp kaffe.

"Vill du ha?" frågade han och höll fram kaffekannan.

Jackie nickade och höll fram koppen som stod bredvid henne. Han hällde upp en halv kopp åt henne, precis som han visste att hon ville ha. Sedan hällde han i mjölk så att koppen fylldes, efter det la han i två stycken teskedar med socker.

"Du vet precis hur jag vill ha mitt kaffe, eller hur?"

"Självklart" svarade han och satte sig mitt emot henne. "Du är min lillasyster, det är mitt jobb att veta det."

Jackie nickade och började sedan äta, men flingorna smakade inte som de brukade. De var sega och tråkiga, igen egentlig smak. Inget verkade egentligen vara som det brukade på morgonen, hon var trött och grinig. Det var konstigt, tänkte hon och drack en klunk av sitt kaffe. Så mycket drack jag väl inte igår? Eller gjorde jag det?

Vad Jackie kunde minnas så hade hon bara druckit en öl, men det hade verkat som den ölen aldrig tagit slut. Hon hade varit så inne i sitt samtal med Ivana att hon egentligen inte hade en aning om vad som hade hänt runt omkring. Men en sak kom hon i alla fall ihåg, hela tiden när hon hade talat med Ivana hade hon simmat i de kristallblå ögonen. Deras ögon hade inte förlorat kontakten någon gång, så Jackie kunde inte heller dra sig till minnes att Ivana beställde ny öl åt henne.

Allting hade verkat vara en underbar dröm, hon hade sett allting utom Ivanas blick som en dimma. Men det var ingen dröm. Allt hade hänt, och det var bara för ett par timmar sedan.

"Syrran", sa Anton och ruskade om sin syster. "Hallo, jag måste gå till jobbet snart. Kan du gå och göra dig klar istället?"

Jackie nickade och tänkte precis säga att hon bara skulle äta klart först när hon såg ner på tallriken. Den var tom. Antagligen hade hon ätit klart medan hon satt i sina egna tankar. Hon rodnade lätt och gick sedan ut ur rummet för att gå igenom sin byrålåda för att hitta något snyggt. Anton såg efter sin syster, han hade många gånger avundats hennes förmåga att bara försvinna in i en drömvärld vart hon än befann sig för tillfället. Han ville verkligen veta vad som hände, vart hon tog vägen när det där mystiska leendet spelade på hennes läppar. Ett leende som aldrig skulle avslöja några hemligheter, varken för Anton eller någon annan. Kanske för Ivana, tänkte han och log ett sorgset leende. Sedan hällde han i sig den sista kaffe och började duka av bordet.

Precis när han hade plockat och diskat klart kom hans syster in i rummet igen. Anton visste inte många som kunde säga att deras systrar var snygga, men han kunde garanterat säga det utan att skämmas. Jackie hade tagit på sig ett par tajta, svarta skinnbyxor och ett grått linne med en svart döskalle på. Håret var uppsatt i ungefär samma stil som dagen innan. Idag hade hon även sminkat sig, vilket inte hände varje dag. Hon hade på sig mascara, knallröd ögonskugga och svart läppstift. Anton gillade verkligen sin systers sätt att vara. Hon struntade blankt i vad andra tyckte om hennes kläd stil och vad som var modernt. Hon tog på sig vad hon ville och var stolt över det också. Hon tyckte att hon var snygg och det retade folk sig på.

Jackie sätt att klä sig var inte direkt sånt sätt som Anton tyckte att tjejer skulle klä sig på. Han ville helst att de hade små klänningar med blommor och sådant som var lite "flickaktigt" på. Men han hade med tiden börjat inse att så inte var fallet med tjejerna nuförtiden. De tog på sig vad de ville, när de ville det. Och passade det inte honom kunde han dra dit pepparn växer.

Och eftersom Jackie hade rätt kropp för att bära det hon hade på sig nu, så fick hon gärna göra det. Jackie tittade frågande på sin bror som hade stått och stirrat på henne ett tag. "Vad glor du på? Har jag något mellan tänderna?"

"Nä, det är inget", sa han och såg åt ett annat håll. "Snygga kläder förresten."

"Tack! Jag visste inte ens att jag hade dem här. Jag har letat efter dem superlänge."

Anton nickade och torkade av sina händer på en handduk. "Jag ska bara gå och borsta tänderna, sedan är jag klar."

"Okej", svarade Jackie och gick ut i hallen för att ta på sig sina stövlar. De kläder som hon haft på sig dagen innan hade hon lagt i en kasse. Hon tyckte verkligen om de kläderna och tänkte inte låta dem ligga här så att hon tillslut glömde bort dem. Hennes bror kom ut i hallen och drog på sig sina skor.

"Är du redo att gå?" frågade han och öppnade dörren.

"Visst", svarade Jackie och gick ut i den kalla trappuppgången.

Hennes bror låste dörren efter dem och följde sedan efter sin lillasyster ner för trappan och ut i den sena morgonen. De stannade utanför porten, Jackie skulle gå inåt stan och Anton skulle gå till sitt jobb som låg en bit utanför centrum.

"Här", sa han och höll fram en nyckel som gick till hans lägenhet. "Det är lika bra att du får extra nyckeln så att du inte behöver vänta på att jag ska komma hem. För du kommer garanterat behöva sova här flera gånger."

Jackie tog emot nyckeln och nickade. "Tack. Fast du kunde ha klämt ur dig det här lite tidigare så hade jag sluppit att stressa så."

"Äsch", sa han och viftade lite med handen. "Så farligt var det väl inte? Men men, måste gå nu i alla fall."

Jackie nickade och slöt fingrarna runt nyckeln. "Okej, tack igen. Vi ses nog snart igen."

"Det gör vi", sa Anton och vände sig om och började gå.

Jackie vände sig också om och gick sedan lätt visslande inåt centrum.

Det var som om hon var drogad och för tillfället utan bieffekter. Men hon visste att de snart skulle komma. Kanske inte idag, eller dagen där på eller ens nästa månad. Men för eller senare skulle de komma och då skulle de träffa henne hårt. Hon visste att det inte fanns något skyddsnät när det gällde sådan här saker. Ingen mjuk madrass utifall att hon ramlade bakåt. Men det var inget hon oroade sig över nu. Kärleken var en underbar drog, den underbaraste av alla.

vidare till kapitel 2