Disclaimers: Nej, karaktärerna är inte mina. De tillhör Rob, Lucy, Renee, MCA, Studios USA och andra. Jag bara leker med dem som en marionettmästare. Moahahaaaa!
Subtext: Ja, vad sjutton trodde du? Med en hardcore subber vid tangenterna så kan det inte sluta på annat sätt! Vad innebär detta? Jo, den här historien innehåller två kvinnor som tycker om varandra. Väldigt mycket. Jätte-väldigt mycket. Be warned.
Perdicus-varning: Den här berättelsen utspelas i en alternativ tidslinje, där Gabrielle och Perdicus gifte sig utan att Callisto hann tärna honom till kalopskött. Sorgligt, men sant. Fast utan att skriva in honom så skulle jag aldrig få demonstrera varför han är så enkel att hata. ;)
Humor: Finnes. Fanficen är skriven på kvällstid, så det vore otroligt om det inte slunkit in någonting bakom tröttheten.
Konsumerat: Mängder av cola, äppeljuice och även en beskärd del av chocolate chip cookies.
Enjoy!
Johanna -'Cause I'm a subtexter, yes I am!-
herakles@xenaverse.com
Vintersjälen
"Gabrielle???"
"Mmmm..."
"Gabrielle!"
Barden sjönk ihop över sin make, med den vältränade kroppen täckt av svett. Hon log varmt och kysste hans panna medan hon ömt strök det skiftande bruna håret från hans panna och lade testarna tankfullt tillrätta, sköt in det bakom hans öron. Perdicus var en god man som älskade henne över allt annat på jorden, det fanns ingenting han inte skulle göra för henne eller i den kärlekens namn. Ändå hade hon i ett bitterljuvt ögonblick, i en blixt av övermannande minnen som slet sönder bröstet, återförts till verkligheten från den inre extasens kärna, där färgerna svepte om varandra i ett hetsande inferno.
Hon hatade det. Hatade att falla och hamna i en kall och mörk värld, där färgpaletten var lika grå och trist som det dagliga livets stilla lunk. Där den utsträckta handen slogs tillbaka surt med besked av hennes make när han drog sig undan hennes beröring. Hon bet sig i underläppen. Hon hade kunnat svära på att det bruna håret i mörkret hade varit svart. Det hade varit vad som drev henne över gränsen för allt förstånd. Hon svalde. Efter så lång tid...efter så lång tid borde hon ha fogat sig till bondens liv. Efter så lång tid borde hon ha insett att drömmar är drömmar och att verkligheten var långt ifrån dem. Ett par bekymrade och bestörta brungrå ögon sökte hennes. Hon mötte blicken med sorg. Med saknad.
"Du försvann igen.", mumlade den numera skrovligare ynglingarösten.
De senaste årens slit och släp för att klara gården och bygga upp ett gott rykte i byn hade vägt på det nygifta paret, som hade tagits emot med öppna armar men också med viss skepsis. Perdicus kropp hade mognat i bondrollen och hans nit hade vunnit stor respekt hos de äldre bönderna i byn. Förra året hade han blivit invald i rådet som rådgivande förtroendeman och i år skulle han säkerligen stiga i graderna sedan han klarat sitt värv utmärkt. Han trivdes med sitt liv och med det hårda arbetets vardag. Det nya boningshuset hade stått klart förra hösten och med de nya fåren skulle de klara sig gott och länge.
Ingenting fattades honom, hans liv var perfekt; han kanske kunde bli storbondens förtrogne om ett par år och han hade en vacker hustru. Men ingen son att ta vid efter honom, ingen son som kunde göra hans namn stolt. Och sanningen var att inget barn hade fötts under hans hustak; Gabrielle hade under tre års äktenskap fortfarande inte blivit havande. Det väckte misstänksamhet i byn och redan efter första året hade det börjat skvallras om ofruktsamhet och ett straff från gudarna. Det hade viskats om okunskapen hos den unga bondfrun och hennes bristande pliktkänsla, då det var allmänt känt att hon hade lämnat sin hemby för ett ansvarslöst leverne vid krigarprinsessan Xenas sida.
Gudarna själva visste väl vad för slags karlaffärer hon hade haft på vägarna, då krigarens egen aptit var ökänd och umgänget säkerligen hade smittat av sig på den unga flickan. Plikter...det var inte hennes starka sida och de ömkade den stackars ungbonden för detta. Perdicus hade skämts över sin hustru, men hade stått vid hennes sida som deras löften hade sagt. Plikten var hans orsak och det var den hundlika trofastheten som gjort att en av de äldre bönderna hade fräst åt sladdertackorna att tiga still och istället begrunda den unga bondhustruns oskuldsfullhet och samtidigt det rakryggade mod som hon utstrålade. Snart hade Gabrielle accepterats och införlivats i gemenskapen och Perdicus hade varit mycket nöjd. Med det hade hans betydelse i byn stigit och snart hade han fått många välmenande lärare i bondlivets konst.
Grödorna hade slagit väl till skörden det andra året och med det hade han också börjat vänta på en arvtagare. Men Gabrielle visade fortfarande inga tecken. Inget barn kom och till slut hade de drabbat samman i ett stort gräl om saken. Ett gräl som slutade med att Perdicus gick segrande ur striden, vilket också var skälet till de otaliga nätters försök som de nu genomgick. Den ökade intimiteten hade fått honom att förstå att någonting saknades mellan dem. Girigt hade han sträckt ut sin hand och dragit ner henne i sängen, arg för att hon inte fogade sig som hans lydiga boskap och pålitliga gröda. Och med blandad frustration och ilska hade han förbannat det faktum att hans hustru under akten hela tiden tycktes frånvarande.
I början hade hon nästan ryggat tillbaka från hans händer, med någonting oförstående i ögonen. Efter ännu ett gräl hade hon mjuknat upp och var nu lydig var gång han bad henne att de skulle försöka avla ett barn. Först ett par trevande kyssar, sedan klädde de av sig och lade sig till sängs. Sedan ett par kyssar till, så långt allt väl. Det var när hans hustru slöt ögonen och sjönk in i sig själv, bort från verklighetens ögonblick i den svagt upplysta sängkammaren, som han såg att hon försvann. Det hade försiggått i veckor. Deras enträgna försök hade ännu inte burit frukt. Perdicus var missbelåten.
"Förlåt.", den tysta rösten bar spår av de senaste årens många mödor och slit.
Den blonda unga kvinnans gröna ögon skärskådade makens ansikte under tystnad. Hon hade försiktigt börjat finna sig tillrätta i rollen som nygift bondfru, med plikterna och lydnad. De andra fruarna och kvinnorna i byn hade i början betraktat henne med misstänksamhet och mer än en gång hade hon kommit på dem med att skyldigt titta bort och tystna när hon kom i närheten. Stackars Perdicus hade varit tyst, men hon hade förstått att han kände sig skamsen som inte kunde passa in i gemenskapen på samma sätt som de andra när han hade en annorlunda hustru. Det var viktigt för Perdicus att passa in.
Han tog avstånd från hennes förflutna som reskamrat till Xena, samt från hennes skriftrullar och kallade det 'barndomsfjollerier' när någon konfronterade honom med en fråga kring ämnet eller om hennes skrivarförmåga. Gudarna visste att hon själv nästan aldrig rörde vid ett pergament numera och allra minst hennes egna gamla verk. Ändå älskade hon dem intensivt för de drömmar och alla minnen de representerade. Hon kunde ibland, när hennes make var ute på fälten, smyga upp till den mörka vrå av vinden där de översiggivet slängts av honom. Det var alltid med en tilltagande, smärtande klump i halsen och en malande kvarnsten i bröstet som hon närmade sig dem och sedan tyst böjde knä. Hon slöt ögonen och drog in doften av rullarna, av den insunkna vindsdoften som blandades med lukten av häst, sol, varmt läder och den välbekanta, säregna lukten av...
Hon föredrog att inte gå upp dit. Det var som Perdicus sade; barndomsdrömmar, strödda för vinden...skingrade av mognaden och tiden. Hon var en gift kvinna nu, med en sådans alla plikter. Det hade burit emot att uppfylla dem på sistone. Det kändes som om hon mer och mer drogs bort från vad hon en gång varit och varit stolt över. Att bli havande med ett barn kändes slutgiltigt, som slutet på en lång resa. Som slutet på... på... hon svalde och såg Perdicus uppfordrande min. Han förväntade sig en förklaring. Men hon hade ingen att ge honom. Hon var skyldig honom ett barn, en arvinge. Han älskade henne så mycket och hade sett till att de hade det gott ställt. Ja, han hade till och med blivit invald i bondrådet på förtroende förra året. Det skulle unna honom väl att vara en blivande far i år inför rådvalet. Hon borde sannerligen vara en bättre hustru och göra honom till lags. Men...någonting bar emot.
När hon förblev tyst så mumlade han surt ett 'godnatt' och rullade över på sin sida av sängen med täcket över sig. Hon drog fladdrande in andan och svalde igen för att trycka ner den oroande känslan i bröstet. Tomheten. Hur hade det blivit så här? Hon låg på ryggen och stirrade upp i taket. Blicken vandrade över bjälkarna till boningshuset som stått klart förra hösten. Han hade varit stolt över det och hade sagt åt henne i triumf att de nu hade ett av de största husen i byn och att de skulle ha stor fördel av det. Han hade tagit hennes hand och klappat den med orden 'ett hus till vår familj'. Familj. Hon hade alltid velat ha en egen sådan, med barnskratt i huset och obekymrade dagar. Ett liv utstakat som en evig glädjesommar... Men istället hade hon valt tystnaden och den stillatigande olyckans vinter. Hon hade undrat varför det kändes så om och om igen under de tre år de varit gifta.
Hon visste att det ingenting fanns som Perdicus ville mer än att uppfylla den soliga drömmen. Barn i varje rum av huset. Oändlig lycka. Åldrande tillsammans. Ändå låg hon här med denna stora tomhet inom sig, som växte för vart ögonblick. Det kunde gå dagar utan att hon kände av den, men när den väl slog till så var det med en styrka som fick henne att tappa andan och bröstet att slitas i bitar av gråtande mörker. Plötsligt kändes strupen torr och åtsnörd. Hon kunde höra på sin makes långsamma andetag att han sov och lät benen glida tyst över sängens kant tills fotsulorna nådde golvet. Lika tyst och försiktigt hävde hon sig ur sängen och tassade över kammargolvet för att slinka ut genom dörren. En inre smärta ledde hennes steg, en brinnande önskan att åter få höra hemma förmådde henne att klättra uppför vindsstegen och famlande, ivriga fingrar sökte i det becksvarta mörkret efter rullarna.
Två gnistor tände lyktan och gav henne tillräckligt med ljus för att med skakande händer knyta upp förseglingen på en av rullarna och rulla ut den. Minnena kom som ett slag i magen. Ett bländande, glömt leende och ljudet av stål mot stål; av en skur av gnistor från svärden. Hovars galloperande, dova ljud mot frasande gräs och dämpande jord. Stänkande vatten och ett smittande skratt, klara isblå, omtänksamma, ögon, samt en hettande varm, djupnande rodnad över bardens egna kinder.
Lukterna som strålade från rullen gjorde sig starkare påminda nu, slöt hon ögonen så kunde hon se bilden framför sig; krigaren på sin trogna häst en bit framför, med sinnena halvt på spänn som alltid och med solen som en krona kring det korpsvarta håret. Det bruna lädret som osat varmt från dess strålar doftade härligt tryggt när hon kröp upp vid krigarens sida för natten i jakt på värme. En stark arm låg beskyddande om hennes rygg och hon slappnade av, lade armen om krigarens midja för att sedan bekvämt borra in huvudet mot hennes axel. Bakom slutna ögon och den varma läderdoften kände hon krigarens egna, särskilda lukt som varsamt ledde henne in i sömnen med ett leende på läpparna.
Gabrielle flämtade och kroppen hoppade till i chock när lyktan slog i golvet med en duns och slocknade. Med ryckiga rörelser rullade hon ihop rullen och förseglade den. Snabbt förpassades den tillbaka till sin plats bland sina syskon. Hon drog sig undan dem som om hon hade bränt fingrarna och sjönk ihop vid den motsatta väggen darrandes. Hon hämtade andan i flämtande tag och försökte samla tankarna. Den ständiga tomheten i bröstet kändes större än någonsin, som ett djupt svart hål utan återvändo. Tomheten hade fått ett namn. Namnet var saknad. Och saknaden var Xena. Många år hade gått sedan Gabrielle lämnade den anspråkslösa by som hade varit hennes barndomshem. Tre år hade gått sedan hon lämnade den kvinna som hon betraktat som sitt hem. Ett år hade förflutit sedan hon som gift bondfru funnit ett nytt hem inom detta hus väggar. Men ändå var det den där naiva, enkla flickan från Potedaia som under taket, gömd från den stjärnklara natthimlen och sovande makar kurade ihop sig i en axelskakande gråt av förlust. Och ingen, ingen kunde göra den bättre.
************************************************************
"Gabrielle!!!!!"
Tystnad.
"Gabrielle?..."
Krigaren sjönk tillbaka till marken och ordnade tyst filtarna till rätta med hackig andedräkt. Det hade känts så verkligt den här gången. Så pass verkligt att hon sträckt ut händerna i luften och känt att barden var där. Det var inbillning förstås, det kunde inte vara annat. Gabrielle hade lämnat hennes sällskap för tre år sedan, när hon gifte sig med sin barndomskärlek Perdicus. Det var en god man som älskade henne och som Xena visste skulle göra allt för barden och den kärleken. Hon hade snabbt fattat tycke för den enkle ynglingen, som med hundögd beundran alltid följde den blonda barden med blicken vad hon än företog sig. Han tillhörde samma värld som den unga kvinnan och det hade bara varit rätt att de tu förenats i äktenskapets band, med den trygghet och goda liv som Perdicus kunde erbjuda henne.
Xena hade varit lättad över tanken på att Gabrielle nu inte löpte risken varje dag att bli dödad. Hon kände ett stort ansvar för den lilla barden och hade omedelbart tyckt om henne, även om hon varit ovan vid för mycket tal och hade känt sig lite obekväm med att hon själv inte var det. Den blonda flickan hade blivit en nödvändighet; hennes skäl att gå upp om morgonen, hennes skäl att överleva och hennes inspiration. Natten och lägerplatsen kändes tom utan henne.
Elden sprakade till och Xena skakade på huvudet muttrandes. Hon måste ta sig samman och inse att det faktiskt hade gått tre år. Vad värre var så gäckades hennes drömmar av Gabrielles närvaro. Det var en pina att vakna upp och inte se henne ligga där bredvid. Det fick henne att känna sig hjälplös och det var den allra sista känsla hon ville ha. Hon hanterade den inte särskilt väl. Med en grymtning reste hon sig motvilligt upp då sömnen envist nekade henne nattro, plockade upp en redan svartnad lång gren och rörde om i elden med den.
De isblå ögonen stannade i de dansande lågorna som girigt slickade luften på sin väg upp mot den mörknade himlen. Små glödgnistor flammade då och då upp och virvlade runt inom dem. Hon hade lovat att knacka på dörren så ofta att Gabrielle skulle bli trött på henne, men hade ännu inte varit i närheten av byn hon visste att de nygifta slagit sig ned i.
Hon undvek helst alls att ens komma i närheten av de trakterna, då hon kanske skulle bli igenkänd av någon som sedan skulle börja tala om att de sett den beryktade krigarprinsessan. Och sedan kunde ett barn räkna ut att detta rykte skulle sprida sig som en löpeld, för det gjorde det alltid numera...tack vare Gabrielles historier om henne, som hon brukade få uthärda att barden berättade vart de än hamnat förr... - och efter att ryktet spridit sig, så skulle en viss blond ung kvinna snappa upp det och med sin sedvanliga öppna hjärtlighet att bjuda in sin gamla vän till en vistelse. Och det kunde Xena klara sig utan. Hon ville se barden lycklig, men...
...men inte med honom. Det är lika bra du får dinaren att trilla ner, gamla krigarjycke, och inser att du är svartsjuk. Perdicus är den som får vakna upp med henne varje dag; Perdicus är den som tröstar henne när hon gråter och som skyddar henne när hon behöver det. Och som får åtnjuta det pärlande skrattet, som får se henne le det där leendet när näsan rynkar sig, som får ditt hjärta att fladdra ur bröstkorgen så att du nästintill måste plocka upp det från marken, knacka igång det och slänga in det i bröstet igen... Möt sanningen som en krigare, Xena. -Du sumpade det. Tänk på den där gången ni slog läger nere vid stranden innan kentaurernas område. När du tittade upp från svärdsvässandet och fastnade i ett par gröna ögon över elden och det enda du kunde haspla fram var 'mat luktar gott'. Minns du den glittrande glimten i ögonvrån? Leendet? Rodnaden hon försökte dölja genom att sänka huvudet snabbt? Du hade det! Du hade det, du förlorade det och först nu inser du det. Bravo!
Ögonen sved efter det ihärdiga stirrandet in i elden och den mörkhåriga kvinnan vände bort blicken. Hon gick bort till Argo för att se efter stot och klappade henne varmt på sidan.
"Du tycker att jag är en idiot vad, Argo?" Argo slängde med svansen efter en fluga och frustade mjukt till. Xena log svagt och strök hästen ömt över mulen. Två lugna, mörka ögon såg tillbaka på henne uttryckslöst. Krigaren skrattade.
"Jag borde, borde jag inte, gumman?...", hon tystnade. Argo stod tålmodigt still och väntade på att matte skulle tänka klart. Hon förstod inte allt matte sade, men kände hennes tvekan väga fram och tillbaka. Det brukade ofta sluta med att hon tog tag i sadeln, slängde sig upp på ryggen och manade på henne i galopp eller skritt.
Argo var säker på att så skulle bli fallet även denna gång, då matte inte var en tålmodig människa och gärna såg till att göra undan några mil på en resa innan hon bestämde sig för huruvida hon ville avsluta den eller inte. Matte försvann mot elden, böjde sig ner och gjorde någonting med snabba handrörelser, för att sedan med bestämda steg klampa tillbaka till henne.
"Jag kan lika gärna göra resan...hålla mig gömd och se hur hon har det, åtminstone." Det ryckte i sadeln och stot trampade igenkännande med hovarna i en otålig dans. Strax...
"HIYA!!!" Xenas hälar for i sidorna på stot och så bar det av.
*************************************************************
"AOooooo!!! AO! AO!!! Sluta med det där!!!"
"Scccccht, Joxer!", Xena släppte näsan hon nyss vridit om och lade markerande, med vidgade ögon, fingret mot sina läppar och upprepade ett "scccch!", samt fortsatte i viskande ton; "Anledningen till att du är här är din förmåga att-"
Den alltid lika klantige mannen sträckte stolt på sig och rättade till sin löjliga cirkelskärmshjälm på huvudet. Han slog sig för bröstet och började orera högljutt med blicken episkt lyft mot skyn.
"...alltid möta faran med klar blick, trotsa orättvisorna med mitt mod...som är ett lejons...hej, vad kan jag mer säga för bra saker som inte är alltför smickrande...huh? Xena-a??? WhoooAAAaaaaaa-mff!" Han rycktes obönhörligt ner mot gräset.
Krigarprinsessans blå ögon var än mer vidgade än förut och blicken lågade. Hon tryckte handen tätare mot krigarspolingens mun och sade med eftertryck och tyngd på varje ord; "Var...tyst...annars..."
"Nnrs vvvvvvd?!"
"Var bara tyst. Du hittade rätt by, det är allt. Knip igen och spana." Hon släppte efter med handen och backade upp den en bit, tills hon var säker på att han skulle hålla tyst och inte försöka sig på ännu ett egouppträdande. Joxer tycktes ha krympt i hållningen, han tryckte tillbaka sin hjälm rätt och gav henne en butter blick. Xena höll varnande upp ett finger och kravlade smidigt tillbaka till sin utkiksplats på slänten. De hade valt en av de få platserna där man med lätthet kunde övervaka både grödorna och delar av byn utan att göra något större väsen. Om nu bara Joxer ville hålla klaffen, så skulle den här lilla resan bli fullt tillfredsställande för alla parter.
Xena ville inte att Gabrielle skulle veta att hon var här, utifall att bardens...bondkvinnans...öppenhjärtiga gästfrihet skulle mana krigaren att bo hos henne och hennes make medan hon besökte byn. Nej, hon ville inte veta hur lyckliga de var och få sin dumhet och näsan gnuggad i det. Hon ville bara veta att Gabrielle mådde bra och dämpa den molande längtan som ryckte i henne varje gång hon ville se barden ligga på filtarna intill vid elden. Hon suckade tungt, men tyst som en svag, lång utandning.
Hon kisade. Det var inte mycket till samhälle, det var den första tanken som drog genom hennes huvud. Männen arbetade på fältet medan kvinnorna skötte om sina egna bestyr i byn. Det måste vara en enformig vardag, tänkte hon och rös ofrivilligt till där hon låg. Ett par hasande, högt frasande rörelser i gräset bredvid henne åkallade "blicken", som spändes i en Joxer som urskuldrande dragit upp axlarna i en "slå-mig-inte"-gest. Hon vände blicken uppåt uppgivet och vände tillbaka den ut mot fälten, där hon såg ett antal brunklädda gestalter gå med spett och såddsäckar. De stannade till vid en större sten som stack upp mitt i växande fält och samlades runtom den för att sedan höja sina spett och med bestämd kraft stöta dem snett ner i jorden under den.
Hon var inte mycket till bonde själv, men antog att de skulle se till att rensa åkrarna från stenar och få mer plats att så på. Det verkade vara mest logiskt. Männen samlades på ena sidan om den stora stenen och förde in spetten under för att bända bort den. Ett par av dem tyngde sig mot dess gråbruna yta och pressade allt vad de kunde. Det måste vara en tung uppgift, då det högt svors och flämtades från mannaskaran.
Det skramlade till och en av männen böjde sig fram med vad som såg ut att vara ett väsande. Han försökte räta upp sig, men Xena såg på handen som vilade mot ryggslutet och på den ansträngda masken av ren, behärskad smärta, att han inte skulle arbeta mer denna dag. Han skulle behöva vila resten av sin arbetsvecka, om hon gissade rätt. Arbetet stannade upp och den knappt rubbade stenen rullade tungt tillbaka på sin plats när de som pressat sig mot den vände sin uppmärksamhet till den klagande mannen. Ett moln av torrt åkerdamm stod kring deras brunklädda, lerfläckade ben när de samlades för att lägga honom bekvämt tillrätta en bit bort på marken. De sänkte ner honom mellan strån och säd, på en bädd av tunikor, som trätts över några av männens huvud bara ögonblicket innan. En av de längre och äldre männen talade till en yngre man, som nickade och vände sig till ett par resligare män i hans egen ålder. Den ene av dem kavlade upp ärmarna och de närmade sig den skadade liggande. Försiktigt lyfte de den kvidande mannen mellan sig och började gå mot byn.
Den äldre mannen lade en faderlig hand på den yngres axel och den yngre tycktes växa med gesten och jäsa av stolthet. Hans kroppshållning syntes bekant, det retade krigarprinsessans sinnen. Hon glömde aldrig en människa om hon kunde undvika det. Det var någonting störande kring mannen... Det var då insikten drabbade henne; det måste vara Perdicus! Omedvetet började hennes högra hand famla på höften efter chakramen medan ett lågt morrande banade sin väg genom hennes strupe. Ett frasande bredvid henne och en förvirrad blick från Joxer stillade krigarprinsessans impuls att avsluta vad hon avbrutit Callisto från att göra tre år tidigare.
Hon ansattes av ett vagt styng av skam. Hur kan du ens tänka så om Gabrielles make, Xena? Skärp dig! Men ändå... Hennes blick mörknade, de markerade svarta ögonbrynen låg som raka streck över ögonen. Hon skulle bra gärna vilja slå honom. Bara lite. Som han stod där ute på fältet och tillsammans med den äldre mannen såg på när de andra förenade sina krafter för att röja bort stenen. Det lata aset! Den Perdicus hon känt till hade varit försynt och omtänksam, det lilla hon hade sett. Nu stod han som en självgod övervakare och pöste lagom fjäskigt intill den äldre mannen. Hon skakade på huvudet.
"Who-ho, hej lilla skalbagge. Du vill väl inte bli krossad under Joxer den mäktiges armbåge? Seså...kom hit...", den tafatte krigaren spände av sig hjälmen och försökte fånga den svarta lilla skalbaggen i den, medan Xena sträckte sig snabbt efter honom för att dämpa hans minst sagt högljudda försök att locka till sig det pyttelilla djuret. Hon väste hotfulla ord åt honom och fick tag i hans öra. Han började lika högljutt protestera över det och tappade hjälmen, som rullade nerför slänten.
"AOOooo! Släpp! Släpp! Släpp! Xeeeenaaaaa! Släöääähosthostääääpp!"
"Låt mig vara! Aooo! Aiiiiiieeee! Släääää-hupp!", Joxer föll tillbaka mot gräset med en dämpad duns och låg där, gnidandes sitt ömmande öra. Han gnällde surt som en bannad pojke.
"Vad gjorde du det där för?...Det gjorde ont! Xena? Xena?", han slängde ett ögonkast på krigarprinsessan, som hade fryst till och med totalt uppslukad blick stirrade på någonting med de blå ögonen skälvandes.
Joxer rätade muttrandes upp sig och spanade efter sin hjälm, som ingenstans stod att finna. Den måste ha rullat iväg...neråt. Hur skulle han få tag i den utan att röja deras gömställe? Aha! Han kunde gå själv och leta! Hur mycket det än tog emot att behöva erkänna det, så tvivlade han på att någon i denna lilla by kunde veta vem han var vid första anblicken och framför allt att han inte var ensam. Han började göra sig redo att ge sig av efter den kära ägodelen.
"Xena? Xena, jag hämtar min hjälm. Stanna här, jag är snart tillbaka!" Han kröp iväg i gräset.
Xena lyssnade inte ens på honom. Det enda hon såg var en rad kvinnor på väg ut från byn, de bar på korgar och småpratade sinsemellan. Det var tydligen dags för ett avbrott i arbetet så att männen kunde äta. Hennes hjärta stod still och flämtade efter andan i bröstet medan blicken sökte efter vad hon kommit hit för. En kvinna i femtioårsåldern med avajande gång och gulnat förkläde lunkade makligt i förtruppen, tillsammans med ett par satta och väl glada fruntimmer som vilt verkade skvallra om någonting nytt och spännande. För gamla, de var alla för gamla...hon behövde se de yngre bondkvinnorna, de som var i hennes ålder. De blå ögonen slukade girigt varje detalj hos kvinnorna, de försökte på detta håll urskilja de drag och det sätt som särtecknade barden. Någonstans måste hon vara...någonstans där nere...
En brunklädd gestalt med grått huckle och förkläde stannade framför Perdicus medan han talade klart med en av männen. Den inväntade tålmodigt hans godkännande gest och tog sedan ett steg framåt. Han visade med en hand på en plats och återgick sedan till samtalet med den andre mannen medan kvinnan bredde ut en ljus duk över gräset och började plocka ur den korg hon burit med sig på armen. När hon var klar väntade hon på hans uppmärksamhet. Han malde på med den andre, de bägge männen gestikulerade mot stenen och Perdicus såg upprörd ut, av viftandet att döma. Kvinnan ryckte på axlarna och vände sig om.
Xena duckade i sitt gömställe med bultande hjärta. Det hade varit nära. Hon såg upp, bakom grässtrån och en snedlagd gren från ett fallet träd som låg i närheten. Den brunklädda kvinnan stod och drog in omgivningen. Axlarna sjönk tillbaka då hon kopplade av, medan den övriga kroppshållningen förändrades till en rak och beslutsam sådan som skänkte den all den rättvisa styrka som fanns i den mycket, mycket välbekanta gestalten.
Konturerna av kvinnan när hon stod där, mot det gulgröna böljande fältet, fick Xena att häftigt dra efter andan. Ett omedvetet, brett leende krusade krigarens läppar och de blå ögonen glimrade till av glädje när ett enda namn ekade genom huvudet. Gabrielle. En vind drog över slänten och smekte dess grässtrån på sin väg ner mot fältet. Kvinnan sträckte på sig som för att ta emot den svalkande brisen; en rörelse som var så inrotat Gabrielle att det fick Xenas klump i halsen att värka. Nu slöt hon säkert också ögonen, för att minnas någonting och njuta av smekningen som hon alltid gjorde när vinden drog förbi. Men bardens lilla rit blev avbruten av två bestämda händer på hennes axlar som vände henne tvärt om och ledsagade henne med likvärdig bestämdhet mot den uppdukade maten.
Perdicus hade kallat på sin hustru. Xena hade sett allt hon behövde se. Hon kunde se bardens besviket glittrande gröna ögon övergå i praktisk saklighet så klart som vore hon nere på fältet själv. Han stal hennes drömmar. De blå ögonen hårdnade ilsket för att sedan mjukna. Du låter fantasin skena, Xena. Vardagen händer alltid ett gift par. Du har aldrig varit där, så sluta låtsas som om du har det. Hon tittade upp.
I samma ögonblick hördes ett öronbedövande vrål följt av en hög duns och ett slutgiltigt frasande. Ett matt gurglande blev en tung suck och sedan blev det tyst.
Bönderna hade tittat upp från sina vilobestyr och några av dem var redan på fötterna och på väg fram mot källan av detta höga skrik. Det frasade rasande nere på marken och snart lyfte en av männen någonting och såg förbryllad ut. Han såg bort mot Perdicus och den äldre mannen som satt med denne och sin hustru.
"Det är en hjälm...av något slag. Och vi har en omtumlad herre här...", han sänkte blicken från dem och riktade den mot mannen som två av de andra bönderna hjälpte upp på fötter mellan sig. Han såg utslagen ut och hängde snarare mer än stod mellan de två.
"Vad heter du, karl?"
"Määää....hhhlllrllg...."
"Ditt-namn-karl???"
"Jssr dee mktcke!", kom svaret från den omtumlade. En av bönderna nickade med huvudet mot någonting fastspänt på mannens höft och såg sedan upp på mannen som höll i hjälmen.
"Vi får inte mycket sagt från honom, men han har en huggare, så det är en krigare. Och kläderna är någonting av det allra värsta jag har sett! Den här bröstplåten ser ut som ett tunnlock i stål med något slags nät över!"
Mannen försökte indignerat spotta fram någonting, men det kom ut som en grötig massa ofullständiga ord. Han höll på att sjunka ihop i männens grepp igen när ännu ett skrik ljöd över fälten. Denna gång var det ljusare och av glädje.
"JOXER?!?"