Vintersjälen, del 2
Som sagt: Mild subtext, Perdicusvarning och ett stycke Joxer.
Johanna -I have many skills-
herakles@xenaverse.com
Den tafatte krigaren fann sig plötsligt omfamnad av en mycket entusiastisk liten blond kvinna, som skrattade varmt åt hans förvirrade "Eeeeeeeeeh?", som gled över läpparna på ren instinkt. Han skakade på huvudet, höjde en hand och drog den genom det egna, bruna håret. Han blinkade ett par gånger och när det stod klart att kvinnan inte skulle släppa honom, började han generat att försöka fösa undan hennes armar och skilja dem åt. Efteråt kunde Joxer aldrig erinra sig någonting annat än ett suddigt, mycket ihopgrötat ögonblick, som bröts av det där silverpärlande, glada skrattet han kände så väl. Alla tankar föll ur hans huvud och han bara stod där med öppen mun och blåstirrade på den lilla barden i de enkla bondkläderna. Han log till sist aningen osäkert.
"Ga-Ga-Gabrielle? Gabby?", fick han fram.
Hon nickade ivrigt och slöt upp bredvid honom, för att sedan kroka in sin arm med hans och med sin fria hand klappa honom lätt på axeln. Hon var överförtjust att se en liten spegelbit av det förflutna i sin nya hemby. En liten rynka uppstod i hennes panna. När hon tänkte efter så kunde hon aldrig säga att hon kallade detta för 'hemma' och kände tillhörande eller ens värme. Det var bara en plats, som alla andra platser hon någonsin besökt. Skillnaden med den här platsen var väl att Perdicus trivdes gott i sin position och med sina ägor. Det var hans hem, inte hennes. Och med ett välkommet eko från det förflutna vid sin sida så förstärktes vetskapen om att hon inte hörde hemma i denna by. Hon lade huvudet mot Joxers arm och kramade den mjukt med handen. Hon sneglade tacksamt upp på honom, bara för att se ett fånigt, lika förtjust flin som det hon själv bar på läpparna. Klick. En sammanfogad bit. Vänner återförenade.
"Gabrielle, backa undan; han har ett svärd!", ljöd en varnande mansstämma. Gabrielle släppte Joxers arm och tog ett steg framåt med lyft finger och en förebrående blick.
"Han är en vän och jag tänker ta emot honom som en vän! Skulle du vilja mötas av misstänksamhet och misslynne när du kommit för att träffa en vän du inte sett på tre år?", ett blont ögonbryn höjdes understrykande. Mannen som uttalat orden såg först betänksam ut och trampade olustigt med fötterna i åkergräset. Sedan sjönk hans axlar i medgivenhet och han nickade skamset.
"Jag hör och förstår. Det var inte meningen att möta din vän med agg. Det kommer sällan krigare till den här delen av trakterna, så du får förlåta mig om jag antog att han var farlig.", den gråhårige mannens ord var uppriktigt menade och han log svagt när han räckte krigaren den underliga hjälmen. Krigaren sträckte leendes ut armarna och tog emot den. Han tryckte fast den på huvudet och rättade till den, för att sedan inta en stolt pose med nävarna lagda i sidorna och blicken mot skyn.
"I sanning antog ni rätt, min gode man! Men oroa er inte! Joxer den mäktige har slagits mot dreglande jättar, harpyor och ohyggliga monster! Tursamt är det att denne man av män nu är till eder tjänst. Kom, alla faror och jag nedkämpar er! Har ni någon häxa i byn? Joxer den mäktige kan förhindr-OUFF!", han hostade till och drog flämtande efter andan. Gabrielle log förklarande mot den gråhårige mannen;
"Han kan inte ens göra en fluga förnär!", sade hon snabbt, lätt och självklart.
När Joxer såg ut att vilja protestera så gav hon honom en rak, menande blick, på vilken han lyfte handen med ett brett leende och skrattade bort situationen. Gabrielles blick letade sig bort mot den allvarliga gestalten som nu var på väg genom fältet mot henne. Mannens uppsyn var mörk och blicken som slängdes mot Joxer var flinthård. Han mötte sin hustrus gröna ögon med ett stelt besked i de egna ögonen; han skulle ta emot mannen som en gäst i deras hem för att det var en gammal vän till henne. Joxer var inget hot, den drummeln var en pajas som lät munnen gå i ett. Han skulle bege sig om ett par dagar. Det var bara bra att Gabrielle fick se vad det var hon lämnat för sitt trygga, lugna liv. Joxer skulle bara göra honom en tjänst. Så kom det sig att den blivande storbonden log och med öppna armar välkomnade en självutnämnd krigare till sitt hem.
***********************************************************************************
"Han kan inte ens göra en fluga förnär.", mumlade den djupa rösten från sitt gömställe i samma ögonblick som Gabrielle sade orden.
Krigarprinsessan skakade på huvudet och återgick till att betrakta scenen som utspelade sig framför henne. Nej, Joxer skulle aldrig göra någonting medvetet för att skada en levande själ. Det var delvis därför som hon aldrig direkt uppmuntrade honom till någonting seriöst som kunde leda till blod på händerna. Visst hade hon skickat iväg honom på några av de mest underliga uppdrag och äventyr han kunde föreställa sig, men hon litade ofta till hans egen klumpighet i de fallen. Hon tyckte om honom och ville inte se den öppna och glada mannen förvridas till en självhatande mördare liksom hon själv. Man vande sig vid honom, även om han valde de sämsta tillfällena att dyka upp. Hur ofta han än gjorde rätt när man förväntade sig det; lika ofta hamnade han i trubbel för någonting. Då också för att han var han. Xena muttrade någonting ohörbart och höll sin utkik.
Nu hade han givit sig av efter den där dumma hjälmen och hade dråsat i backen. Med sitt halvkvävda skrik hade han dragit till sig böndernas uppmärksamhet och nu hoppades hon innerligt att han inte skulle röja henne. Hon låg som på nålar och vred sig obekvämt. När det frasade lågt så stillade hon sig, men hon höll fortfarande blicken intensivt fäst på Joxer när han och Perdicus klappade om varandra i en björnkram. Gabrielle såg avvaktande ut. Perdicus vände sig mot byn och gjorde en gest mot den i det han vände blicken frågande mot Joxer. Joxer nickade och raglade till när hans svar möttes av ett par stadiga kamratklappar i ryggen. Gabrielle slöt upp brevid honom, men växlade sedan över till att gå vid sin makes sida då han sträckte henne handen och hon tog den. Tillsammans började de gå i samtal mot byn. Plötsligt kände sig Xena mer än en åskådare. Hon kände sig ensam. Genom att möta Joxer efter ett år och att nu ha sett barden efter tre års tomhet, blev hon än mer medveten om hur ensam hon måste ha varit innan hon omvändes till att följa sitt samvete.
Det är underligt med vänner. När man inte har några går allt bra, men när man haft dem så saknar man dem och känner sig tom.
De blå ögonen svepte över fältet, där bönderna samlade ihop sig för att bege sig hemåt. Ett rosenskimrande ljus spred sig över himlen och talade om för var och en att natten var på väg. Snart skulle mörkret falla som gav Xena skydd att smyga sig närmre den lilla byn osedd. Hon kröp tillbaka dit hon kommit från för ett par timmar sedan och började förbereda sig. Husen låg en bit ifrån varandra, vilket bara underlättade vad hon skulle göra. Krigarprinsessan reste sig upp med ett säkert leende. Hon skulle rekognocera området... och sedan skulle det vara dags.
***********************************************************************************
"Whoa, du var alltid en bra kock, Gabby! Vad var det här för något igen?", Joxer viftade med handen som höll i brödbiten och såg uppskattade på sin värdinna medan han tuggade. Hon skrattade och klappade honom på axeln, sedan sänkte hon sleven i grytan och förde ännu en rågat droppande sådan mot hans träskål. Den mustiga matens doft tycktes slingra sig genom luften med en rökånga och han darrade till av förväntan, doppade brödet i skålen och tog en stor tugga. Han njöt i fulla drag och flinade mot Perdicus med munnen full. Perdicus skakade leende på huvudet och gick över till honom för att ge honom en axelklapp. Mannen såg på sin hustru.
"Jag är sen till rådsmötet, älskling. Se till att han inte äter oss ur huset, så ses vi senare. Jag blir inte borta för länge.", han böjde sig fram och kysste henne av vana. Gabrielle log och kramade om honom.
"Vi ses senare. Jag ställer undan grytan innan han kommer så långt som till självservering."
Dörren slogs igen och hon vände blicken till en glufsande Joxer, som belåtet grymtande prisade maten medan hon slog sig ned framför honom och såg på när han åt. Hon lade armarna i kors och den gröna blicken svepte över honom i tankar. Det var tre år sedan hon hade sett en endaste utomstående påminnelse om det liv hon lämnat. Hennes skriftrullar talade om det vardagliga livet och om hur var och en av personerna i hennes liv var, men orden allena kunde inte jämföras med att ses förkroppsligade av dem de nämnde. Joxer. Det var så självklart att han satt i hennes kök och tog för sig som om de hade setts igår. Det var hans öppenhet och godhjärtade naiva jag som denna kväll syntes så tydliga i det varmt upplysta rummet. Eldstadens flammor slickade luften och spred en hemtrevlighet som hon faktiskt tidigare inte hade tillåtit sig att känna i det här huset. Hon suckade djupt och lade ansiktet i händerna medan de gröna ögonen betraktade den ätande vännen.
"Gabrielle? Gabs? Du stirrar på mig.", Joxer torkade sig om munnen med en tygbit och stoppade den i bältet.
"Förlåt, Joxer. Det...det är bara så väldigt, väldigt länge sedan. Du vet?", orden var långsamma och osäkra.
Han nickade och log förstående.
"Jag vet, Gab. Det känns som hundra år sedan fast det bara är...tre? Det är tre år sedan, eller hur?", frågade han med vidgade ögon.
Hon nickade med eftertryck.
"Tre år. Det känns som om jag borde ha fått allt jag någonsin velat ha, eller hur?", hon skrattade självironiskt, men samtidigt lätt glättigt för att dölja vemodet i rösten, "En make, ett par barn som klättrar över hela stället, ett hem och en trygg plats att bo på med allt det där. Men...", hon kände hur det stang till i bröstet och hur en klump bildades i halsen. Fortsatte hon tala så skulle det höras i rösten hur svårt det plötsligt blivit. Joxer såg på henne med ett varmt medkännande i ögonen.
"...men det är inte som du trodde. Det är inte alls som du trodde och du saknar dina vänner. Men du kan inte säga någonting till dem, för du är där du är och har valt det du valt. Och nu känner du dig fast.", han log svagt. "Jag vet."
Hon skrattade till och snörvlade, händerna höjdes till ansiktet och gnuggade bort de tårar som började tränga fram. Det kändes som om en stor börda fallit från hennes axlar och hon kände en stark tacksamhet till Joxer för att han skonat henne från att erkänna det hon hållit inom sig under alla dessa månader. Hon nickade och snörvlade ännu en gång.
"Det är underligt, men det är som om jag vetat det hela tiden, innan jag gifte mig med Perdicus...att jag inte drömde om det livet längre. Jag vet inte, Joxer. Kanske är det mitt eget fel... Det är inte Perdicus fel, han försöker så hårt... om du bara visste... det är inte hans fel... Jag- jag bara visste det till slut. Efter att allt hänt, efter bröllopet och Callistos attack på oss. Jag bara visste. Och det är inte Perdicus fel... Jag känner mig bara tom, så tom! Jag vet inte...jag...", hon rabblade bara och orden snubblade tårdränkt snörvlande över varandra. Egentligen visste hon knappt vad hon sade, hon visste bara att hon behövde det här. Hon behövde tala med någon. Det visste Joxer också, han närmade sig henne försiktigt och sjönk ner på knä. Han lade armarna om henne och lät henne tala.
Gabrielle tog tag i honom som om han vore den sista och enda trösten på jorden. Hon skrattade genom tårarna och vilade huvudet mot hans axel.
"Jag försöker bara få det att hänga ihop, Joxer. Om jag hade stannat i Poteidaia så hade jag kanske varit nöjd med det här livet...men varje gång jag tänker tanken så vet jag att det inte är sant. För varje gång jag tänker tanken så kommer tvivlen, och för varje natt jag somnar och varje morgon jag vaknar upp så måste jag samla mig ett ögonblick för att se var jag är. Vet du hur det är att vara främmande varje dag du vaknar upp, Joxer? Som om du var i en mörk och overklig dröm?", hon backade undan en aning och mötte hans blick, som var glansig av medkänsla. Han hade aldrig avslöjat sina känslor för den lilla barden och skulle förmodligen aldrig göra det heller. Han log ansträngt, men...log. Hon anade, som alltid, ingenting utan mötte bara hans blick med en fråga skriven över hela ansiktet.
"Vart hör jag hemma, Joxer? Jag brukade veta det, men nu...nu är jag inte så säker längre.", hon stammade fram de sista orden och svalde ner klumpen i halsen.
"Hej, sådärja...du är förvirrad, som alla vi andra på det här stället! Det är inget att skämmas för, vet du... Upp med hakan, Gabby! Du brukar hitta rätt, om du bara fortfarande följer det där berömda varma hjärtat du har? Eh?", han kramade om henne med ett uppiggande leende och klappade hennes axel stadigt. Hon skrattade till och skakade på huvudet medan hon såg på honom.
"Jag har saknat dig, Joxer! Du är en av världens mest irriterande människor, men ibland är du riktigt, riktigt underbar."
Han sträckte på sig och såg belåten ut.
"Är man Joxer den mäktige så är man."
Hon boxade till hans axel med ett leende.
"Utmana inte ödet, min vän! Men jag är glad att ha dig här, vare sig du är mäktig eller inte. Det är skönt att ha någon att tala med.", erkände hon för honom.
"Hej, vad är vänner till för?", svarade han leendes som förut och gav henne en riktig björnkram. Hon kippade efter luft och flämtade till. En välbekant lukt av varmt läder och någonting annat välbekant slog emot henne. Det låg inbäddat i mannens kläder. Ett kviller av blandad iver och olustighet drog igenom magen och Gabrielle drog sig bakåt. Joxer fann sig fasthållen i kläderna med en rak blick riktad mot sig.
"Gabs, skulle du kunna släppa mig nu?"
Den lilla kvinnans ögon slöts. När de öppnades vidgades de och blicken borrade sig in i hans. Joxer anade att han var i trubbel och kroppen började instiktivt sjunka ihop sig i försvarsställning.
"Joxer.", lät den klara och bestämda kvinnorösten.
"....Ja?", svarade han avvaktande.
"Hon är här, eller hur?", orden var viskande men han hörde dem lika klart som om de hade varit högt uttalade. Han skakade på huvudet och erinrade sig exakt hur mycket Xena hade gjort klart för honom att han inte skulle avslöja någonting om han inte ville bli...ja, det ville han inte tänka på just nu. Han svalde hårt och skakade åter på huvudet. Hon svarade genom att spänna ögonen än mer i honom.
"Jag lovar, Gabrielle! På den Joxer den mäktiges hedersord!", han skakade sig loss från hennes grepp och rätade på sig, "Vad får dig att tro att hon skulle vara i närheten av mig, den 'store klanten'? Det är bara att inse sanningen Gabs; Xena har aldrig velat ha mig i närheten och hon har alltid tyckt att jag är hopplös. Och hon har rätt! Jag är hopplös! Heh. Så hur gärna jag än skulle vilja svara ja på det där, så måste jag tyvärr säga nej. Jag har sett henne någon gång...men inte mer."
"Du har sett henne? Vart? När? Joxer; berätta!", hon ryckte tag i honom och skakade om honom i iver att få veta någonting om sin vän. Han svajade och vägde ner en fot i golvet för att stå stadigt. Sedan tryckte han ner henne på stolen igen.
"Så...vad får jag om jag berättar?", här hade han ett gyllene tillfälle, insåg han. Gabrielles ögon smalnade misstänksamt.
"Joxer...", sade hon varnande.
"Sååååå...vad-får-jag?", log han avslappnat. Han visste att hon ville veta vad han hade att säga, så nu kunde han lugnt sätta sig på stolen om han så ville och bara luta sig tillbaka visslandes. Nu gjorde han inte det, utan stod och log mot henne. "Nå?"
"Jag skulle kunna...", hennes rörelser var blixtsnabba som förr och snart hade hon övermannat honom med ett näsgrepp, "...vrida näsan av dig! Talar du?" Hon log sött mot honom. Han kved och vred sig i hennes grepp, men näsan hade hon fast. Han talade med näsan pipandes:
"Fläpp vnäfan, Gabpz. Kn ja få en fkål gvyta tll få loval jg ett tala! Loval!!!"
Gabrielle släppte näsan med detsamma och han gnuggade den medan hon mottog en mördande mörk blick. Hon vände ryggen mot honom och hämtade grytan, för att sedan ösa upp hans tredje mål för kvällen. Den här gången såg hon till att skålen var väl rågad och gav honom en extra brödbit. Han slog sig ned medan hon hämtade vinkannan. Han tuggade på en brödkant och gnuggade sig fortfarande om näsan med den andra handen. Det droppande ljudet av det rinnande vinet fångade hans uppmärksamhet och han slöt handen om tennbägaren. När den var fylld backade Gabrielle undan och satte sig på sin ursprungliga plats framför honom, med armarna vilande i kors på bordet.
"Hon skulle mörda mig om jag sade det här, vet du...", han svalde och sköljde ner det grytdoppade brödet med en klunk av rödvinet. Barden satt tyst framför honom, som om hon hängde vid hans läppar i väntan på orden. Det var viktigt för henne att få veta. Mot bättre vetande bestämde så Joxer sig för att berätta sanningen för den lilla blonda kvinnan.
***********************************************************************************
Mörkret hade lagt sig över byn och stjärnorna tändes en efter en på himlavalvet. De isblå ögonen svepte över fälten till byn och en sista blick slängdes mot vägen bakom henne. Med tysta, smidiga rörelser började krigarprinsessan att röra sig mot byn. Hon hade räknat ut att det var ett byråd denna kväll, då ett flertal av männen som hon hade sett tidigare under dagen, samlades utanför ett av de större husen. Den tränade blicken hade följt den lilla samtalande trion från fältet och upp mot ett av de östliggande husen, där de hade klivit in och utom syn. Timmarna hade många gånger prövat hennes tålamod och när Perdicus hade lämnat huset för att sälla sig till de andra männen så var hon redo att jubla. Den enda reaktionen hon tillät sig var det säkra, breda och gäckande leende som brukade reta Gabrielle till vansinne. När hon närmade sig huset saktade hon ner stegen och såg sig omkring, för att sedan med försiktigare rörelser smita in på baksidan.
Röster hördes inifrån byggnaden. den ena var ljus och den andra var mörkare. Den ljusa fick det att skära till i bröstet. Hon kände sig inte ärlig som smög omkring utanför som en tjuv. Tanken avbröts av ett högt 'Ao!' och hon skyndade sig att urskilja från vilket fönster detta 'Ao' kom. När hon hittat det så ställde hon sig skyddad av mörkret och spanade in snett från sidan. Gabrielle släppte Joxers näsa och gick iväg för att hämta någonting. Hon skopade upp mat och hällde upp vin för honom och satte sig sedan på en stol mittemot. Barden lade armarna i kors framför sig och såg uppfordrande på honom.
Xena såg hur tvekan skymtade i Joxers ögon och hur han verkade överväga flera olika möjligheter innan han öppnade munnen. Hon flyttade sig snäppet närmre fönstret och lyssnade tålmodigt.
"Hon skulle mörda mig om jag sade det här, vet du..."
Xenas ögon spärrades upp. Den idioten! Hon stirrade på honom och vände sedan ögonen mot marken, sökandes. Hon hörde hans tuggande som om det var ett klafsande smackande i huvudet. Det gick en evighet, men ändå så snabbt. Hon höll på att få panik innan hon hittade den. Vin klunkades ner i halsen och hon hörde Gabrielle mana honom att fortsätta. Mellan ett hjärtslag och ett annat vred sig Xena ut och siktade, sedan slängde hon in den lilla stenen genom fönstret. Den landade bakom Gabrielle och slog emot två krukor som skallrade och rullade över varandra innan de föll i golvet. Barden flög upp från stolen. Xena drog sig tillbaka in i mörkret. Hon fiskade upp en näve smågrus, det lilla hon kunde hitta, och kastade ett korn på Joxer, som ryckte till.
Gabrielle var upptagen med krukorna. Xena kastade ännu ett gruskorn. Joxer ryckte till och hans hand flög upp mot sidan av halsen. Ett till korn träffade honom i bröstet och han riktade blicken mot fönstret. Mannen ryckte till så kraftigt att han nästan välte stolen och fick hålla sig hårt fast i bordet. Xena lade ett finger mot läpparna och spände ögonen i honom. Joxer nickade ursäktandes leende och nickade medan han svalde. Hon visade med bestämda gester på dörren. Han skakade vilt på huvudet och föste matskålen mot sig, markerandes att han minsann ville äta upp. Hon pekade åter mot dörren och gav honom 'blicken'. Joxer reste sig upp och slängde benen i kors. Efter något ögonblicks eftertanke bytte han ben. Han hukade och knackade Gabrielle på axeln.
"Ursäkta mig, Gabby, men jag måste...eh...ja, hm...vi ses senare!", sade den nervöse mannen; varpå han rusade mot dörren, krockade med den, öppnade den, stängde den, kom på att han glömt att gå ut, öppnade, gick ut och till sist smällde igen den. Barden stod med en kruka i handen och blinkade till.
***********************************************************************************
"VAD håller du på med?!?", väste den fylliga kvinnorösten och Joxer fann sig öga mot öga med två meter ilsk krigarprinsessa. Han krympte under hennes blick och gnällde:
"Jag tyckte bara att det var lika bra att berätta allt! Hon hade redan gissat sig till att du var här i alla fall!"
Xenas ögonbryn höjdes markant och den isblå blicken vilade oavlåtligt på den kallsvettige mannen, som nu gjorde sitt bästa för att inte svälja sin egen tunga. Hon himlade med ögonen och drog upp honom på fötter. Han borstade av sig gräs och damm. Sedan såg han upp på henne med hopsjunken hållning.
"Hur?", var den raka frågan.
Han skakade på huvudet.
"Jag vet inte! Okej? Jag har ingen aning om hur hon gissade det! Men jag sade att du inte är här, precis som du sade åt mig att jag skulle säga.", han svalde och höjde handen i en hackig, osäker rörelse och fortsatte med en fråga som han ställt sig mer än en gång sedan de mötts några dagar innan, "Xena, varför ska hon inte få veta? Jag menar, det är bara så...jag förstår inte.", erkände han.
De svarta ögonbrynen sänktes och krigarprinsessans axlar sjönk avslappnade.
"Jag...jag vill bara veta om hon mår bra, Joxer. Jag behöver bara veta... sedan ska jag ge mig av."
De tysta, frammumlade orden var ett erkännande i sig. Joxer var en klant, en drummel och hans timing var inte alltid den perfekta, men han var inte dum. Mörkret förhindrade att han såg vad han visste fanns i de blå ögonen. Det glimmade till där då och då när hennes rörelser fångade upp ljuset inifrån. De stod tysta i kvällsmörkret och stirrade på sina fötter.
"Hon saknar dig.", sade han tyst. Xena höjde huvudet och anletsdragen avslöjade ingenting av vad orden förmedlade. Ett svagt stramande vid käken och ett mer markerat skälvande glimmer i de blå ögonen visade att orden hade hittat hem. Hon blinkade bort tårarna och började bygga upp muren på nytt inom sig. Joxer stönade inombords av synen. Nu gjorde hon det igen, som den stora och starka krigare hon var; hon slöt sig inom sig själv så att man inte kunde nå fram till henne. Joxer beundrade Xena, han tyckte innerligt mycket om henne och satte stor stolthet och ära i att kallas hennes vän. För en gångs skull blev han arg, riktigt arg. Det han såg var två kvinnor som var hans bästa vänner, de var så gott som hans familj, och de stod på varsitt håll och genomgick så mycket onödigt lidande på grund av ren envishet. Han ryckte Xena i armen, fick en mörk 'blick' och backade.
"Hej, se på det såhär; -Xena, jag har sett dig trampa runt på stället i dagar nu. Du har rest tvärs över Grekland för att sedan gömma dig undan din bästa vän som saknar dig för allt tygen håller, bara för att du ska övertyga dig själv om att hon mår bra och att du kan vandra ut ur hennes liv igen! Jag vet en och annan sak om en och annan sak. Och en sak vet jag; om inte du går till henne nu så gör jag det! Det krossar mitt hjärta att se två så goda vänner så nära varandra på mils avstånd!", han stannade upp för att hämta andan och insåg att det där inte hade kommit ut fullt så rätt som det borde. Det gjorde ingenting. Xena hade förstått vad han menade. Hon stod tyst och vägde alla hans ord i huvudet.
"Du är så rädd för att bli sårad och att saker ska försvinna från dig att du isolerar dig från dem i tron att det är för allas bästa, Xena. Du fördärvar ingenting, du råkar bara finnas där det är trubbel.", han log, "Precis som jag. Skillnaden är bara att du reder ut det trubblet åt oss alla. Du reder ut det så bra att du glömmer att reda ut det du själv har. Och du förtjänar att reda ut det här. Hon förtjänar det."
Tystnad.
"Du slåss med ditt hjärta, men du tänker inte med det."
"Du låter som Gabrielle, vet du det?"
Ett leende.
"In med dig!" Han klappade henne kamratligt på ryggen. Xena rätade upp sig till sin fulla längd och såg mot dörren. Hon slängde en blick över axeln mot honom innan hon med fasta, beslutsamma steg gick mot huset.
"Tack."
"Naaaa...det var inget! Det är vad vänner är till för!", han viftade avfärdande med handen och sneglade mot vägen.
Xenas steg dog ut, när hon nu väl hade bestämt sig så kunde ingenting stoppa henne. Hon gick in i huset.
Joxer tryckte hjälmen på huvudet och rättade till sin improviserade rustning. Han hade hört att det fanns ett bra värdshus i en närbelägen by och att de serverade en furstlig stek. Han ryckte på axlarna. Så länge det fanns vin nog att skölja ner den med, så... Han vände stegen mot vägen och började vandra.
***********************************************************************************
Eldstaden var släckt och all mat var undanplockad förutom en skål på bordet och en tennbägare som stod vid dess sida. Det var där Joxer hade suttit. En filt låg på stolen han använt. Barden hade uppenbarligen väntat sig att hennes vän skulle komma tillbaka. De långsamma stegen skred i lugnt mak fram och tillbaka från köket. Vart hade barden själv tagit vägen? Xena gick igenom den undre våningen i sitt sökande efter den lilla kvinnan och konstaterade att förutom köket, ett förrum och en hall så fanns där inte så mycket mer. En stövelklädd fot sattes på det första trappsteget och sedan gick den resliga gestalten uppför.
Rakt framför henne fanns delen av en hall och korridor. Hon klev in i hallen, som var klädd i olika hemvävda tyger. Hon höjde på ena ögonbrynet och betraktade dem med ett visst intresse. Det tyngre mörka träbord som stod mitt i hallkorridoren på hennes högra sida var mycket maskulint och var säkert ett arbete gjort på Perdicus begäran. Hon satte sig på bordet. Det andra ögonbrynet höjdes. Det var ett starkt bord. Hon nickade berömmande.
På hennes högra sida fanns nu två dörrar. På hennes vänstra bortre sida fanns en ensam dörr och bredvid den krokade trappan runt hörnet. Förmodligen ledde den upp till en vind. Perdicus måste anse sig vara en viktig person då han byggt sig ett hus med flera våningar och en vind istället för källare. Såvida de inte hade både och. De två dörrarna till höger visade sig ha två tomma rum bakom sig. Det var som om de stod och väntade på någonting som ännu inte anlänt. Barn, tänkte hon och log mot sin vilja ett skadeglatt leende. Jaså, se det har du inte givits några, Perdicus!
Hon vände sig om och började gå mot den avlägsna ensamma dörren. Gabrielle hade alltid tyckt mycket om barn och det förvånade henne att det inte funnits åtminstone en liten i huset. Men hon kunde inte förneka att det samtidigt beredde henne lite glädje. Då var barden inte alldeles rotad i det lilla samhället. Handen lades på dörrens trätag, som vreds om. Dörren föstes upp och hon såg rakt in i ett större rum än de två föregående. Det var ett sprtanskt enkelt rum, utan andra dekorationer än sängdraperier och enkla fönsterdraperier. Det var lika spöklikt tomt som de andra två rummen och nu började hon få onda aningar. Men samtidigt inte.
Hon kunde inte ana någon fara i den vind som smekte kvällskall mot hennes ansikte och armar från ett av de tre fönster som fanns i rummet. Men inte heller kunde hon se någon bard. Det fanns bara ett outforskat område kvar i huset och det var vinden. Hon drog igen dörren tyst efter sig och slängde en blick uppför trappan. Ett svagt ljus strömmade ut genom gliporna i dörren. Nervositeten hann ikapp henne och Xena övervägde att vända om på fläcken och aldrig se sig om, att springa och kräkas eller att helt enkelt gå upp dit och möta det som mötas borde. Bestämt lade hon handen mot väggen och steg tyst upp i trappan. Så försiktigt det bara gick, fortsatte hon. Flera gånger stannade hon upp och tvekade, hämtade mod eller bannade sig själv för att vara feg. Fingertopparna lades mot dörren. Träet var skrovligt under dem, men det kände hon inte. Hjärtat bultade i öronen av nervositet. Så öppnade hon tyst dörren.
"Gabrielle?"
Tystnad. Hon såg sig omkring bland all bråte och insåg att det var här uppe alla möbler och alla andra pinaler fanns. Det var underligt att huset inte var fyllt med alla dessa vackra föremål och bekvämligheter. Ett ljus flämtade till och plötsligt så var huruvida huset var möblerat eller inte det sista krigarprinsessan hade på huvudet. Den isblå blicken sökte med feberhet iver efter vad hon visste fanns på vinden. Små fjärilsvingar retade henne och kittlades i magen medan hon svalde två gånger och steg fram i ljuset. En lykta stod på golvet och drog sina sista flämtande andetag. En bekant läderväska låg en bit ifrån den med skriftrullarna utstickandes. Mitt i röran av rullar, bråte och skräp låg en liten skepnad som fick fjärilsvingarna att ersättas av en ilande värme som klarnade tankarna och som lugnade själen. Ett brett leende mjukade upp krigarens anletsdrag.
Ljudlöst letade Xena fram en filt och smög upp bakom den sovande barden. Hon spände av sig svärdet och lade chakramen invid det, sedan bredde hon ut filten bredvid Gabrielle och lade sig ner intill. Barden log i sömnen och rullade vant in mot värmen. Xena log ömt och lade armen om Gabrielles rygg och kände hur barden slappnade av, lade armen om krigarens midja för att sedan bekvämt borra in huvudet mot hennes axel. Krigaren föste bort ett par blonda slingor ur ansiktet på barden och lade dem mjukt tillrätta bakom öronen. Hon kysste det blonda håret, lade kinden mot huvudet som vilade så fridfullt på hennes axel och slöt sedan ögonen.
Bakom slutna ögon och den varma läderdoften kände Gabrielle en egen, särskild lukt som varsamt ledde henne in i drömmarna med ett leende på läpparna. Hon var hemma.