Belgiska Vallhundar

De Belgiska Vallhundarna är uppdelade i fyra varianter: Groenendael
Laekenois     -  Malinois
Tervueren

Belgarnas förfäder är vallhundar som använts i Europa i många år. Längre tillbaks användes större, tyngre och aggressivare hundar. Deras uppgift var inte i första hand att se efter flocken, det gjorde herd en, utan istället att jaga bort rovdjur och inkräktare. Efter 30-åriga krigets slut och framåt blev Europa säkrare att leva i. Förhållandena blev fredligare och stabilare. De flesta större rovdjuren försvann eller minskade kraftigt i antal.

En ny typ av vallhund kom fram. Det var en alert och intelligent typ som outtröttligt skulle driva flocken och blixtsnabbt reagera på sin herres, fåraherdens, minsta vink eller signal. Men hunden m&ar ing;ste också kunna arbeta självständigt och ha nog med skärpa för att vid behov skydda flocken mot fientligt sinnade djur eller människor. Några egentliga raser fanns inte utan dessa vallhundar kunde skilja sig å ;t en hel del i olika delar av Europa. Deras storlek och huvuddrag var dock anmärkningsvärt lika från plats till plats.

Även i Belgien fanns dessa vallhundar i olika varianter. År 1891 samlades en grupp Belgarägare i Br yssel och bildade den Belgiska Vallhundklubben. Man bestämde en rasstandard och delade uppp rasen i tre olika hårlagsvarianter: långhår, korthår och strävhår. Den standarden har sedan ändrats ett antal gå nger tills man kommit fram till de fyra varianter som nu finns.

Till följd av de båda världskrigen led Belgaraveln stor skada och rasen decimerades starkt. Men tack vare ett hårt och hängivet arbete av uppfödare i Belgi en och andra länder har rasen hela tiden kommit tillbaka. Idag är den spridd till de flesta länder. På kontinenten, i Belgien, Frankrike och Schweiz till exempel, är den en uppskattad tjänstehund, polishund, lavinhund, bevak ningshund osv. Dessutom är den en populär utställningshund.

Groenendael var den första Belgaren som kom till Sverige i början av 50-talet. Tervueren kom några år senare medan den första Malinois importerades h it 1974 och landets första Laekenois kom hit 1984.

Det som skiljer det fyra typerna av Belgisk Vallhund åt är färg och hårlag: (se vidare i standarden)

Groenendael Långhårig och svart Laekenois Strävhårig, mörkt rödbrun med spår av svärtning. Malinois Korthårig, varmt rödbrun, väl svärtad med svart mask. Tervueren Långhårig, röd, brun-grå-melerad och alla nyanser från brunt till grått. Svarta hårtoppar och svart mask.

Belgaren är en glad, livlig, alert och intelligent hund. Familjen och familjens nära vänner är det viktigaste för Belgaren. Andra människor kan gå an, men de som Belgaren räknar till s in flock är något alldeles extra!

Typiskt för Belgaren är de snabba reaktionerna. Den ser och hör allt. Tanke och handling är ett. Det är en egenskap som kan vara både positiv och påfrestande för &a uml;garen, beroende på när och i vilken situation den visar sig. Belgarens livliga intellekt gör inte bara att den fattar snabbt. Den kan också vara misstänksam mot saker och ljud som den inte stött på tidigare och so m den alltså inte vet vad det är. Därför måste man lära Belgaren allt och vänja den vid allt. Socialisering på andra människor, barn, hundar och olika miljöer är alltså ett villkor för a tt man skall få en trevlig och bra Belgare. Belgaren är mycket lättlärd och arbetsvillig men kan också vara självständig och envis.

Belgaren har vallhundens mjuka sätt mot sin ägare. Dess försiktighet kan nog ge ett intryck av att den är rädd. Därför finns det en vanföreställning om att Belgaren skulle vara vek. Detta är en sanning med stor modifikation. Belgarens känslighet och intelligens innebär dock at t man i allmänhet inte behöver ta i hårt vid uppfostran eller dressyr. Med fasthet och konsekvens kommer man långt. Och naturligtvis med kärlek till sin hund. Lite humor skadar inte heller att ha.

Naturligtvis kräver en brukshund som Belgaren en del motion. Men minst lika viktigt som fysisk motion är psykisk motion (hjärngymnastik). Har man en Belgare bör man träna den i lydnad och/eller bruksprov eller på annat sätt låta den få ; utlopp för sin inneboende intelligens och arbetsvilja.

Allt detta gör att Belgaren kräver mycket av sin ägare. Man bör nog ha erfarenhet av hundar innan man skaffar sig en Belgare. När man väl bestämt sig s&ar ing; måste man vara beredd att satsa på sin hund, ge den social träning, motion och intellektuell stimulans. Är man beredd att lägga ner det arbetet, ja då får man i gengäld en hund som går utanpå de t mesta. En verklig kompis och vän i nöd och lust, i vått och torrt.

Exteriör standard för belgisk vallhund 89-04-24

Hemland: Belgien

Bakgrund/Ändamål:
Belgisk vallhund härstammar från samma förfäder som den tyska schäfern. under slutet av 1800-talet började man att renavla ett antal olika fårhundsvarianter i Belg ien. Detta utmynnade i att Belgien år 1897 erkände fyra olika raser, nämligen de långhåriga groenendael och tervueren samt den korthåriga malinois och den strävhåriga laekenois. Som framgår av rasens stan dard rör det sig sålede om en ras, som förekommer i skilda färger och hårlag. Belgisk vallhund är en ras, som skall kunna utföra ett hårt och krävande arbete. Den skall vara välbyggd, livlig och uppm ärksam. Den är en utmärkt vakthund.

Helhetsintryck:
Den belgiska vallhunden är en kvadratiskt byggs hund med harmoniska linjer. Genom den harmoniska kroppsformen och det stolt burna huvudet ger den belgiska vallhunden intr ycket av elegant robusthet, vilket bör vara ett utmärkande drag för en vallhund. FÖrutom sina medfÖdda anlag som vallhund, har den också värdefulla egenskaper, som gör den till en utmärkt vakthund. Om s&ari ng; behövs, tvekar den inte att försvara sin husbonde envist och lidelsefullt. Den belgiska vallhunden är vaksam och alert, härdig och byggd för att uthärda Belgiens årstider och klimatväxlingar. Den livliga och frågande blicken skall vittna om intelligens.

Huvud:
Huvudet är mycket karakteristiskt, långt utan överdrift och torrt. Skalle och nosparti skall ha ungefär samma längd, möjligen kan nospartiet få v ara en aning längre, vilket ger ett fulländat helhetsintryck. Skallen skall vara medelbred i god proportion till huvudets längd. Pannan skall snarare vara flat än rundad och mittlinjen obetydligt markerad. Från sidan sett skall p anna och nosrygg vara parallella. Ögonbrynsbågarna får inte vara framträdande och stopet skall vara måttligt markerat. Kinderna skall vara torra och släta, inte framträdande, men ändå muskulösa. Nos partiet skall vara medellångt och avsmalna mot nosspetsen; nosryggen skall vara rak. Näsborrarna skall vara vida och nosspegeln svart. Under ögonen skall nospartiet vara väl utmejslat. Käkpartiet skall vara väl utvecklat. L& auml;pparna skall vara tunna och åtliggande och kraftigt pigmenterade (svart). Mungiporna skall vara väl slutna. Den rÖda slemhinnan får inte synas.

Ögon:
Ögonen skall vara medelstora, inte insjunkna eller utst ående, lätt mandelformade och bruna, helst mörkbruna. Ögonlocksränderna skall vara svarta. Blicken skall vara öppen, livlig, klok och frågande.

Öron:
Öronen skall vara högt ansatt, sm&arin g;, trekantiga, upprättstående och stå i proportion till huvudets långd och hundens storlek. Öronmusslan skall vara väl rundad vid basen.

Bett:
Komplett och regelbundet saxbett med väl utvecklade käkar. Tångbett tolereras, (föredras hos vallhundar).

Hals:
Halsen skall vara välformad och muskulös, ganska lång, bredare vid ansättningen i skulderpartiet. Huden skall vara slät och åtliggande.Nacken skall vara mycket lätt välvd.

Kropp:
Kroppen skall vara kraftfull men inte tung. Hos hanhunden motsvarar rygglängden ungefär mankhöjden, tik får vara något längre. Bröstkorgen skall vara måttligt bred men ändå djup, som hos alla djur med stor uthållighet, ha välvda revben och nå strax ovanför armbågen. Framifrån sett skall förbröstet ha föga bredd utan att för den skull verka trångt. Manken skall vara markerad, ryggen skall vara plan, ländpartiet brett och mycket muskulöst. Korset skall vara obetydligt sluttande, vackert rundat och medelbrett. Buklinjen jämnt uppdragen, varken för flack eller för vinthundsaktig, i harmoni med bröstkorgens underlinje.

Fram- & bakben:
Frambenen skall ha kraftig benstomme och torr och stark muskulatur. Skulderbladen skall vara långa, snedställda, flata och med överarmen bilda den nödvändiga vinkel, som tillåter fria armbågsrörelser. Överarmarna skall rÖra sig i linje med kroppens längdaxel och underarmarna skall vara långa med god muskulatur. Mellanhänderna skall vara kraftiga och korta, handloven rak. Bakbenen skall vara kraftiga utan klumpighet, parallella och rörelserna i harmoni med frambenen. Bakbenen står lodrätt mot marken. Knäleden skall ligga ungefär i linje med höftleden. Underbenen skall vara långa, breda, muskulösa, hasleden tillräckligt men inte överdrivet vinklad. Hasleden skall vara så lågt ansatt som möjligt och ha kraftig muskulatur. Hasorna skall bakifrån sett vara absolut parallella. Mellanfoten skall vara hård och kort, sporrar är inte önskvärt.

Tassar:
Tassarna skall vara rundade, väl välvda och väl slutna med hårda elastiska trampdynor och mÖrka starka k lor. Baktassarna något ovala.

Svans:
Svansen skall vara kraftig vid ansättningen och medellång. I vila bärs svansen hängande och med svansspetsen lätt bakåtböjd, i rörelse får svansen resas något, men får aldrig ha krökt svansspets, vara ringlad eller vara böjd åt sidan.

Rörelser:
Rörelserna skall vara livliga, fria och så vägvinnande som möjligt. Den belgiska vallhunden är ständigt i rörelse och verkar outtröttlig. Tack vare sitt livliga temperament har den en tendens att hellre röra sig i cirklar än rakt fram.

Hud & päls:
Huden skall vara elastisk och stramt åtliggande och liksom de synliga slemhinnorna vara kraftigt pigmenterade. Pälsen hos den belgiska vallhunden variera beträffande längd och struktur hos de olika varianterna. Hos samtliga varianter skall pälsen vara riklig och av sådan struktur att täckhåret tillsammans med underullen ger ett utmärkt skydd mot väta och kyla.

Varianter

Groenendael: Långhårig

Färg: Helt svart. Något vitt på bröst och tår tolereras.

Päls: Pälsen skall vara kort på huvudet, på öronens utsidor och på benen, dock ej på frambenens baksidor, som är försedda med långt hår från armbågen till handloven s k fana. Pälsen skall på kroppen vara lång och glatt och bildar på hals och brÖst krage och man, på tikar krage och krås. Öronöppningarna skall ha tätt mjukt hår. Håret vid öronens bas är förlängt och inramar huvudet. Pälsen på lårens baksidor bildar rikliga byxor. Svansen är försedd med långt och rikligt hår som bildar fana.

Tervueren: Långhårig

Färg: Röd, brun-grå-melerad och alla nyanser från brunt till grått. Den röda färgen med svarta hårtoppar skall fÖredras. Svart mask eller, som minimikrav, svart på öronen, övre ögonlocken och över- och underläpp. Något vitt på brÖst och tår tolereras.

Pälsen: Pälsen skall vara kort på huvudet, på öronens utsidor och på benen, dock ej på frambenens baksidor, som är försedda med långt hår från armbågen till handloven s k fana. Pälsen skall på kroppen vara lång och glatt och bildar på hals och brÖst krage och man, på tikar krage och krås. Öronöppningarna skall ha tätt mjukt hår. Håret vid öronens bas är förlängt och inramar huvudet. Pälsen på lårens baksidor bildar rikliga byxor. Svansen är försedd med långt och rikligt hår som bildar fana.

Malinois: Korthårig

Färg: Varmt rödbrun med spår av svärtning huvudsakligen på nospartiet och svansen. Något vitt på bröst och tår tolereras.

Päls: Pälsen skall vara mycket kort på huvudet, öronens utsidor och på benen. Kort på kroppen; längre på halsen och runt huvudet där det bildas krage. På baksidan av låren bildas det fransar. Svansen är tjock och buskig.

Laekenois: Strävhårig

Färg: Varmt rödbrun med spår av svärtning huvudsakligen på nospartiet och svansen. Något vitt på bröst och tår tolereras.

Päls: Pälsen skall vara sträv, torr och verka raggig. Pälsen är c:a 6 cm lång. Hårbeklädnaden på nospartiet är obligatorisk men får varken på nospartiet eller över ögonen vara så lång att hunden ser ut som en schnauzer eller briard. Svansen får inte ha någon plym.

Mankhöjd

Idealmankhöjd för hanhund 62 cm. Ideal mankhöjd för tik 58 cm. Tolerans -2 cm, +4 cm.

Mått att iakttaga vid t ex hundbeskrivning, korning

Genomsnittliga normalproportioner hos hanhund 62 cm

Mankhöjd 62 cm

Kroppslängd 62 cm

Rygglängd 41 cm

Bröstvidd bakom armbågar minimum 75 cm

Bröstdjup 31 cm

Höjd från marken till bröstet 31 cm

Huvudets längd 25 cm

Nospartiets längd 12,5-13 cm

Fel

Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till hundens förtjänster, helhetsintryck och konstitution.

Diskvalificerande fel:

Utpräglat över- eller underbett. Avsaknad av minst 3 premolarer eller minst 2 molarer. Hängöron eller kuperade öron. Avsaknad av svans, kuperad svans, medfödd stubbsvans. Vita tecken utöver på bröst och tår. Hos tervueren och malinois: Avsaknad av mask. Överdriven nervositet, överdriven rädsla och stark aggressivitet.

(ur broschyren "Belgiska Vallhundar" utgiven av AfBV)