INAVEL, vad är det ----och vad har det för betydelse
Med inavel av hundar menar man generellt avel mellan hundar som är mer släkt än populationen som helhet. Det innebär att har man en ras där hundarna inte är släkt med varandra; ingen gemensam hund i stamtavlan, kan det räknas som inavel om man parar kusinbarn eller kusiner. Om man däremot har en ras där "alla" är släkt kanske inte kusinparningar räknas som inavel.
Man kan göre ett enkelt schema för att räkna ut hur mycket släkt en individ är med sina anfäder. En avkomma får hälften av sina gener från sina respektive föräldrar, d v s den är släkt med sina föräldrar till 50 %. Ju längre bak i stamtavlan, desto lägre grad av släktskap. Vi tittar på detta nedan.
avkomma 100%
fader 50% moder 50%
farfar 25% morfar 25%
farmor 25% mormor 25%
farfars far 12,5% morfars far 12,5%
Genetisk släktskap hos andra släktingar är som följd av detta, enäggstvillingar - 100%, syskon 50%, halvsyskon 25%, föräldrars syskon 25%, kusiner 12,5%.
De uppfödare som använder inavel som uppfördningsrutin, vill befästa sina linjer och sätta spår av sin gärning i rasen. De vill ofta öka släktskapsgraden mellan två
individer, och "kopiera" någon framstående hund längre bak i stamtavlan för att vinna på utställningar och dra till sig uppmärksamhet. Det som då också sker utan egentligt avsikt,
är att den genetiska variationen utarmas. Fler och fler individer kommer att få samma genuppsättning i en ras där inavel har bedrivits under lång tid. Att para far och dotter eller
mor och son, är exeplem på nära släktskapsavel eller inavel, men precis som tidigare är det ändå slumpen som avgör hur stor genomslagskraft den här kombinationen har. I en
sådan kombination får avkomman faderns anlag, dels via hans egenskap som far och dels via hans egenskap som morfar.
Tiken som paras har ju hans anlag till hälften. Hos en fjärdedel av avkommorna kommer faderns anlag att vara dubblerade, d v s hans anlag finns i dubbel uppsättning. Denna fjärdedel kon omskrivas
som decimaltal och blir då 0,25. Detta benämns som inavelskoefficient. Inavelskoefficienten i en far- dotterparning är därmed 0,25. Inavelsgradenvarierar genom de olika släktskapsparningar som
förekommer, föräldrar-avkomma 25%, helsyskon 25%, halvsyskon 12,5%, morfardotterdotter (el. motsvarande 12,5%, morbror-systerdotter (el. motsvarande) 12,5%, dubbelkusiner 12,5%, kusiner 6,25%.
Hur man än gör i praktisk hundavel, så kan man inte kopiera en framstående individ, eftersom anlagsparen är begränsade och vid inavel får man bara med hälften av dessa till avkomman, men i dubbel uppsättning.
Risken med inavel är i stället att hälften av faderns "fina" anlag aldrig kommer till nyttjande utan i stället försvinner. Det är ju inte bara de eftersträvansvärda anlagen som fördubblas, utan också de mindre fördelaktiga. Många av anlagen som finns hos våra djur ger i dubbel upplaga mindre önskvärda egenskaper. De kan ge upphov till defekter och nedsatt livskraft. Det är alltid en mycket stor risk med inavel just beroende på dessa "biverkningar". Indikationer finns på sänkt mental kapacitet i samband med stark inavel i flera generationer. Inom forskningsvärlden använder man ibland försöksdjur. När råttor används för försök i olika sammanhang, vill man ha så lika individer som möjligt. Detta för att resiltatet skall bli så tillförlitligt som möjligt och att försöken inte ska behöva upprepas. Dessa specifika krav på djuren har lett till att hård inavel har bedriits på rått- och musstammar för att få alla individer så lika som möjligt. Helsyskonparningar har gjorts i 20 generationer och då har inavelsgraden 100% nätts så nära som möjligt. Ofta hör man uppfödare som hänvisar till dessa mus- och råttstammar, för att försvara sin inavel. Det man då inte tänker på, är att på vagen har massor av "linjer" av inavelsmöss dukat under p g a sjukdomar som orsakats av brister i immunförsvaret. Likaså har djuret blivit ofruktsamma eller föder inte längre levande ungar (fostren dör i moderlivet). Skulle vi bedriva så hård inavel på våra hundar, skulle vi till sist kanske få fram friska djur, men till priset av att hundratals individer gått en för tidig död till mötes i diverse sjukdomar.
Inavel leder som tidigare sagts till dubblering av anlagen, vilket innebär att en variation som funnits tidigare, har gått förlorad. Det är som att välja att enbart avla på gula labraborer; inom en tid skulle anlaget för svart och brunt helt försvinna ur stammen.
Man brukar generellt säga att närmare släktparningar än kusiner inte är lämpligt. Inavelsgraden ökar då bara måttligt i varje generation, men den ökar dock. Svenska Hundklubben går ett setg längre för att i möjligaste mån undvika inavel, och rekommenderar att ingen hund skall förekomma två gånger i stamtavlan. Har inavelsgraden av någon anledning blivit så hög att dess följder inte längre kan accepteras, bryts inaveln omedelbart genom helt obesläktad parning. Ofta finns det andra "linjer" inom rasen som är helt obesläktade med den egna hunden och som direkt bryter de oönskade effekterna.
Är situationen sådan att det inte finns andra linjer att tillgå, är situationen mycket problematisk. Inom vissa raser är individantalet, som ingår i rasen, så begränsat att varje kombination innebär en viss ökning av inavelsgraden i hela raspopulationen. Förr eller senare uppkommer problem med hälsa och mentala störningar, som kan vara olösliga om man inte till och med idkar utavel med en annan ras. Inom vissa raser finns varianter som är mycket lika, t ex kort- och långhårig collie, de belgiska vallhundarna, norwich och norfolkterrier, papillon och phalene o s v. Dessa skulle kunna kombineras på sådant sätt att avelsbasen kunde utnyttjas för båda rasvarianternas bästa. Det kan anses som mycket drastiska åtgärder att behöva utnyttja korsningsavel, men kan kanske i en krissituation vara den enda utvägen för att rädda en hundras på sikt.
0413-73 119.
E-posta gärna till mig!