några dagar tidigare

25 mars 2000, lördag

Jag önskar att saker och ting hade blivit annorlunda. Jag är besviken på systemet. Så arg över att när man försöker göra rätt för sig, så räcker det inte till. Men jag vet att jag har gjort mitt bästa. Trots allt som har hänt, all väntan, så ångrar jag inte att jag polisanmälde honom. Det var väldigt viktigt för mig att göra det.

Men det var inte det jag ville skriva om, utan:
Det är viktigt att prata om det. Man ska absolut inte hålla det inom sig. Det mår man bara dåligt av. Så prata med någon du litar på, skriv om det, men gå inte och håll det inom dig själv.

Övergrepp får inte tigas ihjäl.

Det är svårt att ta det stora steget och berätta för någon. För det är ett stort steg, antagligen är det något av det svåraste man gör. Det kan ta tid innan man vågar prata om det, jag vet, jag har ju varit där.
Jag gick omkring med min stora hemlighet i flera år. Ingen visste, ingen anade. Jag tänkte att om någon skulle få reda på det, så skulle de inte tycka om mig längre. Massor av skuldkänslor.
Då, för flera år sen , trodde jag aldrig att jag skulle sitta här och skriva om det, att massor av människor skulle få läsa mina ord. Jag trodde aldrig att mina föräldrar skulle få reda på det.
Jag trodde aldrig att jag skulle komma i kontakt med andra, som hade varit med om liknande saker.
Men här är jag. Jag vågar prata om det. Jag vill prata om det. Jag måste göra det. Både för min egen skull, och för andras. Och jag hoppas att det är till hjälp för någon.

För vågar jag, så vågar kanske du...

dagboksarkivet