29 oktober-99, fredag
Nähä...inga
pengar får jag. Min begäran om omprövning avslogs. Visste ju det skulle bli så...men
jag klarar mig på något sätt. Får in en liten slant då och då, på
telefonförsäljning. Inte mycket, men...
Ledig idag, och lov hela nästa vecka. Det
känns skönt. Skulle vilja åka bort någonstans, men har ju inte råd.
"VI ÄR INGA OFFER, utan människor
som varit på fel ställe vid fel tidpunkt" sa en kvinna i något tvprogram för några veckor sedan. Hon hade varit
ute och gått med sin hund, ute i skogen, då en man försökte överfalla henne. Men det
lyckades inte.
Jag tycker att hon har rätt på något sätt. Men samtidigt så tänker jag att det är
lätt för henne att säga det, eftersom inget jätteallvarligt hände.In i skogen med dig
19 oktober-99, tisdag
Helt ointressant, men...
Ringde till polisen idag, men hon var på semester och skulle komma tillbaka i mitten av
november. Då ringde jag till åklagarmyndigheten, och där sa de att det är ingen
åklagare har blivit tilldelad mitt fall än.
Tack så mycket, då väntar jag ett tag till då...
18 oktober-99, måndag
Jag
vet faktiskt inte om det är så bra att jag tar det där sömnmedlet. Egentligen är det
ju helt fel att hålla på med sånt. Det är ju inte det kroppen egentligen behöver. Jag
tar inte det så ofta, men varje gång jag har tagit det har det känts likadant.
På morgonen, efter att ha sovit på ett sömnmedel, så känns det som om jag inte har
sovit alls. Jag känner mig jättetrött hela dagen. Men jag somnar ju snabbt. Och det är
ju det som är bra. För jag vill ju inte ligga i sängen halva natten, och vrida mig fram
och tillbaka utan att kunna somna.
Fast det kanske bara är så i början, eftersom jag är ovan vid det, och har inte
använt det så länge...
Undrar hur länge det dröjer tills åklagaren beslutar vad som ska hända med mitt
ärende? Hur länge till ska jag behöva vänta? 1 år till? Eller bara en månad, eller
två? Känner mig bortglömd...swisch, hennes papper lägger vi längst ner i
högen....tralalala...
Den 10 november 1997, kl 13.30, en måndag, stegade jag in på polistationen, tillsammans
med kurator E, och polisanmälde skiten. Snart 2 år sedan. TVÅ år!!!
Jag var så nervös, och så rädd innan jag slutligen bestämmde mig för att göra det.
Men jag gjorde det! Jag klarade av alla frågor som polismannen ställde till mig, jag
klarade av att bli inspelad på video och berätta om allt det hemska. För jag tänkte
att jag skulle visa honom att så fick man inte göra, att jag inte var en liten fegis som
lät honom slippa undan.
Och nu...väntar jag...jag vågar inte hoppas på för mycket. Men jag hoppas att han får
sona sitt brott. Något straff borde han ju få.
Vill inte vänta längre...
1 oktober-99, fredag
Nu
har jag träffat doktorn, och fått recept på sömnmedel. Har varit på apoteket och
köpt det. Det kostade mer än jag trodde. STILNOCT heter det.
Jag skulle träffa henne kl 9, men när jag kom dit så sa de i receptionen att hon hade
fått in något akut, så då skulle jag få vänta. Så jag väntade, och väntade.
Klockan blev tio, och en man kom och sa att jag inte behövde sitta där, utan kunde gå
och komma tillbaka vid elva. Så då gjorde jag det.
Funderar på hur det egentligen kom sig att jag träffade honom när jag var äldre. Jag
kan faktiskt inte skylla allt på hans jävla makt. Visst fick han makt över mig igen,
men jag borde ha vetat bättre ändå. Det var ju knappast så att jag var en liten,
oskyldig och blyg flicka som inte visste något om sex. Han kastade sig inte över mig,
och sa nu jävlar måste du göra si eller så, för annars...Han tvingade inte med mig
på tåget. Jag t om åkte dit själv flera gånger. Jag sov över en gång.
Men hela tiden kände jag att det var fel, fast något drog mig till honom.
Jag hade sex med honom. Av fri vilja. Inget tvång.
Men ändå så in i helvetes jävla fel.
Jag förstår inte hur det kunde bli så. Någon som vill förklara kanske?
|
