Mars & April- 99

1/4-99
Det är rätt så ok idag.
Fast det känns rätt så jobbigt att hålla på och skriva i två dagböcker. Tre är det ju egentligen, om man räknar med den vanliga, som jag skriver för hand. Fast har iofs inte skrivit där i på ett bra tag. Måste komma på en lösning på det hela. Fast jag kanske vänjer mig snart.

Jag har inte ens blivit lurad idag. Men på tjejringens hemsida fanns det ett rätt så kul aprilskämt. Undrar hur många som gick på det.


2/4-99
Jag undrar hur länge till jag ska behöva vänta tills polisen hör av sig. Jag skulle kunna ringa till henne som har hand om mitt fall, men varje gång jag har ringt, så vet hon så lite. Så är nog bättre att hon hör av sig när ngt är på G. Hon ringde ju till mig den gången när jag skulle göra en undersökning i rumpan, det var i februari ngn gång. Men sen dess har hon inte hört av sig. Blir galen av att behöva vänta och vänta, och ingenting veta.

Ett minne som dyker upp ofta på sista tiden:
Det är på sommaren ngn gång, vi håller på och flyttar från platsen där han också bodde. Jag väljer att stanna kvar hemma av någon anledning, medans den övriga familjer åker iväg med flyttbilen till vårt nya hus. Jag kommer ihåg att det inte fanns några möbler kvar, men telefonen var kvar. Jag minns t om var den stod. Men jag minns inte om det var jag som ringde efter honom, eller om han ringde mig, för att kolla om jag var ensam. Men han kom iallafall till den här tomma lägenheten. Han hukade sig så att grannarna mittemot inte skulle se honom.
Det måste ha varit den sista gången vi sågs innan jag flyttade.
Vi satt på golvet, minns jag. Men kommer inte ihåg vad vi gjorde.
Jag undrar hur jag vågade att ha honom därhemma...kanske hoppades jag på att någon skulle se honom där.
Jag tror att det var jag som ringde efter honom. Vill inte att det ska vara så men tror knappast att han skulle våga ringa när alla var hemma.
Hans makt över mig.
Allt jag gjorde...speciellt den sista tiden...hade han sagt åt mig att göra.
Vi var så "close". Han hade lindat mig runt sitt lillfinger.
Hemskt att tänka på det nu, men det är ju sant.  Jag undrar hur det känns att ha den makten över ett litet barn? En ung flicka, borde jag kanske säga...jag var ju 14 år den här gången...men han hade ju hållt på sen jag var 12 år.
Hela tiden sa han till mig att han älskade mig...intalade mig att jag älskade honom. Naturligtvis så trodde jag honom. Han kunde bli så förbannad när jag inte ville säga att jag älskade honom. När vi träffades så vågade jag inte INTE säga att jag älskade honom. Men på telefon ibland...då började han att gapa på mig, skrika Fuck you. Tills jag sa det, då lugnade han ner sig.
Så det var nog jag som ringde efter honom så att han kunde komma till den tomma lägenheten.

Jag undrar om de (ni) som inte har varit med om de saker vi utsattes för, förstår vilken makt dessa förövare har/hade över oss? Jag tror faktiskt att det måste vara svårt att förstå.


4/4-99
Klockan är nu 2, natten till den 4 april. Och jag sitter här och hatar allt. Allt känns skit. Jag är så jävla trött på mig själv, på mitt liv, på att jag inte kan/orkar/vågar göra det jag egentligen vill. Jag hatar mig själv. Det är så jobbigt när de här känslorna kommer över mig, för jag vet inte vad jag ska göra. Helst av allt skulle jag vilja skrika, skrika så högt det bara går. Med risk att väcka hela kåken, som säkert skulle få för sig att jag höll på att bli mördad.

Jag. Meningslös. Tom på ord. Var har orden tagit vägen? Jag, så trött på livet. Jag krigar med mig själv. Mitt vapen är min styrka. Min fiende är mina minnen, och mina tankar. Jag är för stark för döden, för stark att skada mig. Jag kan inte sluta tänka. Men jag vill leva. Inte dö varje dag.


8/4-99, torsdag
Min bror och hans flickvän åkte hem idag. De hade varit här sen i måndags. Det var trevligt att ha dem här. Jag har många ggr tänkt på att berätta för dem om övergreppen, och att jag har gjort en anmälan. Men jag vågar inte.
Jag var på psyk idag, och pratade med E. Han tyckte att vi borde koncentrera oss på nuet mest, eftersom jag mår dåligt nu. Han sa att man kunde gå tillbaka till övergreppen då och då, men det skulle inte vara det viktigaste. Han sa för att kunna jobba med de här minnena, osv, så måste man vara trygg i sig själv först, och må bra, för att det är en svår process. Han har rätt. För det är ju inte det som hände förut, som gör att jag mår som jag gör nuförtiden. Visst påverkar det mig, speciellt den här väntan på att polisjävlarna ska höra av sig. Men det som påverkar mig mest är min situation idag.
E sa att han tyckte att jag verkade må mycket bättre än sist vi sågs, vilket var för ett halvår sen. Men på den punkten hade han fel. Han tyckte det eftersom jag vågade öppna mig mer än förut. Men jag sa till honom att jag mådde för jävligt nuförtiden. Anledningen till att jag öppnade mig mer än förut är att jag har bestämt mig att vara helt ärlig, och fullständigt skita i vad han tycker om det jag säger. Nu tänker jag släppa alla spärrar, och släppa ut allt jag känner. Det blir säkert svårt men det är ju nödvändigt. Jag vill ju må bra.
Han ska skicka mig vidare till en läkare, som ska skriva ut ngt antidepressivt åt mig. Och så ska han ringa till polisen i Skövde, och försöka få ut något vettigt ur dem. Han tycker också att det dröjer alldeles för länge.



10/4-99, lördag
Det är rätt så okej. Det är bara min nattångest som är ute och spökar just nu. Det är natten till söndagen, kl är 2, och jag kan inte sova. Jag önskar att jag hade mycket lättare för att somna. Det skulle vara väldigt skönt.
Idag ringde en mycket god vän. Hon pluggar utomlands, men är hemma i Göteborg för tillfället. Jag ska nog åka och hälsa på henne i nästa helg.
Kollade på Jonas Gardell idag, på "komma tillbaka" på tv. Det var väldigt bra. Han är både rolig och djup på samma gång. I slutet av showen så berättade han om när han blev våldtagen som 14- åring av en äldre man. Det var väldigt gripande. I ena sekunden så skojade han, och publiken skrattade. Och i nästa så berättade han om våldtäkten, och publiken var knäpptyst. Det var så starkt. Det är starkt av honom att berätta om det. Jag beundrar verkligen dem som kan ställa sig upp, och säga inför mycket människor att det här har de blivit utsatta för. Önskar att jag kunde vara sån...men jag är väl inte tillräckligt stark än. Men jag ska bli!
Jag funderar på att skaffa en anslagstavla här. Det finns redan så många, för oss som har varit utsatta för sexuella övergrepp, men ingen är riktigt i min smak. Jag vill ha en egen, där jag själv kan bestämma vad man får skriva om. Vill inte ha för många regler, för det är inte så bra. Jaja, får se hur det blir med det.
Jag har funderat på ordet "överlevare", som brukar beskriva oss som har varit utsatta för sexuella övergepp. Många kallar sig så, men det passar inte mig. När jag hör ordet överlevare så tänker jag genast på dem som har överlevt förintelsen. Överleva är lika med att ha överlevt döden som har varit nära. Och det har förintelsen offer verkligen gjort. De har varit en hårsmån från döden hela tiden. Likadant som de i fd Jugoslavien just nu. Eller Algeriet där folk mördas varje dag. Eller Afghanistan. Ja, det finns säkert fler som jag inte har räknat upp. Döden lurar/lurade på dessa människor jämt och ständigt.
Men vi, jag var aldrig utsatta för döden. Förövarna ville inte döda oss...de ville (bara) ha våra kroppar. Döden var aldrig närvarande. Nu talar jag bara för mig själv, och säkert finns det många som inte håller med mig. Skriv och klaga då.
Jag skulle vilja ha ett annat ord för det. Men kan inte komma på något just nu. Får försöka klura ut ngt.
Inatt så drömde jag om hans son. Med han så menar jag honom som förgrep sig på mig. Jag borde kalla honom för ngt, för skriver jag han så kanske man inte fattar vem jag menar. EP kallade jag honom för i min dagbok när jag var yngre. Och det står inte för Elvis Presley. *ler* Det får bli det.
Iallafall så drömde jag om hans son. Som vanligt så var jag kär i honom, och han tyckte inte om mig. Vi var i skolan, och jag var tvungen att sätta mig brevid honom, eftersom alla andra platserna var upptagna. Vi satt där, och hade prov. Under tiden så började han gilla mig. Han började prata med mig, och sen började han smeka mig över benet.  Jag tyckte om det iallafall. Det handlar nog om att jag var så kär i honom när jag var yngre, men så har jag skuldkänslor eller något sånt för att jag "var" med hans pappa. Det är alltid i princip samma händelser i drömmarna, jag gillar honom, men känner att han inte gillar mig pga hans pappa, men ju längre tiden går så börjar han gilla mig.


12/4-99, måndag
Fan!!! Morsan är verkligen en expert på att förstöra mitt humör. Jag fattar inte hur hon orkar, hon bara klagar hela jävla tiden på mig. Önskar att hon kunde lämna mig ifred. Det är egentligen tur att vi bor så långt bort från varandra. Jag kommer ihåg en sak som en kille jag var tillsammans med en gång sa...På den tiden bodde jag hemma, och han tyckte att när jag kom till honom direkt från skolan utan att ha varit hemma först, så var jag på ett strålande humör. Men kom jag direkt hemifrån, så var jag sur & vresig. Det är nog sant. Hon går verkligen in för att göra livet surt för mig. Sen om det är medvetet eller omedvetet spelar inte så stor roll. Men hon har ALDRIG något trevligt att säga.
Ringde min moster igår, hennes syster. Och så kom vi som vanligt in på att snacka om morsan. Hon tyckte att det var synd om mamma, för att hon har det så som hon har. Hon hade sagt till min moster att hon var glad över att de hade hunden, för då hade hon ju hunden att prata med. Men hellooo...hon får för fan skylla sig själv att hon inte kan snacka med farsan. Äsch, förstår mig inte på deras äktenskap, varför de egentligen lever ihop, när kärleken är död. De flesta tycker så synd om henne, men det är inte så synd om henne alls. Hon har valt det här livet själv. Hon valde att gå tillbaka till sin man, och fortsätta att passa upp honom som hon alltid gjort. Hon hade ett val att inte gå tillbaka, när hon flyttade ifrån honom med oss. Men som hon sa " jag har det hellre dåligt tillsammans med honom, än bra utan honom!" Ojoj, vad romantiskt!
Så hon gick tillbaka till honom. Och nu har hon bara hunden att prata med.
Och henne ska jag se upp till? Och ta efter? Det enda hon har lärt mig i så fall är att kvinnan är till för att behaga mannen, och se till hans bästa, och utan mannen så klarar man sig inte. Som tjej får man inte vara självständig heller. Så fort jag gör något som hon inte gillar, eller en sån enkel sak som att åka till Gbg utan min sambo, så säger hon föraktfullt " aha, så du försöker att vara en självständig kvinna!"
JA, mamma....jag tänker inte bli som du, skriker jag. Oftast inom mig själv bara.


12/4-99, tisdag
Ringde till polisen nyss, men hon var inte där. Fan, jag vill veta vad som händer. Om det överhuvudtaget kommer bli en rättegång, kommer han att åtalas och förhöras osv. Om det inte blir något, för att det inte finns tillräckligt med bevis, för att de inte tror på mig, eller pga ngn annan anledning så skulle jag vilja få veta det NU! Hur lång tid behöver de på sig? Visst, det finns säkert hundratals viktigare fall, sånt som händer nu idag MEN borde det inte vara polisens uppgift att kolla upp den här mannen? Vem vet vad han håller på med nu...Det borde vara deras uppgift att visa för honom att så gör man inte. Blir så förbannad på det här.

Jag fattar inte varför jag är så rädd att ge adressen hit till folk jag känner. Jag blir så rädd att de slutar prata med mig. Att de får en annan uppfattning om mig, och tycker synd om mig. Det vill jag inte att de ska göra. Det har nog med skuld att göra. Att jag känner mig skyldig på något sätt till det hela, kanske skämms lite. Men innerst inne vet jag ju att jag det inte är mitt fel. Det är ju han som borde känna sig skyldig, han som borde skämmas för att han gav sig på ett barn. Men jag kan inte hjälpa att skuldkänslorna dyker upp då och då.. Fast jag tänker inte på att andra okända människor läser här. Det känns ok.

SEX tänkte jag komma in på nu. Jag har alltid tyckt om sex, och njutit av det. Säkert har övergreppen påverkat mig på något sätt här också, men inte så att jag har svårt för att ha sex. En teori som jag har är att eftersom han "bara" hade analsex med mig, och inte kom i närheten av mitt underliv, så kan jag njuta av det. Eftersom han inte "förorenade" det. Mitt underliv är mitt, det kom han inte åt.
Sex för mig handlar bara om lust, kroppars längtan efter varandra, kåthet, upphetsning osv. Jag tycker inte att det har något med kärlek att göra. Det hör inte ihop. För mig. Visst är det annorlunda att ha det med någon man älskar, och har varit tillsammans med en tid, än med någon som man träffar för en kväll eller två. Men det handlar ju bara om hur väl man känner varandra, tryggheten i att veta vad den andre verkligen njuter av.

AMINA. Hittade för några dagar sen vad Amina betyder. Jag valde det här namnet för att det är så fint. Men när man ser vad det betyder, så blir det ännu finare på något sätt. Jag valde verkligen rätt namn. Det kommer från arabiskan, och betyder safe. Så det blir trygg, säker på svenska. Men det kan också betyda truthful. Men då skriver man bara amin.


21/4-99, onsdag
Imorgon ska jag till psyk och prata med E. Det känns rätt så ok.
Det är upp och ner nuförtiden, ena stunden kan jag må hyfsat bra, för att i nästa må för jävligt. Just nu är det väl mer dåligt än bra. Nattångesten som gör sig påminnd nu igen. Förr hade jag några att chatta med vid den här tiden på dygnet, men J har ingen tillgång till Internet längre, M lägger sig tidigt nuförtiden...under tiden man chattade så kändes det rätt så ok. Man tänkte inte på den här ångesten. Sömnpiller nästa?

På en av anslagstavlorna jag brukar läsa på så var det någon som skrev något i stil med att man kan koppla av för sig själv, och ha en trevlig stund, men när det gällde den sociala biten - människorna talar ett annat språk. Och där kände jag verkligen igen mig.
Det känns som om jag inte förstår dem...de går där på stan, i skolan, ja varsomhelst, och ler och ser så lyckliga ut...och pratar för fullt. Men jag kan inte...jag har inget att säga dem, de skulle ändå inte förstå. Äsch, svårt att förklara det här. Skrev en dikt på det temat igår:

De talar ett annat språk
som jag inte förstår.
Jag talar tystnadens språk
som ingen förstår.
Jag når inte ut
till deras leenden.
De talar ett annat språk,
skrattets melodi.
Jag vet inte hur man gör,
letar efter knappen
som ska släppa ut
orden som inte finns.


22/4-99, torsdag
Nu har jag varit hos E. Men jag var inte på något prathumör idag egentligen. Det är så svårt ibland, för det är inte alltid man känner för att prata om de jobbiga sakerna. Och att prata om skolan, sånt som känns ok, känns inte bra. Det är ju inte därför jag går dit. Jag går dit för att prata om det jobbiga. Inget annat.
Jag brukar komma igång med pratandet de sista minuterna, och det är då han börjar kolla på klockan. Det känns så jobbigt. Han försöker göra det diskret, men jag ser ju det ändå. Borde jag säga till honom? Det är inte alltid jag känner mig färdigpratad när tiden är slut, ska jag bara stänga av allt jag känner just då?
Äsch, trots allt så känns det bra att ha någon att prata med om allt det jag känner just nu.
Vi pratade bl a om min rädsla för farsan...att jag överför den på andra män, och tror att alla är lika stränga som han. Det är egentligen konstigt, kom jag på nu, att jag är mer rädd att männen ska vara som farsan. För jag går ju inte och tänker på att männen kan vara sexuella förbrytare.
Nästa gång jag ska till E är den 11 maj.


24/4-99, lördag
Tomhet & ångest.
Gav mig ut på en cykeltur för att cykla bort ångesten, det hjälpte en stund. Men sen på kvällen återkom den.Hoppas jag får en tid till den där jävla läkaren snart, så att jag kan få sömntabletter eller ngt.


25/4-99, söndag
Allt känns åt helvete.
Jag har svårt för att skriva här i när jag är riktigt nere, för jag vill inte att det ska bli någon klagobok. Och när jag är på bra humör så känner jag inte för att gå hit heller.
Men iallafall, allt känns skit idag...och igår. Och jag klarar inte av att koncentera mig på pluggandet. Har flera arbeten som måste bli klara i den här veckan.
Jag kanske ska åka iväg till Göteborg nästa helg.
Nu ska jag ge mig ut på en cykeltur, och driva ut allt ont ur mig. Hoppas det hjälper.