Last night I had a dream. Tjaa, så här kan man också börja.. Jag vaknade en morgon till fåglarnas drillande utanför mitt fönster och på osedvanligt gott humör. Jag slog mig ner vid mitt frukostbord och kallade på min lilla katt. Och ju mer tiden led ju mer drog jag mig till minnes drömmen som jag svagt mindes att jag haft. Jag kom ihåg att jag hade drömt att jag vandrade ute på ett av fälten i ett stort strövområde strax utanför den lilla staden där jag bor. Hade vandrat på detta fält åtskilliga gånger förut, men nu upptäckte jag en knappt skönjbar stig som försvann ner mot ett parti med snårig buskvegetation så det var kanske inte så konstigt att jag inte upptäckt den lilla sjön förut. Det var varmt så jag fick ett infall att här kunde jag bada Men när jag gick hemifrån hade jag ingen tanke på att hitta ett badställe alltså hade inga badbyxor blivit medtagna, så det att sjön låg så svåråtkomlig passade mig bra just då. Börjad spana runt efter något sätt att komma fram till denna sjö, till sist fann jag att en liten stig som försvann in ibland buskarna. Efter badandet låg jag en stund i det gassande solskenet och funderade på vad jag skulle göra efter badet. Eftersom jag inte ville gå hem så snart, beslöt jag mig för att utröna varthän stigen som fört mig till den lilla sjön gick, så jag började vandra längs stigen och längre fram kom jag till en punkt där stigen delade sig. Den högra grenen av stigen klättrade brant uppåt och den vänstra sluttade svagt nedåt, efter att en stund ha funderat på om jag skulle ta av mot höger eller vänster, kom jag fram till att jag skulle klättra upp längs den högra stigen för att se vad jag fann när jag kommit upp till krönet. Där uppe fanns en vit grind tvärs över stigen och bredvid grinden på en bänk satt det en gammal man med en stor nyckelknippa fäst vid bältet runt midjan, han mumlade för sig själv. Nyfiken som jag alltid varit gick jag fram till bänken och frågade den gamle vad han satt där för, "väntar" svarade den gamle, jag frågade "på vad då", men den gamle tycktes inte höra mig utan han fortsatte att mumla för sig själv. Så jag böjde mig fram, då fick jag höra att han ideligen upprepade, "jag undrar varför ingen kommer, alla människor kan väl inte vara onda". Då fick jag en snilleblixt, jag frågade den gamle "varför kan vi inte ta en promenad ner längs stigen, "vi ser om någon av dom du väntar på kommer, de måste ju passera oss". "Ja," svarade den gamle, "jag måste ändå ner och ta reda på vad som hänt, här är ju alldeles tomt, här brukar vara så många att jag måste avvisa en del". Så vandrade vi nerför stigen, när vi kommit ner till vägskälet, stannade den gamle så plötsligt att jag höll på att gå omkull honom, "vad är det" sade jag, då pekade han på en vägskylt som jag inte sett när jag vandrade upp, så utbrast han. "Men, någon har vänt på skylten". av Bror Rosquist Hon hade nästan hunnit över gatan då en bil just kom över på fel sida. Hon han aldrig uppfatta vad som hände när föraren i panik satte foten på bromsen i ett försök att hindra att köra på den lilla flickan som korsade gatan. Luften fyldes av ett öronbedövande ljud av krossat glas, folk som skrek och en liten flicka som slog i motorhuven med en smäll och sedan flög iväg några hundra meter längre bort och landade med en ruskig smäll i asfalten. Efteråt var allt så overkligt tyst som om tiden stod stilla. Då den värsta förlamningen hade släpp började folk springa bort mot det lilla barnet som låg där helt stilla och tyst. Någon skrek att dom måste ringa ambulans och polis. Någon slet ut den chockade herrn från sin bil. Han var helt apatisk "jag måste ha fått sladd på min bil" upprepade han om och om igen. " Hon andas " skrek någon i folkmängden. Med tjutande sirener åker ambulansen i riktning mot olyckan med barnet. Det var hemskt att vara med om en olycka där barn är inblandade i tyckte ambulansföraren då han vant rattade ambulansen mellan personbilarna som hade stannat för att släppa fram dem. Den lilla flickan fattade inte vad som hänt hon bara reste sej som genom ett under och borstade av sej på knäna. Hon tittade upp och såg en hel folkmassa komma springande mot henne. Hon fattade först ingenting, men så vände hon sej om och såg sej själv ligga där på gatan blodig och livlös. Hon tänkte att det här är inte sant, varför ligger jag där när jag står här. Hon försökte prata med folk, men dom varken såg eller hörde henne. Så liten hon var så förstod hon att något var fel, men vad? Så såg hon det, först lite svagt sedan var det starkare ju närmare det kom. Ett starkt ljussken kom emot henne. Hon behövde underligt nog inte hålla handen för sina ögon för att inte bländas av ljusskenet, det tyckte hon var märkligt. Så såg hon en gestalt sakta tona fram mer och mer. Det lilla barnet tittade med stora ögon. Nu såg hon en ängel som var det vackraste hon sett. Hon var inte ett dugg rädd och kände på sej att ängeln var snäll och ville henne inget illa. " Hej lilla barn " sa ängeln och log mot den lilla flickan som stod där och tittade storögd på henne. " Jag ska ta med dej till ett ställe som jag vill visa dej " sa hon. " Men först ska jag bara bara tala om att din tid är inte ute än." Hon tog det lilla barnet opp på sina armar och flög iväg. Den lilla flickan kände ingen rädsla och inte heller att hon hade ont. Och hon brydde sej inte nämnvärd om att hon låg där nere på gatan. Visst ville hon till pappa och mamma, inte just nu, men snart. Hon kände att ängeln hade så mycket kärlek inom sej och hon kände sej så lugn och trygg i sinnet. Så såg hon ljuset där borta som kom närmare och närmare. " Nu är vi framme snart " sa ängeln då dom flög fram över himlen.Den lilla flickan trodde att hon såg i syne då dom kom fram till paradiset, det var det vackraste hon någonsin sett. Naturen och vattnet var orört och vackert. Nu såg hon en lysande gestalt som kom emot dem då de hade kommit ner på marken. Hon kände ingen rädsla för den lysande mannen, hon visste och kände det inom sej att det var Gud som kom. Hon hade aldrig känt så mycket kärlek som hon nu gjorde från Gud. Han kramade om barnet och sa: "Din tid är inte kommen och du ska återvända till jorden. När din tid är slut så ska jag ta emot dej med öppna armar." Hon visste inte hur det gick till, men så hörde hon sin mamma ropa på henne först hördes det väldigt svagt så att hon knappt hörde något. Men så kom ropet närmare och närmare. Hon slog opp sina blå ögon och tittade storögt på sin pappa och mamma. " Hon har vaknat ", grät hennes mamma och kramade om sitt lilla barn. Hennes pappa grät och sa hur nära det hade varit att hon hade dött ifrån dom. Den lilla flickan kramade om sina föräldrar och sa att hon visste att hon skulle komma hem igen för det hade Gud talat om för henne. Båda hennes föräldrar tittade frågande på varandra. " Jag vet sa hon sedan lite tyst, att jag var död en stund, det var då jag hälsade på Gud sa hon ". av Heleca
Skåningen är inte som alla andra. Framförallt är han vacker. Han har inte stockholmarens lömska blick, inte heller göteborgarens hysteriska talesätt eller smålänningens hasande gång. inte sörmlänningens låga fotvalv eller medelpadingens kutryggiga dolskhet. Nej, skåningen är i sanning en prydnad för mänskligheten. Likt ett majestätiskt monument höjer han sig över slätten. Hans blick är ärligt trofast, hans kinder glöder av hälsa och hans hållning är rakryggat reslig. Ändå…allra vackrast är han inombords. Där klappar ett ädelt hjärta och där har en obefläckad karaktär tagit sitt säte. Lägg därtill en nästan överjordisk snabbhet i tanken; en klokhet och en känslighet, som saknar motstycke någonstans. Ställ honom inför de svåraste problem, stapla upp framför honom all jordens bekymmer, kom till honom med konflikter och elände. Han kommer att lyssna tålmodigt på dina jämmerliga klagovisor, men du kommer också strax finna tröst i hans kloka lösning på världsalltets dilemma. "Jaja", ska du höra honom säga, "de bler nock bra med de". Genom sekler av med- och motgångar, sociala och kulturella revolutioner, ockupationer och allehanda irriterande intrång i vardagen, har skåningen lärt sig att "Ahh, kommer ti kommer rå."
I sägnerna om dessa väsen berättas det vilka de är och var de kommer ifrån,det är urgamla sägner som har berättats så länge tiden stått,det förtäljs om magiska krafter.Féerna älskar att sjunga och dansa, och de lämnar precis som älvorna och häxorna ringar kvar på marken där de har dansat.Féerna vill inte rätt gärna att någon mäniska ska få syn på dem, de har därför utvecklat konsten att förklä sig.Féerna har ockskå förmågan att förvandla sig till smådjur som fjärilar,skalbaggar och skogsmöss,de har ett guldpulver som de blåser i mäniskornas ögon,som gör att man inte ka se dem. De vill inte att man känner till eller uttalar deras namn,de kan vara fulla av små elaka trick.De tycker inte om att man spionera på dem eller att man försöker stjäla deras skatter,de tycker inte heller om mäniskor som inte är generösa till sin natur. Men är trots allt trevliga att ha i sin omgivning.Kom ihåg att nästa gång du ser något diffust i ögonvrån eller hör mystisk,gammalmodig musik,så kan du fått besök av en fè, då ska du bete dig så att de vill stanna.
|