|
Vad glad jag blev att just du tittade in i skrivarlyan.
Om du vill medverka med en novell,saga,en rolig historia eller en dikt i min lilla skrivarlya hade det blivit en fest. Vi börjar med en liten sak som ramlade in i min mailbox. |
|
Jag har bestämt mig för att jag bara vill ta det ansvar som passar en åttaåring.
Jag låg och vände och vred mig i den i den fuktigt klibbiga höga värmmen, jag hade legat så ett par timmar nu. Jag kunde inte sommna fast fönstren stod öppna på vid gavel, det var ungefär som att försöka sova i en bakugn. Till slut beslöt jag mig för att ta en nattlig promenad och eftersom mitt hus låg i kanten av ett skogsbryn så befann jag mig snart ute i själva skogen som var ganska välbekant för mig. Jag slog snart in på en stig i en del av skogen som jag inte hade varit i förut - denna del av skogen var rätt gammal, det såg man på träden som var grövre och högre än övriga skogen var. Det var nog ganska sällan här gick några människor för stigen var knappt synlig. Nåja, jag fortsatte och ganska snart fick jag bana mig en egen väg mellan de höga och i månljuset smått kusliga träden. Nu fick jag syn på en bergknalle långt borta - eftersom jag är ganska nyfiken beslöt jag mig för att ta reda på hur långt borta berget låg och vad som kunde finnas på andra sidan. Nu började trädens skuggor röra sig emot mig, men jag brydde mig inte särskilt om det utan fortsatte. Skuggorna kröp närmare mig, jag tog ut stegen men de envisa skuggorna såg ut att vilja anfalla mig så jag börja springa och tänkte att kom jag väl fram till berget var jag utom all fara. När jag såg mig om upptäckte jag att skuggorna var närmare mig jag ökade på stegen ytterligare snart var jag framme vid berget. Så jag tänkte som så att jag kunde kanske vara säker för skuggorna på andra sidan berget så jag tänkte springa runt det men det var större än jag från början hade trott. Men det var inte högre, tack och lov, än att jag trodde mig klara av att spinga tvärs över detta berg. Huvudsaken var ju att jag kom över till andra sidan. När jag kastade en blick över axeln såg jag att skuggorna fortfarande var efter mig jag beslöt att springa ännu lite fortare. Det var tungt att springa uppför men, tänkte jag, nu är jag i varje fall snart framme och då skulle det bära utför och därmed skulle det vara lättare att springa. Jag hade inte väl hunnit tänka tanken till slut förrän jag var framme. Men det såg inte ut riktigt som jag tänkt mig utan det var ett lodrätt stup rätt ner, ja rena avgrunden faktiskt. Jag hade sådan fart att jag inte kunde stanna och jag minns att jag hann tänka att detta här slutar inte lyckligt men innan jag slog i botten av denna avgrund vaknade jag. Jag tittade mig yrvaket omkring och undrade var jag var, hade jag ändå till slut somnat i min egen säng...
|