Berättelsen om operavålnaden som förälskar sig i den unga sångerskan Christine bygger på Gaston Leroux sekelskiftsroman och The Phantom of the Opera är en strålande filmatisering av Andrew Llyod Webbers musikal. Historien om den ensamma musikern som för sitt vanställda utseendes skull drivits till vansinne och gömmer sig i Operahusets källarvalv är en av de mest kända musikalerna i vår tid. Berättelsen om geniet [Gerard Butler] som förälskar sig i en ung sångerska [Emmy Rossum] är storslagen och romantisk.
Sångerskan Christine slits mellan dragningen till sin mörke, farlige maestro och känslorna för sin ungdomskärlek Raoul de Chagny [Patrick Wilson]. Kostymer och scenografi är välgjorda och handlingen berättas rakt igenom med ett strålande vackert foto. Skådespelarna är helt klart godkända, men som sångare lämnar några av dem en del övrigt att önska. Ärligt talat av de mest lysande filmer jag någonsin sett! Visst, den kan säkert anklagas för att vara överdriven, klitchig och melodramatisk...
Och? Romantisk, storslagen och sagolik! Underbar scenografi, fantastisk musik... Jag önskar att jag skulle kunna skriva något som känns lika starkt!
Jag är fasinerad av Christines förhållande till Fantomen... Jag undrar om han medvetet för henne bakom ljuset, eller om han tar på sig rollen som hennes musikens ängel? Han försöker ju göra allt för att hennes karriär ska ta fart. I slutet ger han henne allt han har.
...av skam och bitter nöd vald
till livet bland skuggor i vaxljussken
i spegelsal
där världens mask och himlens dröm
kan besvärja sanningen som ständigt viskar;
Glöm
den kärlek som de sjunger om där ovanför,
den klara stämma som ditt bröst tycks föddet för
är dröm,
blott fåfäng dröm och intet mer,
ty för henne bleknar ängeln bort så snart hon ser
odjuret som ej har valt sin lott
gömd i fuktig grotta i Operateaterens slott.
Banners by Remixrewound.
Längre version av samma artikel publicerad i Norrlands Varjehanda
