|
Solen stryker sig mot din rygg som en belåten katt. I dikeskanten surrar några tunga, mätta humlor runt de sista rödklövrarna i gräset. Längre bort längs vägen sträcker sig en halvt nedrasad mur översållad av vilda rosor. Luften är fylld av förväntan och borta vid horisonten lurar ovädersmoln som pantrar kurade till språng. De är en mäktig syn, men du sneglar lite oroligt mot de snötäckta fjällen som sträcker ut sig på din vänstra sida och inte verkar komma så mycket närmare. På denna nästan helt trädlösa slätt vet du att du har många timmar kvar till det enda passet. Att ensam försöka vandra över aldrig kartlagda bergstoppar vore självmord, men att tvingas vänta ut stormen på slätten vore inte heller någon behaglig upplevelse. Med en axelryckning biter du ihop och kämpar vidare, ingen ide att oroa sig över det nu. Det dröjer inte länge efter att den första regndroppen snuddat din kind som du är helt genomblöt. Stormvinden skär rakt igenom dina våta kläder och du har svårt att urskilja vägen mer än någon meter framför dig. Plötsligt glimmar någonting till, ett klart, vitt sken som lockar dig genom stormen. Du ropar ut, men får inget svar. Med desperationens beslutsamhet kastar du all försiktighet överbord och följer det bort från vägen. Plötsligt, i ljuset från en plötslig blixt ser du din ledsagare och stormens dån och kyla tycks helt ha förlorat all betydelse. Silverhovar, ett fint mejslat huvud, det lysande spiralvridna hornet; mörka ögon som håller dig fången. Unga och uråldriga, fyllda av vishet och skönhet. Det är mer än du kan bära, ren glädje och rent vemod spränger sönder dig inifrån och tårar rinner ohejdade nerför dina kinder. Hingsten vänder sig bort, men kastar en blick bakåt som för att mana dig att följa med. Han skär lugnt igenom regnet och hans snövita fäll är inte ens fuktig. Du springer allt du orkar, halkande och snubblande i det våta gräset, men avståndet mellan er ökar obönhörligen. Till sist kan du inte längre fånga ens en glimt av det magiska ljuset och förlusten tar dig så hårt att du bara vill slänga dig ner och dö i gräset. Men, vänta... där borta glimmar det till. Du trevar dig fram genom den ylande stormen och når fram till den gamla stenmuren. En portal, nästen helt övervuxen av vildrosor och taggiga hallonbuskar och där mot en skrovlig sten glimmar tre silvene hårstrån. Du tränger dig förbi buskarna, obekymrad om taggarna som river dina händer och stiger igenom portalen.
|
