Kapitel 13

Arbetslöshet, ja jävla arbetslöshet

Markus hade fått tid på ortens Arbetsförmedling. Förväntansfull klev han in på förmedlingen och tog plats i en fåtölj i väntrummet. Han tittade sig runt omkring och förstod att det inte bara var han som befann sig i den här situationen. Framför platsautomaten stod två killar som var klädda i svarta skinnjackor och skinnbyxor. Håret stod rätt upp och var färgat i flera olika färger. Markus tittade lite roat på dem och tänkte "var finns det jobb till sådana typer, någon byggnadsarbetare eller brandman vore inte passande, dom skulle ju aldrig få på sig hjälmen".
- Hej på dig du, sa en gammal man som satt ett par meter från Markus. Mannen såg sliten ut och luktade gammelfylla. Hans näsa skimrade lite i rött och blicken flackade fram och tillbaka.
- Jo, hej du, svarade Markus och försökte se ointresserad ut.
- Är du utan kneg, grabben? frågade fyllot och försökte få kontakt.
- Ja, det kan man säga, svarade Markus samtidigt som han läste i Platsjournalen.
- Ja, jag har varit utan kneg länge jag. Sist jag jobbade det var skogsröjning på skidbacken däruppe du vet, Byråsen. Då skulle du ha varit med när svetten lackade och man slet som ett djur, det du grabben. Nu sitter jag här och bara väntar och väntar. Man ska väl in till någon jävla handläggare som tror att han är proffs, fast dom inte vet ett jävla dugg. Så här sitter jag och bara väntar och väntar för tydligen skall jag göra det. Det kommer du också att få göra, svamlade fyllot med hög röst.

En dam i femtioårs åldern kom in och ropade upp Markus namn.
- Jaha, det här är Markus förstår jag. Hej, förresten mitt namn är Ulla och jag kommer att bli din handläggare, sa hon och skakade hand med Markus.

De gick in på Ullas rum och började prata om Markus framtid. Efter en halvtimmes diskussion kom man fram till att något jobb inte fanns för tillfället. Om inte Pampen sökte någon som skulle ta över efter Hedberg som gick i pension till våren. En Alu-plats på kommunen. De behöver någon som åker omkring och servar pensionärer i kommunen.
- Skulle inte det var något för dig? frågade Ulla glatt och tittade på Markus.
- Jo, det kan ju var någonting att fundera på så länge, svarade Markus villigt för att inte stöta sig med Ulla. I själva verket så var han inte ett jävla dugg intresserad. Men man måste ju ta vad som erbjuds annars blir man ju avstängs från Kas.
- Jag hör av mig nästa vecka. Och du får inte bli besviken om du inte kommer med direkt för kön kan vara väldigt lång så här års, sa Ulla med medlidande i blicken.
- "Who cares" tänkte Markus och stängde =dörren efter sig.

Vid fyratiden var han hemma i Grimsåker igen. Han öppnade dörren och möttes av oset från hemlagad mat. Det luktade gott inne i köket stod hans mor vid spisen. Markus far satt redan vid bords och hade tagit för sig av Karins läckerheter.
- Oh, gud så gott! Du kan verkligen laga god mat, sa fadern och mumsade på dom goda revbensspjällen.
- Hur gick det på arbetsförmedlingen då? undrade hans mor.
- Arbetslöshet och jävla arbetslöshet, inte ett piss hade dom att erbjuda. Jo, ett Alu-arbete som pass upp åt gamla gaggiga pensionärer, sa Markus ironiskt.

Ove skrattade åt sin sons beskrivningar.
- På min tid fanns det arbete till alla som var unga. Man hann inte sluta skolan förrän dom stod i gathörnen och nöp oss direkt. Taskiga arbetstider och dålig lön. Nej inte var det som idag, få pengar och slå dank. Men jobb det hade vi, sa fadern och såg ut som om han ville berömma sig själv.
- Jo du papsen, inte är det som vi hade det på sextiotalet. Jag tycker synd om ungdomarna nu för tiden, sa modern som hade en viss förståelse för sin son.
- Du kan ta körkort för tungt fordon när du fyller tjugo år. Min arbetsgivare går i pension nästa år och han undrade om jag vill ta över delar av firman så kan jag få körningskontraktet på köpet, sa fadern som tyckte att det var en god idé.
- Jaså, det säger du som tyckte att du hade dåliga arbetstider och lön när du var ung. Det är väl det en annan får också om man skulle jobba åt sin far, så snål som du är, sa Markus och fnyste.
- Nu skall du inte ta det så. Se det som ett familjeföretag som skall leva vidare, sa hans far som tyckte det var försvarbart.
- Är det helt slut på macken? undrade Karin.
- Hedberg går i pension till våren, svarade Markus.
- Jamen, får du inget jobb på macken så kan jag skriva på att du får jobba hos mig. Arbetsförmedlingen står för utbildningen, dom har ju en fordonsavdelning i Hedemora har jag för mig, sa Markus far.
- Okej, thats a deal, sa Markus och sträckte fram näven till sin far.
- Se där mamma, här har vi en son som har tagit sitt förnuft till fånga, sa fadern och tittade på Karin.
- Kanske, kanske inte, sa Karin och skrattade när hon lämnade köket.
- Vad menar du med det? Hörru du, vad menar du med det? frågade Ove sin fru utan få ett svar.

Till nästa kapitel