Alla kärlekshistorier slutar inte med att Bruce och Wendy åker iväg i en Chevrolet på den oändliga motorvägen mot friheten. I Greg Dullis värld så vänder allt ut och in på sig självt, det går nedåt och nedåt, tills det inte finns någon återvändo, tills allt blir sjukt och Dulli undrar om han han har förlorat sig själv nånstans på vägen. På albumet "Black Love" blir det kanske mest uppenbart, Dulli sjunger om att han och hans baby ska bränna ned staden, om att han kanske har blivit galen, om mord för att vinna sin älskling. När folk snackar Afghan Whigs (och det gör de inte ofta...) så hör man ofta att albumen "Gentlemen" och "1965" skulle vara deras bästa. Men där de ,till stora delar iallafall, rusar mot ett ljusare musikaliskt landskap så går "Black Love" rakt in nattsvart mörker och är därför min favorit bland deras album (ok, jag har inte hört deras första album.. men iallafall). "Black Love" är också en näst intill fulländad samling popsånger där gitarrer gnider och skaver och lyfter lika hårt och monotont som i NewOrders "Ceremony" samtidigt som Greg Sinatra-coolt talar om vad han och hans älskling har gjort eller ska göra. Hela skivan är som en galen natt där Dulli berättar om sina mörkaste sidor. Allt är, precis som i James Ellroys böcker vridet, blodigt och det finns egentligen aldrig något hopp. Skivan inkluderar även ett ruskigt snyggt häfte som väldigt bra illustrerar musiken med bilder på bl.a ett fiktivt mordoffer, en polis med kniv, en halvnaken kvinna och en pistol i en vapenaffär. Det här albumet är verkligen en klassiker men tyvärr kommer knappt aldrig någon att inse det.. synd på ett sånt näpet stycke svängig gangsterromantik. "Go to town, burn it down, turn around and get your stroll on, baby I´ll get the car you get the match and gasoline And as we ride away into the countryside I feel as though I must confide there is a cost When you say now we got Hell to pay Don´t worry, baby, that´s okay I know the boss ("Going to town", 1996) Henrik Afghan Whigs - "Uptown Avondale ep" (Sub Pop 12"ep, 1992) Jag fingrade alltid förbi Ola Greens samling av John Coltrane och Charles Mingus skivor. Jag blundade varje gång jag såg hans lätt avantgardiska kollektion av fusion och krautrock och gick istället raka vägen till Greg Dullis frosseri i de svartaste av alla själar som finns. Ola tyckte singeln var hemsk. "Elvis gjorde 'True Love Travels On A Gravel Road' så mycket bättre" sa han och Elvis version är väl rätt trevlig "men Greg Dullis röst kväver mig och jag vill kvävas ikväll" sa jag allltid. Ola Green bor nog kvar nere vid Värnhemstorget i Malmö, han ringer nästan aldrig men en dag skänkte han singeln till mig. Det var länge sedan nu men ibland när känslan av total uppgivenhet närmar sig rotar jag fram den och omslaget är nästan lika svart som på den extremt missförstådda "Black Love" skivan och musiken är halvvägs ner i en grav men allting är ändå oerhört lidelsefullt och Greg Dullis röst liknar inte de där collegebanden som Afghan Whigs alltid felaktigt förknippats med. För några år sedan vände de ut och in på TLC´s "Creep" och gjorde stor soulmusik och här gör de Al Greens "Beware" som närmar sig 11 minuter av total svart kärlek. Det är musik som låter som den kommer från en fuktig tårdrypande källare med röda väggar. I "Come See About Me" är klaustrofobin total. "Smiles have all turned to tears tears won´t wash away the fear" The Supremes version är i sig i klassiker, en sexigt söt liten låt men Greg Dulli vill inte vara Diana Ross. Han vill att de otäckt sorgsna orden ska bekräftas och sjunger långtsamt för att vi ska förstå. Jag har ej hört orginalinspelningen av "Band Of Gold". Inte vad jag vet iallafall men här låter den som om Greg Dulli vill ut ur källaren. Dörrarna är stängda och han bankar och kämpar som ett infångat djur för att komma ut. Desperationen hörs och du ser den om du blundar. Han kommer inte ut. Han fortsätter sjunga ångestladdade låtar om svek som inte kan förlåtas och om kärlek som tog en helt fel väg. Besatthetens allra yttersta gräns. Christian Gästbok |