|
Någonting är jävligt snett här. Jag orkar inte akta mig längre för att antasta musikvärldens idiotiska elitism. Det är som när man ska ställa sin häst i ett nytt stall. Eller som när man ska flytta in i ett kollektiv. Alltid samma "nejdå, vi har inga särskilda regler". Senare förstår man inte varför folk en dag tittar så konstigt på en. Plötsligt låter det "vissa saker gör man bara inte". Man har brutit mot någon oskriven lag och blir livrädd för att göra det igen eftersom ingen kan förklara exakt vad det är för regler som gäller. "Kalla ögon väntar på ett enda steg fel. Kalla vänner vänta, jag vill va' med er. Snälla vänner vänta lite ta mej med er ner till ett land som jag aldrig har sett. Där fel är fel och där allt är ganska lätt." Musikvärlden måste ha världens mest komplexa regelsystem. Det gäller att ha alla känselspröt ute för att kunna läsa av vad man får och inte får tycka. Ibland görs det tappra försök att bryta konventionerna. Som Andres Lokkos sågning av Radiohead til exempel. Tyvärr är också detta äckligt regelrätt. Att någon ensam mästertyckare går emot den så förhatliga "mainstreamen" har väl aldrig varit särskilt kontroversiellt? I alla fall inte när denna någon för länge sedan passerat den magiska gränsen från trendföljare till trendsättare. På den säkra sidan kan man vara trygg i att vad man än slänger ur sig för idiotier finns det en målgrupp för det. Som utan tvekan accepterar åsikten som lag. Som rätt. Eller "på", för att förekomma den oundvikliga expressen-fredagsketch-associationen. "Han stänger till, han vill inte se vad som blåser mot hans kind. Han vill inte ha sin sköra värld förstörd av någon vind. Hans vänner anser samma sak, med dom bygger han på sin livsåskådning som på en flygplansbyggsats" Kanske ska jag stänga in mig med mina gamla Cure skivor och hålla mig omedveten om fel och rätt och vem som hypar vad. Bara tycka om. Strunta i att ge mig in i spelet och tåla leken. Gäspa mig igenom skivrecensionerna och tro att Oasis är en grön massa man sätter blommor i. Fast det är ju aldrig så enkelt. Jag är redan infekterad. Annars skulle jag inte bli så irriterad över att Jessica Folcker inte visste vilka bob hund var. Jag skulle inte läsa POP och SA. Eller RSIS för den delen. Framförallt skulle jag väl inte bry mig om att skriva om det. Jag har länge levt med föreställningen att om jag inte tycker om bob hund, belle&sebastian eller motsvarande är det för att jag inte förstår bättre. Att om någon mer erfaren, upplyst person skulle förklara för mig vari genialiteten ligger så skulle ett ljus gå upp för mig och jag skulle kunna dra en lättnadens suck och sålla mig till rätt-tyckarna. "Du kan se på nästan allting utan att bli rädd, och du tror väl inte att det är nå'n skada skedd. Men vad du tror spelar ingen roll, om du ser på allt från samma håll." Ska det behövas? Det finns så mycket musik som går rakt in, som övermannar mig i mitt flickrum och tar mig med på osannolika resor in i svarta djungler och skimrande himlar. Behövs det då musik som kräver inlyssning och arbete? Egentligen inte kanske. Massa människor lyssnar på radio och köper nån singel då och då. Men jag kommer inte ifrån att ofta är det ju just de där skivorna som är lite knaggliga, som ger mig aha-upplevelsens belöning. Den plötsliga kicken. En av de skivor som betytt mest för mig, "Little Earthquakes" med Tori Amos, var sådan. Efter perioder av intensivt lyssnande, ångest över bortkastade pengar, vila och nya försök så stod den plötsligt där naken och vacker. Och jag är lycklig över att jag inte gav upp. Däremot är det mycket begärt att jag från den punkten ska kunna ge någon annan samma upplevelse genom knastrande lurar i skolcafét. Jag försöker inse det. Men det är ju en sak att tipsa och introducera folk för ny musik. Påstå att något är bra och sedan vänta med spänning på responsen. Det är när man börjar såga som det blir farligt. Någons trevande åsikt om att Emilias senaste ändå är ganska skön. Att då som musikälskare försöka undvika att bli fascistoid. Jag är inte alls oskyldig. Men denna nolltolerans hos den så kallade musikeliten är för mig oförståelig. Med reservation för extrema undantag är ju all musik bättre än ingen musik. Så länge någon får någon slags känsla av Emilia så är jag tvungen att vika mig. Det är alltid tråkigare med folk som tycker något är dåligt för att det är populärt än folk som tycker att det är bra för att det är populärt. Det finns snobbism i alla sammanhang och det är väl naivt av mig att tro att musiken skulle få behålla sin plats som fristad i ett samhälle uppbyggt av normer och trender. Den enda regel värd att följa är fortfarande Voltaires demokratitanke: "Jag håller inte med om det du säger men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det." Och faktum kvarstår: De som påstår att det inte finns några regler är oftast de som för länge sedan lärt sig att navigera bland dem. puss. 
Samtliga citat från mannen som heter Jakob Hellman. |
|