 Bruce Webers film Let's Get Lost. Svart-vitt. Grovkornig bild. Det är sent på natten och det finns inga stjärnor i närheten som kan lysa upp i mörkret. Vi får nöja oss med gatlyktan. Klipp till en skivstudio. Mixerbord. Pianon. Den vackraste sångrösten du kan tänka dig viskar fram en melodi som är så noggrant utmejslad att den lyckas hitta vägen rätt in i mitt hjärta. Klipp till sångaren. Det är något som inte stämmer. Mannens ansikte är så långt ifrån rösten man kan komma. Jag får det inte att gå ihop. Ibland påminner han mig om Charles Bronson körd i en mixer, men oftast bara som en sönderknarkad Captain Beefheart. Inte direkt de associationerna jag fick när jag hörde musiken. Men de där scenerna var inspelade i mitten på 80-talet. Förflyttar man sig till 1952 faller alla bitar på plats. Fotografen William Claxton hade fått i uppdrag att fotografera Gerry Mulligans grupp. Gerry var en framgångsrik musiker på västkusten. Gerry hade anlitat Chet Baker och Claxton berättar om hur han började med att ta bilder på hela gruppen men mer och mer gick över till att bara fotografera Chet. Claxton hade många gånger förförts av musikernas skicklighet, men inte förräns nu hade han hittat ett ansikte som kunde motsvara musikens skönhet. Chet Baker var helt enkelt en sensation. Inte bara var han duktig nog att vara Charlie Parkers förstaval av trumpetare. Kanske ännu mer betydelsefullt var att han var både vit och snygg. Hollywood låg runt om hörnet och det kliade i åtskilliga tv-producenters fingrar när de hörde om någon som hade James Deans utseende och jazzmusikerns mystik och hipphet. "Mitt första jobb var med Charlie Parker. Det andra med Stan Getz, det tredje med Gerry Mulligan Vi bildade en grupp som blev väldigt berömd. Vi spelade i 11 månader och gjorde flera inspelningar som blev mycket populära. Vi låg båda etta på listorna. Gerry som barytonsaxofonist och jag som jazztrumpetare. Det var 1954 och 1955 hos Downbeat och Metronome - Både kritiker- pch lyssnarlistorna där folk röstar fram sina favoriter. Jag t.o.m. slog Nat King Cole 1954 i den manliga vokalistkategorin vilket var oerhört för jag hade inte ens varit på listan förut" Så Chet började pendla mellan skivinspelningarna på Pacific Records och uppträdanden i olika tv-shower. Någon gång tog han väl fel tåg och hamnade i ett litet drogträsk. För trots att västkustmusikernas image var väldigt hälsosam - sol, blommiga skjortor, välkammade små frisyrer - så fanns det nog med lockelser i den varma Los Angeles-natten. Det var ett drogmissbruk som gjorde att han inte fick turnera i stora delar av Europa. Det var ett drogmissbruk som ledde till att han 1966 blev svårt misshandlad av sin langares hejdukar. De nöjde sig inte med slå honom medvetslös. De sparkade ut hans tänder också. Det tog flera år innan Chet Baker kunde spela ordentligt efter det. "Jag såg honom för första gången i New York för länge sedan. En vinter. Det snöade. Jag gick över gatan mitt emot Tiffany. Han körde en gammal cheva med sufletten nere. Han stannade för rött ljus. Det snöade på honom, håret låg slickat. Han lyssnade på Zoot Sims i radion. Han märkte inte snön. Bara jazzen." Så inleds "Let's Get Lost". Och symboliken är självklar. Hur långt ner i sitt heroinmissbruk han än kom, hur många gånger hans hjärta krossats och hur många hjärtan han krossat, så var han alltid trogen jazzen. Det var i balladerna han hörde hemma, det var de sorgsna sångerna som han behandlade så varsamt vare sig han sjöng eller spelade trumpet. Och samtidigt som han under nästan hela sin karriär spelade de vackraste melodierna rasade en storm av dissonanta stråkar i hans liv. Det är speciellt en scen i "Let's get lost" som bränt fast sig i näthinnan. Regissören Bruce Weber frågar Chets mamma: "Vera, din son blev en berömd musiker och vann många utmärkelser. Men gjorde han dig besviken som son?" Fram tills dess hade intervjun rullat på i rätt angenäm ton. Hennes ansikte blir helt kritvitt, hennes underläpp skakar och efter en stunds tystnad darrar hon fram ett "Ja...". Kameran borrar sig in i hennes ögon och hon försöker fly men kameran är alltför skoningslös, hon tillägger "... Men det där skall vi inte gå in på nu" och inser inte att hon säger mer med sin sorgsna blick än hon någonsin kunnat göra med ord. Jag sitter på jazzklubben Nefertiti och tittar på ett foto av när Chet var i Göteborg. Jag tänker på vad det är som ger vissa män rätten att göra oss förblindade av skönhet. Vad som gör att vi förlåter dem om och om igen när de lämnar ett spår av svikna kvinnor och bittra tårar efter sig. Det var inget perfekt eller ens lyckligt liv Chet Baker levde, men jag skulle ge allt jag har för att få uppleva en enda sekund av den fulländade skönhet han visar i sina inspelningar på Pacific Jazz. Det var den trettonde maj 1988. En fredagseftermiddag i Amsterdam då Chet Baker föll ut från sitt fönster. Den kvällen höll alla jazzklubbarna i Paris tyst. Det är lätt att förstå. Det räcker med att lyssna på "Look for the silver-lining" så glömmer man Vera Bakers blick och alla bitarna faller på plats. 
|