Counting Crows hade världens hit med "Mr. Jones" för rätt många år sen nu. Efter det så vet jag inte vad som hände - är de fortfarande populära? Bryr sig någon längre? Kommer alla bara ihåg att de gjorde "Mr. Jones" och kanske att de gjorde nåt mer album och att "hon i Vänner" grät i en video? Counting Crows känns förknippade med Courtney Cox och som att varenda människa i 90-talets slacker filmer som "Reality Bites" och även de som fortfarande orkade göra nåt ("Ensamma Hemma", "Dawsons Creek" etc.) lyssnade på dem. Ett tag så droppade man nog Counting Crows i varannan film/tv-program. Tror fortfarande att typ halva USA lyssnade på dem under några år. Varje år så tar jag fram Counting Crows andra album "Recovering The Satellites" när det börjar blir mörkare, regnigare och mer höst än sommar. Mina två enda kvarvarande minnen förknippade med bandet är nån recension i Expressen och en gång när jag var inne på en av våra skivaffärer: Person 1: Kolla ! Counting Crows album - bara 99 spänn. Vän: Nä, det är inte det med "Mr. Jones". Det är deras andra album, det är helt annorlunda har jag hört. Person 1: Jaha... Person 1 med polare försvinner längre in i affären. Människor förknippar ofta Counting Crows med "Mr. Jones" - finns den inte med på skivan så tar de inte den. Vilket är väldigt, väldigt synd. "Recovering The Satellites" är enligt mig ett av 90-talets allra bästa album (fast jag har ju inte hört alla skivor från 90-talet precis). Varje gång som jag tar fram skivan så har jag på nåt sätt glömt hur bra den är, den hamnar också alltid på nåt dåligt ställe i skivstället efter jag har lyssnat på den. Hur låter skivan då? Som om Bruce Springsteen skulle gått ner sig längre än på "Darkness on the edge of the town" albumet, om han hade haft med "The Promise" (en fruktansvärt vacker låt som nu ligger på "18 tracks"). Om R.E.M hade tagit lite av de där gitarrerna från "Monster" och använt ibland på den melankoliska drömmen "Automatic For The People". Det är alltså inget glatt album, det är hjärta, smärta, frustration och brustna drömmar. Och det är kanske därför den hamnar långt bak i hjärnan och skivstället - längst inne vill jag ju att musiken ska vara glad. "All these wasted dreams waiting for the sun to open up my heart to anyone bring me some rain because I´m dying and I can´t get this damn thing closed again" Själva låtarna på skivan är för mig förbluffande, det finns inte ett enda spår som ens är "jo, det är väl ok" - och jag är inte den som har låga krav precis. "Have you seen me Lately?", "Daylight Fading" och "Monkey" är absolut helt fantastiska låtar. "A Long December" är precis lika vacker som den frusna Courtney Cox som vandrade omkring på Hollywoods gator i videon. Adam Duritz gnyr, skriker, sjunger, mumlar sig genom låtarna och han mår inte bra, inte alls. Men det är en fantastisk resa om människor på flykt, utan fasta punkter i livet, fantastisk musik som känns där det borde kännas. Om bara några kunde kasta ut den förbannade "Mr. Jones" genom fönstret och lyssna på den här skivan istället så skulle jag bli så glad. Om Adam Duritz skulle bli gladare vet jag inte... men - antagligen inte. "No big differences these days just the same old walkaways and someday I´m gonna stay but not today" Henrik Gästbok |