Viss musik talar till en. Den behöver ingen presentation, kräver inte att man är väl förberedd. Plötsligt kommer den och då tar den bara över. Väldigt många människor har försökt få mig att lyssna på Blur för att de tycker att jag borde gilla det, har försökt få mig att lyssna noga. Men det hjälper inte. De säger mig ingenting. De säger säkert många människor vettiga saker men mig säger de ingenting. Man kan lära sig att lyssna efter budskap och uppskatta dem, man kan lära sig andra språk och förstå dem, men man kan inte lära sig älska musik man inte känner något för. Man kan bara inte det (även om Alexander James har snygg snedlugg, så kan man inte det). Det var en gång för länge sedan en dag när jag gick in i en skivaffär i Schweiz under ett sportlov, bara för att det var den enda affären i hela varuhuset som jag i viss mån stod ut med, och för det fjortonåriga Smithsfanset var till och med den ett knappt uthärdligt klimat. Jag vet inte riktigt hur det gick till, jag liksom bara råkade gå fram till just den hyllan och fiska upp "Black Celebration" och bad att få lyssna på den, inte för att jag kände till dem eller hade hört dem förut eller hört talas om dem speciellt mycket, utan antagligen bara för att det var det första och enda namn i hela affären jag känt igen lite vagt. Hela skivaffären försvann långsamt i fjärran, alla blev helt ljudlösa och störde inte längre. Den tyska expediten i jeansskjorta med paljetter på, stort permanentat hår och enorma öronhängen blev suddig i kanterna och alla de schweiziska ungdomarna i dunjackor och kepsar med NHL-tryck och för mycket brunkräm och urtvättade för tighta blåjeans liksom försvann. Jag måste för övrigt tillägga att från och med de första tio sekunderna av hela skivan så har det varit min favorit-depeche. Den absolut bästa Depeche Mode-skivan någonsin, det måste bara vara "Black Celebration". Det finns inte en enda dålig låt på den. Namnet är så underbart seriöst, om man klarar av att göra en skiva med det överpretentiösa namnet "Black Celebration" och dessutom lyckas göra den så förbannat bra att ingen någonsin kommer att ironisera över eller förlöjliga namnet, då är man nästan gud (nästan). Hade den varit dålig hade det ju varit alla tiders flopp. Hade det varit ett nordiskt metalband som gjort skivan hade det varit en ännu större flopp. Man kan nog inte riktigt säga exakt vad Depeche Mode handlar om men man kan känna det och jag behöver inte ens känna efter noga, jag bara trycker på play eller lägger ner pick-upen så är det där, alltihop. När de röda sammetsskynkena i Köpenhamn den 11 september 1998 föll till golvet och avslöjade ett jättestort, blåglittrigt D och M blev det sådär tyst igen, trots att vi var 15 000 totalt hängivna svartklädda människor som skrek. Det blev tyst inuti mitt huvud och allt annat bara kopplades bort och den enda gången jag hörde något alls utom det som kom från scenen var när alla samtidigt sträckte fram händerna och skrek "reach out and touch faith". Och jag kommer ihåg att jag tänkte att om jag stått tillräckligt nära Martin Gore så hade jag kanske kunnat spegla mig i hans silvertröja. 
Take me in your arms Forgetting all you couldn't do today Gästbok Christian om DM |