"David Gahan duly went fucking mental, then managed to stay off drugs for two weeks. Yet his downward spiral led him back to the Sunset Marquis where, early in the morning of May 28, 1996, he OD'd once more. His partially cleansed system was unable to withstand the dosage and underwent cardiac arrest. A friend dialed an ambulance. He was turning blue. His heart stopped for a couple of minutes. Dave Gahan was officially dead for a short while last year. "They gave me the full Pulp Fiction treatment and got a beat on the way to the hospital. The first thing I remember hearing was a paramedic in the background saying, 'I think we lost him..." ( Från NME ) 12 år tidigare vräkte regnet ner och mitt hår var dränkt i frisyrgelé som rann sakta nedför kinderna och smakade gammalt diskmedel. Jag tänkte inte på det och inte kände jag till saker som heroin och tajta läderbyxor var bara för stora, tuffa pojkar. Depeche Mode var ju ett popband som sjöng sånger om söta flickor och piskor och det var 1984 och Lasse och jag hade tagit våra cyklar, hostat igenom oss ett sjukdomstillstånd inför våra föräldrar och trampat som besatta ynglingar in till den stora staden för det var ju Den dagen. "Some Great Reward". Jag hade sett omslaget i en "Smash Hits" och tyckte det såg så vackert ut. Två förälskade personer som gifter sig mitt i ett iskallt industriområde. Jag frös. Fast på ett bra vis. Det började mycket tidigare. Det började med en skiva med en inplastad svan på och en video med de coolaste pojkar jag någonsin sett. Vince Clarke hade skäggstubb och läderbyxor och var omringad av dåtida skönheter och popmelodin gick inte att få ur skallen. "I Just Can´t Get Enough". Jag kunde inte det. Pojken med huvudet fyllt av melodier försvann och den tystlåtne charmören Martin L Gore tog över och skrev texter som ofta höll sig i gränslandet mellan s/m-sex, nattliga äventyr och schizofrena penseldrag av nästan manisk hjälplöshet inför det verkliga livet utanför. Depeche Mode byggde upp sin skara av svartklädda och mascarafrälsta fans genom att arbeta hårt och att turnera likt vilket rock'n'rollband som helst. Första beviset på det var livedubbeln "101" från Rose Bowl, Pasadena mitt under "Music For The Masses"-turnén då de fick ett enormt genomslag borta i det stora landet i väster. Den i botten ängsliga och rädda David Gahan började pumpa venerna fulla med heroin, och deras clown Andy Fletcher blev allt mer psykiskt tärd av framgången. Det märktes aldrig då. Han stod bakom sin urkopplade keyboard och klappade händerna och ingen brydde sig riktigt. Det var ju Daves höftvickande läderbyxor de ville se eller Martin L Gores leende när han satte sig ner vid flygeln eller med en akustisk gitarr och sjöng "Somebody" så att flickornas hjärtan bultade. Den musikaliska hjärnan Alan Wilder passade aldrig in. Han gillade varken droger eller kvinnliga besök på hotellrum. Han ville bara skriva musik, men fick i princip aldrig göra det. Under den massiva herointurnén efter "Violator"-skivan hyrde jag, min bror och en Roger en buss och tog med oss ett halvt gymnasium av kajalsöta flickor och åkte upp till Skandinavium för att titta på Hjältarna. Jag hade sett dem en gång innan, under "Black Celebration"-turnén, men nu hade de släppt sina bästa skiva någonsin. De hade släppt singlar som knäckte allt under 1990. ("Policy Of Truth", "Enjoy The Silence", "World In My Eyes") Vi hade dåliga platser långt bak. De började med den instrumentala "Kaleid" har jag för mig och sedan...ett skynke...fyra gestalter bakom scen. Flickor tjöt. Pojkar grät. Christian tog fram näsduken...Let me take you on a trip, around the world and back...Fredrik hade virat in sig i två DM-tshirts och minst fjorton halsdukar. Det var en stor stund. Allt var perfekt. Anton Corbijns bilder på en projektor bakom visade rosor som blommade, som vissnade och isladan var en väckelsemöte. Det är alltid så när DM står på scen. Vi som älskar DM skall inga andra gudar hava. Vi åkte hem mitt i natten. Det var tyst i bussen. Gymnasieflickor med mascara rinnande nerför kinderna försökte sova. Christian, Roger och 3 flickor försökte festa och spelade "Sea Of Sin", "Shake The Disease", PSB´s nysläppta "So Hard" och Erasures pulserande gaymanifest "Supernature" om och om igen. Jag såg aldrig DM mer och jag tänker inte göra det heller. Det var där allting knöts ihop. Från högstadiets lusläsande om Martin Gores sexuella böjelser och David Gahans unga syndiga leverne i lilla Londonförorten Basildon till ett snudd på besatt samlade av 12"singlar och livebootlegs. Allt har sitt slut och visst följde jag DM därefter. Jag köpte "Songs Of Faith & Devotion" och blev förbannad då David helt plötsligt hade långt hår och iklädde sig rollen som en messias fylld med injiceringshål. Naturligtvis tog det långa turnén som följde kål på honom. Han hamnade på behandlingshem. Satte sig i en grupp på 12 människor och sa "Jag ska aldrig mer knarka. Jag har lagt av" och åkte hem och sköt sig full igen och ramlade ihop och fick hjärtstillestånd och var död i några sekunder. Hans son fick honom att inse att det finns värden som är viktigare än allt här i livet. Han slutade till slut. Hans gamla "vänner" plundrade hans hus i Los Angeles men det spelade ingen större roll. Han ville inte ha med dem att göra ändå. För ett par år sedan ser jag DM spela "It´s No Good" hos Luuk och Dave ser så ung ut. Så oförstörd. Martin Gore har alltid sett likadan ut trots det abnorma antalet spritflaskor han tömt, och flickorna gråter fortfarande då de rör hans perfekta bakdel. "David klarar inte en turné till" sa pojkarna men naturligtvis klarar några godståg fyllda med dollarsedlar av att övertala vilka skeptiker som helst och det blev ännu en turné där producenten Tim Simenon hade tagit över Alan Wilders musikaliska roll. Allt knyts ihop. DM fyller fortfarande hockeyhallar med sina frälsningsmöten. David är rocknroll även utan heroin, men jag ser dem numera som ett Creedence som åker omkring och predikar sina gamla slagdängor för en publik som aldrig någonsin skaffar sig nya vänner. Jag orkade inte hänga med så länge men ett tag var de större än allt och själva meningen med hela livet. Jag satt och smygrökte i en källare med en kompis och vi hade köpt "Black Celebration" skivan 1986 och vi tyckte att det svarta omslaget var så tufft och namnet "Black Celebration" tog vi till oss för i vår värld var allt svart och fullkomligt enögt. Vi brydde oss inte om andra människor. De var bara oförstående idioter. De levde i "The Matrix". Vi befann oss i den enda och, i våra ögon, vackra verkligheten. 
"Speak And Spell" (1981) Vince Clarke skrev de flesta låtarna och ingen annan fick röra den personens ego och det är klassisk syntetisk pop som naturligtvis har åldrats rätt rejält men den iskalla och analogt lysande b-sidan "Ice Machine" finns som bonusspår på cd´n liksom den långt före sin tid förlängda versionen av "Just Can´t Get Enough" som de fortfarande spelar på alla landsortsdiskotek med klass runt om i landet. "A Broken Frame" (1982) Vince Clarke lämnade gruppen och ersattes av studiogeniet (och klassiskt skolade) Alan Wilder, men på den här skivan var DM bara en trio och Martin Gore hade ännu inte lekt tillräckligt med piskor och handbojor. Svart popmusik om att fånga kärlek. Fireside gjorde häromåret en bra cover på min favorit, den vindpinade avslutningslåten, "The Sun & The Rainfall". Jag brukade ofta härma den monotont vackra trummaskinen. "Construction Time Again" (1983) Medförde gruppens första USA-hit med "Everything Counts" som trots sitt antikapitalistiska budskap fick amerikanarna att börja tycka om pojkarna från Basildon. En av deras sämre skivor trots starka låtar som "Love In It Self" och Alan Wilder´s "Two Minute Warning". De kunde ha varit snälla och lagt den ohyggligt pretentiösa b-sidan "Work Hard" som bonusspår på cd´n. "Some Great Reward" (1984) Lysande metallisk synthpop där Martins böjelser inte lämnar någon oberörd. "Lie To Me" är nattsvart klubbmusik med den skönaste Kraftwerk-trummaskin du säkert har hört och "Master & Servant" är s/m med furiöst piskande och "Somebody" är som sagt den enda DM-cover Charlie Rich verkligen borde spelat in. "The Singles" (1981-1985) Det fulaste omslag vi skådat från DM. Samtliga singlar utom "Get The Balance Right" (som ej finns på någon "vanlig" skiva) och med "Shake The Disease" och "It´s Called A Heart" som "nya låtar". "Somebody" och den löjliga "The Meaning Of Love" är bonusspår på cd´n. "Shake The Disease" är för övrigt ett helt nytt DM och ett steg bort från ungdomen. Försökte förgäves lära mig att spela den på farsans elorgel. "Black Celebration" (1986) En nattsvart domedagsmässa. Inledningen är vacker och titellåten står tillsammans med Martins ljusa röst i "Question Of Lust" som ensamma toppar såhär 13 år senare. Dock är "Here Is The House" en bortglömd låt liksom maskingnisslet i "Stripped" som Kent mycket förnuftigt återanvände i b-sidan "En Helt Ny Karriär". Mycket mer Henrik Berggren än så här blir det inte. "Music For The Masses" (1987) Över dalar och Arizona för att bli ett stadiumband och den här skivan sålde som fan. Oerhört jämn där min personliga favorit alltid varit "The Things You Said" som är glittrande månskensromantik och en stilla viskning till någon man tycker om. "Behind The Wheel", "Never Let Me Down Again" och "Strange Love" är låtar som inte ska åldras, som fortfarande får en att vilja sätta sig i en Cadillac och köra längs "Route 66" (b-sida till just "Behind The Wheel") och gapa "Martin L Gore har den snyggaste lädersuspensoar du någonsin sett". "101-Live" (1989) Inledningsscenen till videon är mer rocknroll än hela Rolling Stones sena 60-tal. David har världens mest tajta läderbyxor och är välpumpad med både muskler och kokain och sliter rätt snart av sig skjortan till den samlade massans oerhörda förtjusning. Kung Dave håller sedan hov för en skaplig skara yankees som kan varenda stavelse och vet exakt när han tänker förvandla mickstativet till en "fake plastic love". Bra låtar. Hårdrock. Underbart ego-omslag. Stadium? Naturligtvis. "Violator" (1990) David bär krona i Corbijns video till mästerverket "Enjoy The Silence" och hela skivan är så tight, så vältrimmad in i minsta elektroniska sexdrag och det bästa de har gjort. "Waiting For The Night" fick mig att bli lika lycklig som ledsen en höstnatt i en buss som då passerade Gislaved. Vacker popmusik. Musik att älska. "Songs Of Faith & Devotion" (1993) Tveksam skiva. Stora gospelkörer där man helst inte ville höra sådant och endast "Walking In My Shoes" och "In Your Room" känns som DM. Butch Vig-pojken mixade om den senare och de framstod alltmer som den felande länken mellan Nirvana, Ray Charles på nedgång och Depeche Mode. Alan Wilder fick nog och ville vidareutveckla sitt Recoil-projekt. "Songs Of Faith & Devotion - Live" (1994) Precis samma låtar som på studioskivan framförda live med härligt övergödda negresser som doa-flickor. En totalt meningslös skiva trots att vi kan förnimma hur svetten flyger från Jesus Gahans långa hår. Strax efter den här turnén började också hans riktiga helvete. "Ultra" (1997) Återkomsten. "Barrel Of A Gun" är så svart, så äckligt intensiv att man helst av allt vill blunda när man hör ord som ""This twisted, tortured mess, this bed of sinfulness is longing for some rest and feeling numb..." "It´s No Good" är stil och en poplåt värd att tycka om. En bra skiva, men det kändes som att återväcka ett spöke från min gymnasietid. "The Singles 1986-1998" Ännu mer singlar samlades på en dubbel. Defintivt en köpvärd samling. I samma veva släpptes den gamla, 1981-1985 samlingen, igen och den hade fräschats upp med nytt fint ljud och extraspår som "Some Bizarre Version" av "Photographic" och en efterlängtad repris av "Schizo Mix" på "Just Can´t Get Enough". Väldigt snygga omslag om inte annat. Christian har tidigare (långt under en annan krönika) skrivit om DM´s "mest överskattade b-sidor". Det är knappast pojkens mest uppskattade RSIS-verk. I nästa avsnitt lär han behandla spännande saker som "under vilka konserter David skriker "Yeah" flest antal gånger" och "mest patetiska Andy Fletcher-posen". Han har också hotat med ett "bästa-remix-elände" med det köper vi fan inte. Gästbok Liza om DM They know my weaknesses I never tried to hide them They know my weaknesses Thought that you liked them ("The Things You Said") |