Edie Brickell är så intelligent. Inte alltid finstämd, inte alltid musikaliskt skicklig men så fruktansvärt klipsk. Det är som om en av de där akademikerdöttrarna som arbetat som advokat i 10 år plötsligt skulle bli intresserade av taoism och åka ut på prärien och skriva sånger om den förtappade världen och den förtappade själen. Jag vet visserligen ingenting om Edies bakgrund, fick jag gissa skulle jag snarare tro att hon är en vanlig amerikansk medelklassunge med mattehuvud, men hon vet någonting som är viktigt. Någonting om solidaritet och gränsen till integritet. Någonting om att alla redan vet att det krävs mod för att vara naken men att det krävs mod för att skyla sig också. Att skriva om att det finns någon på andra sidan jorden som ser ut som du känns så gammalt. Tills man börjar tänka och inser att ingen någonsin vågat skriva någonting rakt om det eftersom det är utdömt till en idiotisk klyschstämpel. Jag mår bra av att hon vågar, jag landar i det en stund. Jag hörde hennes cover av Lou Reeds Take a walk on the wild side. Det var första mötet med både henne, låten och antagligen känslan av NY-misär också. Jag kan ha varit en nio år kanske och min mamma sa att det skulle bli en hit och spelade in den på ett för länge sedan borttappat band. Ett par år senare köpte vi den enda skiva jag hört talas om och antagligen den enda man behöver. Shoting Rubberbands at the Stars, Edie Brickell and the New Bohemians. Amerikansk progg. I Elizabeth Wurtzels roman Prozac - vår generations tröst åker hon till ett industriområde för att se Edie. Kapitlet inleds: There's nothing I hate more than nothing Nothing keeps me up at night, I toss and turn over nothing Nothing could cause a great big fight Det kunde vara en barnvisa skriven av en mycket vuxen kvinna. Mitt i skivan ligger en total resignation. Cirkle är en av tidernas mest underskattade låtar. Innan har hon sjungit saker som får mig att tro att hon är stark, att det närmaste sorg hon kan komma är vemodiga betraktelser av decembervindar. Så plötsligt är hon inte stark alls, vill inte alls vara med längre. I quit - I give up nothing's good enough for anybody else it seems and being alone is the best way to be when I'm by myself nobody else can say goodbye Det är ju så, man kan komma undan med alla sönderanvända ord om man bara är naiv nog att mena det. Ibland blottar hon sig men oftast lägger hon på någon slags världsvanhet, någonting som får mig att förstå att hon visst menar det hon sjunger men att det finns mycket jag inte vet. Hon sjunger leende om den andra kvinnan. She's tangled up in you She's laced up in your shoe Som alla bra skivor har hon ett akustiskt ghosttrack. Det är sorgesammare än resten av skivan, lugnare och kanske ärligare. Men hon lider inte. Det finns inget popstaregoistiskt kvidande hos henne. Hon vet att det hon gör är ett jobb, hon vet att ens innersta tankar bör man behålla för sig själv och hon vet att barnen i Afrika svälter. Däremot vet hon säkert inte vilka Tindersticks är eller Belle&Sebastian, hon kan stoppa en pipa men inte sätta på en dator. philosophy is the talk on a cerialbox. religion is the smile on a dog Jag möter henne flera år senare. Hennes "Good Times"-video följde med min kompis dator som exempel på ljud och bildkapacitet. Då fick jag reda på att hon är gift med Paul Simon, så nu brukar jag säga: - Edie Brickell, duvet, Paul Simons fru...!? Kanske förvandlas jaha-frågetecknet till ett jaha-frågetecken-utropstecken. Men jag blir fortfarande lycklig när någon faktiskt vet vem hon är. 
Gästbok |