 Du vet hur det känns. Det vet nog alla. Du har gjort allt. Slitit ut ditt hjärta och erkänt din smärta och Hon förstår ingenting. Tittar bara nedlåtande och låtsas som ingenting. Egentligen har du naturligtvis förnedrat dig själv såsom man bara kan göra när det handlar om rå hopplös kärlek. "I got damaged, I lost myself in you". sjunger Bobby Gillespie och din Mamma ringer och undrar hur det är med dig men det vill hon inte veta så du ljuger och säger "ok" och väntar på att just Det telefonnumret ska ringa. Hon med rösten, hon som får ditt hjärta att börja bulta sådär, hon som får dig alldeles svettig och hon som aldrig någonsin kommer att ringa. Det vet du. Du gråter fast du vill knappast visa någon att du gör det och lyssnar på musik som hjälper, musik som läker blottade, sårade hjärtan som ligger på marken och blöder och hittar en skiva med en balettdansös i din brors samling och du lyssnar, försöker förstå och hör en människa med Grants-röst som verkar ha förstått allting och du ler lite försiktigt. Fattar att det finns andra som ligger där med hopplös självömkan och mår dåligt. Det hjälper. Silence is here again The silence is here again tonight Will the love ever come back ? Det var "Raindrops" från första skivan och jag hade glömt bort hur mycket musik kunde betyda då jag fick höra just den låten första gången. Hela debuten var präglad av en hopplös uppgivenhet, en sån där känsla "att det händer inte mig". Men det var, naturligtvis, en vacker skiva. Tindersticks är sådana. Mitt i all indiepop-whiskey lunk så smeker dom in förföriska stråkar som etsar samman låtarna till något så stort, något så vackert, något så Tindersticks att man bara inte kan låta bli att förtjusas. Trots allt vemod, trots all hopplöshet. Så dök det då upp en skiva som var så mycket mer än debuten, den hette också bara "Tindersticks" och innehåll momunmentala "Tiny Tears", Tindersticks egna "Love Will Tear Us Apart" och så naturligtvis "Travelling Light där Carla från Walkabouts sjunger; "I'm not waking in the morning, staring at the walls these days I'm not getting out the boxes, spread all over the floor I've been looking through some of them old pictures Those faces they mean nothing to me no more" i en låt om uppbrott, om att skiljas åt. Bägge älskar varandra fortfarande,någonstans, men måste gå skilda vägar, allt håller dom kvar, minnena, lägenheten men det skulle aldrig fungera, det som händer måste ske, livet måste gå vidare. Enligt Stuart Staples själv är det den mest sorgsna låt han skrivit och allt blir så innerligt självutlämnande. Tindersticks blev aldrig bättre än så. "Curtains", deras tredje skiva, är bedårande i all sin ensamhet och cynisk uppgivenhet och visst är det en bra skiva, nästan kliniskt producerad, Tindersticks "Strangeways Here We Come". Ur galenskap föds genier. En midnatt kring 95 satt jag och tittade på Mtv och det så helt plötsligt dök det upp några män i svarta kostymer och så Stuart Staples; Strange to see, the sun don't shine today But I ain't in the mood for sunshine anyway Maybe I'll go insane, got to stop the pain Maybe I'll go down to see Kathleen De gjorde Townes Van Zandt klassiska "Kathleen" och jag tyckte då att det var den bästa låt jag någonsin hört. Man tycker det ibland. Kanske alltför ofta. Det gör ont, jag blir galen, jag måste träffa Henne, "Kathleen", kan inte tänka klart, kan inte se solen gå upp....om jag inte får träffa Henne, "Kathleen". Det är besattheten som Stuart Staples lider av. Eller känner att han har. Tolka det hur Ni vill. Besattheten av att hitta just Henne, hon som kommer att göra honom lycklig, befria honom. Han hittar aldrig Henne. Det är väl det allt går ut på. Det där ständiga sökandet efter någonting bättre, något som väntar på en, något som kommer att få en att förstå. Något som får en att fatta att man nått ända fram. Någon som betyder betyder allt det där man letat efter. Någonting bättre. Och då betyder inte de där gamla ansiktena någonting längre. Kostymerna, Skivorna, Rödvinet; You know I'm a kisser I wanted you for that mouth ("Milky Teeth") Ur spillrorna av Asphalt Ribbons bildades Tindersticks och Stuart Staples ville inte sjunga, ingen ville sjunga, men dom hade den yttersta ambitionen att släppa en skiva. Bara en och den skulle vara förbannat bra och inte likt all annan hemskt indiepop som härjade runt på de engelska listorna. Det började med ett par singlar på diverse småbolag och sedan 10" ep´n "Marbles" som fick kritikerna att flämta allt hårdare. Det här var ju instängd källarmusik och killen sjöng ju som en pånyttfödd Nick Cave minus allt heroin och någonstans där i mitten svävande Dean Martins dova stämma. Tindersticks debutskiva är och förblir deras bästa för här rymdes allting. Från den snäviga amerikanska lågintensiva popen till cigarröken i den lilla illegala spelhålan där tiden står stilla och all kärlek gått upp i rök. Mest av allt handlar det som vanligt om den där förbannade kärleken eller naturligtvis avsaknaden av den. "City Sickness", "Whiskey & Water", "Milky Teeth", "Raindrops" och kanske framförallt helt makalösa "Patchwork" som här framförs in en helt ny version som kanske inte är bättre men på något vis så kryper det nästan närmare inpå. Ni som äger den 1000 limiterade upplagan där man fick livecd´n från "Amsterdam" som bonus ska vara lyckliga där någonstans mitt i all bitter självömkan. Stuart Staples ikläder sig återigen rollen som fulländad Crooner i förlorarnas värld, de utslagna som bara har whiskeyflaskan och den gamla kostymen till tröst. Den är stundom en, textmässigt, helt bisarr historia som målas upp men för er som tycker om att gråta rekommenderas naturligtvis "Tiny Tears", "Mistakes" och deras största stund, "Travelling Lights". De flesta som på senare tid köpt den här skivan i Sverige fick den klassiska "Live At The Bloomsbury" Cd´n på köpet och och ni ska också vara lyckliga för där finns om inte annat "For Those" som är en sagolik låt. Så här bra kan soundtrack bli om man inte blandar in Roxette. Jag har inte sett filmen, jag har inte ens varit i Frankrike men i mitt huvud målas upp bilder från stängda nattklubbar, tidningar som blåser längs blöta trottoarer och så mannen som vandrar hemåt alldeles själv i natten som snart ska bli dag. En del låtar är rätt korta och mitt i skivan dyker "Tiny Tears" upp igen i en ny version som är bättre än orginalet för här är den mer nertonad (orginalet dränks nästan i FÖR mycket stråkar) och efter den fortsatter promenaden hemåt igen. Regnet fortsätter och det rinner nerför pannan och smakar vax och cigaretter och du önskar inget hellre än att Hon följde med dig. Stegen hade inte varit så tunga då och siluetten av ett slitet hotell i soluppgången hade antagligen varit det mest sköna du sett. Ett band i behov av vila ger ut sin tredje skiva som sägs vara en uppgörelse med allt som var. Stuart har sagt att han skrev vissa låtar som en ren drift med sig själv och hela Tindersticks soundet. Nu hör man inte det på skivan (om man inte vill) som bländar med låtar som "Rented Rooms" och stråkorgien i "Another Night In" och det blir en bitter duell mellan två människor som älskade varandra så mycket i "Buried Bones" och det är en cynisk duell i självdestruktivt hat som kompas av en trallvänlig popdänga i valstakt. Höjdpunkten är annars "Desperate Man" som är den enda låten som man behöver höra för att verkligen förstå Tindersticks. På några rader säger den allt. She knows what happens when I'm without her How this ring itches on my finger Does she let me go to help me remember? Remember how I came in I was desperate then Märklig samlingsskiva som buntar ihop de tidiga singelversionerna av "Patchwork", "Marbles" och "City Sickness" med bedårande covers som Otis "I´ve Been Loving You Too Long" och en ännu mer stråkberusad version av "For Those" och planen ska visst fungera som en sorts introduktion men jag är helt kluven för jag hade hellre sett en seriös 17-låtars b-sidssamling där man även inkluderat den sköra Tom Waits covern "Mockin' bird" och "Kathleen" (som inte fick vara med här pga av något kontraksstrul). Köp skivan för att Tindersticks alldeles egna version av Pavements "Here" är med. (även om jag personligen tycker att liveversionen på "Bathtime" singeln är ännu bättre) För folk som är med på den officiella Tinderstick-mailinglistan vet att det cirkulerar en maffig dubbelcd som heter "Dustbin" och som innefattar rubbet med ej-lp låtar som Tindersticks gett ut. Fast jag har ingen som helst aning om hur man får tag på den. "And for those who are not so beautiful as her" 
Through the doors of that rented room Yeah, we stumbled through It was only hours In those pillows all the feathers that hold all our dreams Whispered at the scene Now they just seem to float on a breeze I could have wrapped that pillow around my head Face down on the bed I could have drowned in those so-called dreams |