|
 >>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>> Sebastian brukar säga att han om 10 år kommer sitta och vara nostalgisk över Marvin Gaye och Sly-hur-galen-som-helst-med-sina-stenar. Det var fan inte bättre förr. Men EMF var bättre förr då dom fortfarande trodde att dom var guds tuffaste barn som slog sönder baspukor med stirrande kokainblickar och skrek slagord som ingen begrep. "Epsom Mad Funkers". "Ecstacy Mother Fuckers". Det började med en sampling från den amerikanske komikern Andrew Dice Clay och det lät litegrann som Jesus Jones hamnat i ett barslagsmål med Beatles för "Unbelivable" var en Cassius Clay knock som knockade sönder mig en eftermiddag i mina föräldrars bil då Kaj Kindvall spelade den i "Tracks". EMF kunde egentligen ingenting. Dom hade en gitarrist som kallade sig Dench som skrev låtar men inte kunde sjunga och såg rätt hemsk ut medans sångaren James Atkin såg ut som en liten buspojke från gymnasiet som med ett charmigt leende kunde få vilken flicka som helst. Men EMF var unga, dom trodde verkligen att dom var bäst, störst och snyggast och punkterade sina lungor med rök och poplåtar som hette "When You´re Mine", "Children" och "Lies". Debuten "Schubert Dip" var något sorts popkarneval som bara gjorde dig lycklig och att låtarna låter näst intill identiskta gör inte så mycket. Det är bra. Det var ju fest. Det var någonstans lite senare, efter ett kort uppehåll, kring 1992 då comebacken skulle förändra världen. EMF hade blivit vuxna, James var 22 och nu minsann skulle dom rocka sönder sina barndoms hjältar. Bli stadiumhjältar och se damer vifta med sina tändare. Dom började med att som sista spår på "Unexplained" ep´n lägga Iggy & The Stooges covern "Search & Destroy" och det var tufft för en generation som då såg Swervedriver som sina fanbärare. Det här var ju Rock´n´Fuckin´Heroin och Shoegazingscenen rynkade åt näsan åt några pojkar som faktiskt vågade titta publiken i ansiktet. Pojkarna började hänga runt med Janes Addictions Perry Farell och då snackar vi party med större snönäsa än den Al Pacino hade i Scarface. Det dök upp en singel, "They´re Here" som lät som ett alarmerande godståg men EMF skrek mer än dom menade. Det hördes inte riktigt. Poprötterna och mellanölen låg därbakom och berättade för oss att allt bara var fusk. "Stigma" kostade 10:- i senaste Ginza. Det är ett fynd för det är en underskattad platta som kritikerna hånade och kallade EMF för desperata och naiva nog att inte förstå att det är pop dom ska spela. Men det ville dom inte. Dom ville bli accepterade som det så fint heter. Dom var trötta på att förknippas med en ravegeneration som hellre såg fina ljusshower än såg låtarna där bakom. Dom ville helt enkelt vara på riktigt. Det var nog inte så många som verkligen köpte "Stigma". Jag såg bandet i Kristianstad sommaren 1992 och James rände runt på scenen som han hade värsta brunbjörnen från Alaska efter sig. Han sprang och studsade omkring och trodde verkligen han var Mick Jagger och jag tror det var Derry som gång på gång välte sin keyboard. Han skakade bokstavligen i den och det såg rätt dumt ut men den berusade sommarnatten förlät sådant. Det var fint på något vis. Jag beundrar människor som verkligen vill någonting, som har den där förbannat drivna passionen som till slut tar dom ner i avgrunden. Avgrunden i EMF;s fall var Butch Vig som ju var tyngst i världen efter Nirvanas ofattbara nervkollaps till genombrott 1991. Han mixade om singeln "It´s You" och en envis gitarr frätte sönder öronen och visst var det bra men inte var det EMF. Singeln "Lies" från första skivan mixade förresten om av Foetus-J.G Thirlwell och distade vansinnesröster var väl inte riktigt den man förknippade med EMF. Det kändes på något vis bättre när man funkade upp "Unbelivable" och lät Africa Bambaataa hålla i spakarna. Snorungefunk med hjärta. Inget aggresivt tjafs och ett plastansikte som skrek för någonting dom absolut inte trodde på. Vad som hände sedan vet jag inte riktigt. Dom flummade väl runt lite och drack Bacardi och blev solbrända för helt plötsligt var dom bara tillbaka med singeln "Perfect Day" och då hade dom upptäckt det där Funken ni vet. Pojkarna hade blivit vuxna och spände basen högre än någonsin och levererade ett album så fyllt av Miami-beach-boll-party och tjocka gubbar att man mådde illa och jag förstår varför Johnny Dollar bara stack ifrån studion och lämnade de bortskämda överåriga barnen. Det finns en ballad på skivan också. En George Michael ballad ! Jag vet att ni inte förstår och det är inte meningen heller. Det var ju ett svek lika hemskt som om Sex Pistols skulle spela in "Candle In The Wind". Jo...adjö din gamle röv. Det finns ett envist rykte att James Atkins sedan dess spelat in tunga bra technoskivor med sitt nya band "Cooler". Den som vill får tro det där. James Atkins lär aldrig bli någon ny Mike Paradinas precis. Just nu jagar bandet nytt skivkontrakt, ingen vill prata med pojkarna som bara festar upp alla pengar och blir sura på hippa och svindyra producenter. EMF avslutade sin karriär med att ramla ner i den bottenlösa dyn och denna gång menar jag det faktiskt. Dom spelade in Monkees "I´m a Beliver" med englands alldeles egna Åsa-Nisse och "Klabbarparn", Vic Reeves och Bob Mortimer, och dom fick återigen hamna på "Top Of The Pops" men denna gång försökte aldrig Derry scratcha sönder skivtallrikarna så fingrarna blödde utan denna gång iklädde dom sig fina Mike Nesmith peruker och såg, på ren svenska, för jävliga ut. Alla försök till någon sorts helst erkännande hos de vuxna publiken slutade med att man gjorde parodi på en låt av en grupp som i sig är en parodi på allt det där som är bra med popmusik. Det är jobbigt att växa upp och det är svårt att få någon att förstå att man kanske vill någonting annat än att vara badrums-ikoner för en nerknarkad ungdomsgeneration i desperat behov av unga hjältar. EMF;s "Schubert Dip" är en euforisk kärna till allt som man blir glad av. Den ligger och svävar i precis samma värld som "Please", "Revolver", "The Queen Is Dead" och "Fox Base Alpha". Det är och förblir en generationsskiva för oss rastlösa människor som helt enkelt vägrar förstå att det finns någonting där bakom hörnet som kallas att bli vuxen. Det är en skiva som på ett fint vis sammanfattar den där otroliga omedelbara känsla av "Nu !" som dyker upp då och då. Och den uppstod ur ett förbannat vakuum precis som vanligt. 
Christian skrev på någon annan sida om 10 bortglömda skivor, fast det där var rätt länge sedan nu. |
|