 (Karön, Ronneby skärgård, sommarfylla, sommardans, hammockhångel, Culture Beat) Neil Tennant: "And Just to prove there are still some good records in the charts we are now going to play Rhythm Is a Dancer". Ni fattar inte det här, för ni känner inte mig. Ni har inte sett mig dansa i bar överkropp, sjungandes oh-oh-oh till Linda Jo Rizzos "Perfect Lover" medan förvånade oskyldiga tittade in genom fönstret till mitt rum. Om ni kände mig skulle ni veta att det inte är så mycket som får mig att tappa behärskningen och göra dokumenterat fåniga saker. Musik raderar ut det blekast svenska i mig och gör mig fri, "a higher state of grace". Det kanske låter löjligt att ta i med så starka ord när det gäller simpel popmusik, men jag är övertygad om att ett band som Chic betyder lika mycket som Joy Division. Det är egentligen ganska konstigt att "seriösa" mörka grupper behandlas med mycket mer respekt än "lätta" glada grupper, det är ju förhoppningsvis de glada stunderna i livet som man eftersträvar. The beat is simple but you can't refuse it - that's why I love music (ur "Move On Baby" - Capella) Det här är min hyllning till den italienska popfabriken. Den kom ungefär fem år för sent. Jag erkänner mig lurad, för det var så länge (flera år faktiskt) som jag köpte den sedvanliga Q-Mojo-Vox-Måns Ivarsson-retoriken om att 1967 skulle vara ett intressantare årtal än andra. Jag hånade mina klasskamrater som inte förstod att Beatles och Marvin Gaye var så mycket bättre än Captain Hollywood och Culture Beat. I hemlighet nynnade jag på Felix "It will make you crazy" fast det skulle jag inte berättat för någon. Däremot berättade jag gärna hur duktig jag var på att spela "Stairway to Heaven" (första fyra takterna, jag har för dåligt minne för mer). Electronic bildades på grund av Johnny Marr och Bernard Sumners utdragna diskussioner om vilka de bästa italienska singlarna var för tillfället. Pet Shop Boys är överhuvudtaget ganska otänkbara utan lite italiensk inspiration. Men de här artisterna har alltid respekterats av rockkritikerna. Kanske för att de, som Gustav Gelin berättade för mig, "dessutom skriver fantastiska texter", kanske för att de härstammar från klassiska rockband som Joy Division och The Smiths. Det är ingen som någonsin står upp för de stackars tunnhåriga, Milan AC-fansen, mycket-hår-på-bröstet-uppknäppt-skjorta-och-guld-krucifix-runt-halsen och svettiga producenter och låtskrivare som lyckades skapa värsta stora godispåsen med typ 4 kilo hits i (OBS! Ingen tafflig marijuanaanspelning, okej?). En vanlig missuppfattning är att det skulle vara svårare att se skillnad på bra och dålig eurodisco än bra och dålig rock. Att eftersom musiken är så enkel och "dum" och främst har som syfte att sätta fötterna i rörelse så gör det egentligen det samma om man lyssnar på Capellas magiska Italoklassiker "Move on Baby" och Pandoras jobbigt struttiga "Come On And Do It". Inget skulle kunna vara mer fel. Som alltid när tyskar får vara med blir en del saker ganska otäckt. Det mesta av den usla eurodiscon bär tydliga drag av Wagners "stürm und drang"-ideal. Det pompösa, meningslösa i grupper som Sash!, Jean Michel Jarre-komplettister som Robert Miles och Jam & Spoon. Men hur kan man motstå en 2 Unlimited-Ray skrika "Techno Techno Techno Techno"? En annan del av musiken som inte tilltalar mig är den som är tänkt att vara "rolig", den som innehåller Markoolio och pruttsamplingar etcetera. Jag vill inte lyssna på skämt när jag dansar, jag vill höra hur jätteenkla synthslingor träffar mig mitt i hjärtat och fyller mig med pussabstinens. En god vän sa till mig att det var intressant att se hur Modern Talking lyckas ha sådana framgångar med ett eurotechno koncept som sett sina bästa dagar (molltonarter, klibbiga refränger och hysteriskt dålig rap). Det är ett mysterium för mig också, men Modern Talking har faktiskt ingenting med den här artikeln att göra. Att jämföra Modern Talking med Corona är som att jämföra Manics "The Everlasting" med Atari Teenage Riot. Det som gör disco så bra är att den lyckas fånga livsglädjen i att vara ung och vacker, men varken "ung" eller "vacker" är ord som någonsin kommer att förekomma i samma mening som "Modern Talking" (förutom nu, besserwizzer...). "Rythm of the Night" är en av de vackraste poplåtar jag någonsin hört. Det är musik man blir kär till, sådan man ringer upp Jonas mitt i natten och ger honom en 60-mils puss för. "Move, move that body" ur "Somebody Dance With Me" av DJ Bobo Jag vet inte om det finns något som kallas "seriös dansmusik" men man får onekligen det intrycket när man är ute på dansgolven. Totalt unfunky shit som Goldie och 4 Hero har man fått stå ut med sedan någon knasboll bestämde att Weather Report är skojigare än Beenie Man. House är trevligt och att dansa till en riktigt besjälad sångare som tackar Gud och Livet för att vi får vara med känns väldigt stort...ett tag. Amerikanerna har bättre produktion, oändligt mycket bättre sångare och jätteduktiga musiker. Men att lyssna på tio gospeldränkta låtar i rad var syfte är att vara "upplyftande" är faktiskt inte så roligt. Och då spelar det ingen roll att sångerna var för sig är helt otroliga, det går inte att följa upp "Thank You" med "Promised Land", då går man hellre hem. I boken "När svenska pojkar började dansa" av Karolina Ramqvist citeras Expressen Fredag: "Att gå på klubb är inte samma sak som att gå ut. Gå ut, det är att gå på diskotek och inte veta vad DJ-n heter. Gillar man klubbar gillar man att ha koll" Om det här stämmer skulle det förklara varför jag jämt har så tråkigt på klubbar och roligt på diskotek. Finns det något osexigare än en tjej som försöker dansa coolt och behärskat samtidigt som hon försöker komma på om den där Laurent Garnier sysslar med "deep house". Det skulle vara sådana flickor som försöker göra "exotiska" handrörelser i new age-flum partierna av all ny d'n'b. Finns det något mer osvängigare än en DJ som irrat bort sig i den obskyraste deep house (läs: omelodiös, själbefriad musik som "sätter dig i trans", d v s The Doors bluesjam). Det är hitmusik jag vill ha. Den görs förvånansvärt ofta i Italien (Ride on time), Tyskland (More and More), Frankrike (Music sounds better with you ), Holland (No Limits), Sverige (Beautiful Life) och Belgien (Mr. Vain). Och den spelades en gång för ett antal år sedan på ett diskotek nära mig. Hon såg helt fantastisk ut. Han såg elak ut. "Take me now baby here as I am". Hon hade ett fint diadem i håret. Han hade en liter hårspray. "Hold me close, try and understand". Hon dansar jättesnyggt. Han pillar på hennes bröst. "This fire is hunger, it's the fire I breathe" Jag vill ha henne. Jag vill ha henne. Jag vill ha henne. "This love is a banquet on which we feed" Hon står ensam. "Because the night belongs to us" Bruce Springsteens ord hade inte berört två unga hjärtan på samma sätt på mer än tio år. Men just då, i den taffliga "jag är inte bara skolmatsal, jag är diskotek också"-miljön var det riktigt stort. Det var förstås Coros version av "Because The Night". Den börjar med jätteroliga Depeche Mode-samplingar från "Master & Servant", de passar inte alls in i resten av texten men det var en bonushook som ökade chansen att få en hit. Rent objektivt kan sägas att sångerskan, vars namn jag tyvärr inte känner till, inte sjunger särskilt bra och egentligen är Patti Smith-versionen bättre, kanske även Brooosversionen från liveboxen, men det spelar förstås ingen roll. På min tid spelades inte Patti Smith på skoldanser och det var ju där det hände. 
När Sebastian blir gammal och vill förklara för sina barnbarn vilken den bästa artikel han skrev i RSIS var så återkommer han ständigt till denna makalösa explosion i galen eufori. Sebastian spottar ur sig obskyra joddelband och dreglar som den mest brunstiga galopphästen på väg mot avel. Jag håller definitivt inte med om ALLT men det här var den injektion jag behövde för att springa upp till grannen som har otroligt många fina samlingar med fyllekåt sommarståndsmusik. Jag har sökt Sebastian för en kommentar om vilka droger denna artikel skrevs på men han hävdar att livet är den enda sinnesvidgande drog han behöver. Det och härlig stompa-stompa-italo-house vars rytm inte sliter ut tungan men väl tangan av varenda snygg latinolover norr om Ronneby. Christian Ännu mer studsande badbollar, ännu mer popmusik Gästbok |