 Hultsfredsfestivalen 1996. Stora scenen. Kent spelar "Blå jeans" och åtminstone tusen svettigt söta sextonåringar skriker och sjunger och befinner sig antagligen i en helt annan värld. Det har de antagligen också gjort under hela konserten. Någon skrev någongång att Kent var 90-talets svar på Lustans Lakejer. De berörde kanske egentligen bara en liten grupp men de som förstod dem älskade varje ord, fast de kanske inte ens begrep vad idolerna menade. Men varje rad kändes. Det var med andra ord en ytterst intensiv dyrkan. En samhörighet. Det var musik för i första hand tonåringar. De som visste hur jäkligt det var att bli vuxen men som ändå försökte uppskatta allt det där sköna i livet. Allt det där andra som är så viktigt att hinna med innan man blir gammal och andra saker tar vid. Johan Kinde var kring femton då han skrev rader som "I smärtornas rike finns en självömkande charm" i "En ödes natt (på dina drömmars ö)" på den självbetitlade debuten från 1981. Femtonåringar skriver egentligen inte sådana texter men femtonåringar förstår sådana texter. Kinde visste det. Han visste också att kläderna och just igenkännandet är minst lika viktigt som själva musiken. Debutskivan var en dyster resa som förvisso var förklädd i någon sorts glamourdränkt skavd kostym. En svensk klassiker och på många vis lik Kents debut. Sedan släppte man en "mellansingel" , "Skuggan av ett tvivel", och Johan sjöng "Jag hade hoppats på att tiden skulle hjälpa mig att glömma, jag hade hoppats på att natten skulle hjälpa mig att drömma, jag hade hoppats på att någon skulle lära mig att le". Jag har läst i en gammal Gradvall-intervju att han skrev texten på en buss någonstans och han gick i åttan. Visst låter det tidigt 80-tal, isande Ultravox-syntar och en text om att ständigt stå utanför, att förgäves längta efter Hon som aldrig förstår. Andra skivan, "Uppdrag i Geneve", numera med mannen som lärde Kinde och Mauro Scocco allt, Tom Wolgers, som medlem är den stora succén. Mer kommersiell än första, slickat 80-talssound nära perfektion men i botten och i texterna samma sökande efter en ny identitet. Richard Barbieri från förebilderna, rent ljudmässigt, Japan producerade den tredje och egentligen sista plattan, "En plats i solen", som är ett bortglömt mästerverk på många vis. Soundet är perfekt, nästan skrämmande överproducerat men det var ju så för en femton år sedan. Kinde är bara 17-18 år men det känns och hörs som han redan varit med om allt. Han har själv sagt att "min roll är att utifrån egna erfarenheter ljuga, kanske försköna den verklighet som är så hopplöst tråkig." Jocke Berg ville bort från småstadshopplösheten i Eskilstuna och Kinde sökte sig till drömvärlden innaför Stockholms tullar och senare ut mot världen och det där folket man ville vara precis som. Det är ungefär samma sak. Bort från sin intetsägande uppväxt och in i drömmarnas värld där ju allt är så mycket bättre. 1981-82 var de femton-sjutton och grät på konserter och dyrkade varje ord och lyssnade på Lustans Lakejer och Olle Ljungströms Reeperbahn. Idag är de vuxna. Har kanske barn. Åker på husvagnssemester. Lyssnar på svensktoppen. Tittar på "Sikta mot stjärnorna" och har kanske glömt hur det var en gång då allt var så mycket svårare. Men allt går ju som bekant runt hela tiden. Idag är det Kent och ännu längre ner i åldrarna kanske Jumper. De sjunger om samma saker. Visst är Kent mer rock och kanske mer dold svart uppgivenhet. Så mycket bättre. Men Jumper sjunger om sådant som missförstådda fjortonåringar förstår. Kärlek, hångel och misslyckade fyllor. Lustans Lakejer gjorde två skivor till. Dels den snustorra "Lustavision" där de envisades med att sjunga på engelska och det var ju inte speciellt kul. Sedan den "mogna" och avslutande "Sinnenas rike" som visserligen är en bra platta men mer Johan Kindes debutsoloskiva än Lustans sista. Sedan återkom han efter ett tag med några soloskivor. Ingen av dem dåliga men ändå rätt lättglömda. Den sanna Lustans Lakejer-klassikern är naturligtvis "Diamanter" som var första singeln 1980 men mixades om 1982 och blev en dunderhit. "Jag ska börja bli elak, jag ska odla mitt hat" sjöng en tunnhårig Kinde i något tv-program då samlingsskivan "Raffel i Rangoon" lanserades 1994 och visst var det patetiskt. Jag tror det var Tom Wolgers som stod bakom och det såg ut som att han helst av allt ville vara någon annanstans. Det borde inte varit där. De borde hellre skrivit en bok eller två. "Kalla det inte nostalgi, kalla det hellre igenkännandets bitterljuva melankoli" skrev den annars rätt dåliga författaren Per Hagman i förordet till ovanstående samlingsplatta. Sant. Minnen är viktigt. Minnen finns alltid kvar som en sorts underbar dimridå från det förflutna. Lustans Lakejers tre första plattor finns också alltid kvar där någonstans. Sedan blev det inget mer. Det var aldrig tänkt så. Det räckte med det som var. Det där igenkännandet som behövdes för att förändra allt det där jobbiga. Allt det där som vi annars aldrig hade orkat med.  Första skivans [ texter ] === Lustans Lakejer [ hemsida ] === [ Lustans 99 ] |