 Kungsträdgården 991003 Dekadens, glamour, livet på de verkligt vackra klubbarna känns avlägset när det utanför redaktionen står ett gäng heroinister och injicerar. Men Lustans Lakejer äcklar mig till ren fascination. Deras hela image är fjärran från den typiska svenska "skit-under-naglarna-rocken" som publiken är van vid. (Lars Nylin recenserar debutskivan "Lustans Lakejer" i Schlager 1981) Jag brukade sitta på trappan bakom kyrkan och fritidsgården med min freestyle. Jag var bland de första i klassen med att äga en bärbar bandspelare och de tittade avundsjukt på mig. De förstod aldrig någonting. Johan Kindes värld som ung 16-åring i norra Stockholm var avlägsen, fjärran och jag förstod ju inte pojken som skrev den bästa svenska singel jag någonsin hört, "Skuggan Av Ett Tvivel", när han blott var 15 år också drömde om en annan värld, en värld fylld av glitter, ögon av is och bedårande blickar. "Uppdrag I Geneve" är så exakt, välgjord och till och med avmätt att det kan bli könlöst. När jag känner det sätter jag snabbt på "Unga moderna", vrider upp volymen och låter mig hejdlöst ge upp för Lustans Lakejer. Ge upp för det uppgivna och det heta önskade. Ge upp för ungdomens slukande drömmar, bittra eftertanke och heta önskningar. Ge upp för eskapismens budskap. Förmedlat av dess verkliga apostlar - Lustans Lakejer. (Thore Sonesson recenserar uppföljaren "Uppdrag I Geneve", 1981) När den lilla tidskriften Bibel ordnade någon tillställning för att fira den nya utgåvan så hölls tillställningen på Moderna Muséet. Det bjöds på fin mat, föreläsning om mode, musik och saker ingen orkade lyssna på och utanför väntade gratis taxibilar för vidare färd mot Café Opera. Det borde inte störa mig men det äcklar mig. Bonniers har pengar, Bonniers har råd att betala och snyltgästerna kan bara stå där och le lite belåtet. Men det är ändå en spark i huvudet på de som inte har någonstans att bo, det är ett slag på käften mot de som ständigt är hungriga och det är ingenting som handlar om det rättvisebudskap och ständiga tjat om socialism som vissa människor i den "innersta kretsen" pratat om i åratal. Johan Kinde drömde om allt det där. Han åkte från Åkersberga och stod utanför för galatillställningar och hippa klubbar och såg folk med stora ögon le mot varandra och kramas och de spelade teater. De trodde de var lyckliga, de trodde att världen faktiskt var vacker. De trodde inte på godhet men näsorna doftade av kemisk kärlek och naivitetens stillastående sekund förvandlade deras hjärtan till kråkguld. Han ville inte bli som dem men han ville ändå på något underligt vis vara med om allt det där fina. Det som han aldrig fått uppleva i en liten förort. Han ville sträcka sina armar dit de aldrig annars nådde. Han ville bli älskad. - Johan Kindes bäst klädda män - Martin Kemp från Spandau Ballet. Med sin blöta soulboy-look tog han ned nyromantiken från jönseri till stilfullhet. David Bowie. Enormt register, välj er egen favoritstil. Bryan Ferry för första Roxy Music-LP:n. Urtypen för glamrock, en blandning av 50-, 70- och 80-tal. David Sylvian i Japan. För hans outtömliga förråd av läderkavajer. Arthur Kane från New York Dolls. För hans konsekvent genomförda transvestit-image. Johnny Rotten/Lydon: Han är motsägelsernas man, kan blanda vit smoking med trasiga bondagebrallor och se bra ut. Frank Sinatra. För Hawaii-skjortan i "Härifrån till evigheten", den som är så stor att han kan smuggla in en helflaska sprit under den. Johan Kinde leder Lustans Lakejer, som är Sveriges mest välklädda band. (Expressen, 1981) Allt finns i drömmarna. Har vi inte dem så har vi ingenting. Vi kan yra om kärlek, eller rättare sagt om den eviga strävan efter bekräftelse, så länge vi orkar. Om ingen förstår oss så har vi misslyckats. Om en förstår oss så har vi lyckats. Johan Kinde sa aldrig det där rent ut. Men han menade det gång på gång. Ensamheten finns i massan, den ytliga ryggdunkarvärlden och i den leende margarinsmetiga världen. De som dricker för att glömma. De som tar droger för att försvinna. De som egentligen skulle må bra av att bara koppla ner och av, sticka ut på landet och läsa "Dvärgen" igen. Tom Wolgers, känd för att ha seglat in i kajen vid Hammarby sluss, och för sin tid i Lustans Lakejer, deltog glatt på Sighsten Herrgårds modevisning "Marlboro Leisure Wear" på Hasselbacken i Stockholm häromsistens. "Jag är bara här för maten och drycken" sa Tom och meddelade att hans solosingel kommer på Stranded i mars. (Schlager, 1982) Vi letar hela tiden och ibland undrar jag vad fan vi letar efter? Min gammelmormor brukade säga att ta det lugnt, gör vad du vill, för eller senare ordnar sig allting men stressa inte. Johan Kinde satt på en buss med brustet, förtvivlat hjärta när han för hand skrev texten till Skuggan Av Ett Tvivel. Jag tror att han var femton år. Det är fortfarande poesi som närmar sig patetikens svindlande klippkant men som inte trillar över. Det är den bästa svenska singeln någonsin. Men det vet alla numera. Livet är meninglöst. Jag vill dö men jag vågar inte. Klassisk tonårsmisär. Henrik Berggren långt innan han uppfann den nya tidens sorgefyllda kajalpojkar- och flickor. Och all den ögonblicklig spänning, [allt det vackra synden gav oss] börjar tappa all sin charm nu, [börjar slita tiden från oss] och på samma gång blir ögonblicket kortare ändå. ("Skugan Av Ett Tvivel, 1981) När jag ser allt ljus i natten, alla människor som är på väg någonstans, så ser det vackert ut. Det glittrar liksom på något märkligt fint vis men jag vet att det innerst inne gör många människor olyckliga. Jag träffar en man. Han har slitet skägg, käpp och jag tror att han inte har någonstans att bo. Han pratar förnuftigt, är inte märkbart berusad och när han frågar mig vart jag kommer ifrån säger jag "Blekinge" med stolthet. Han säger att han är född i Karlshamn men han vet inte riktigt hur han hamnade i Stockholm. Den här staden gör folk olyckliga. Flytta aldrig hit... säger han och det låter som han menar det. Han säger att han är hungrig och inte har ätit på två dagar. Resultatet blir alltså en skiva som man inte gärna bör missa. Dess innehåll ligger så långt från vad som är verklighet för dom flesta människor, som saknar varje anknytning till dom villkor och omständigheter majoriteten av oss lever under. Den här tungt parfymerade svindyngan utgör helt enkelt ett unikt tillfälle till bekantskap med den absoluta intigheten. En erfarenhet, onekligen. (Björn Wetter recenserar debutskivan i Östgöten 1981) Lustans Lakejer bildades i Åkersberga. De drömde om den innersta kretsen i Stockholms klubbelit. Det var långt innan "Soul" och "G-klubben". Det var under ett begynnande åttiotal med Walkmans, 1984, piratbyxor, Reeperbahn och sminkade pojkar. De klädde sig i kostymer, de blonderade håret och var naturligtvis mycket snyggare än alla andra. De sa saker som att "kläderna är alltid viktigare än musiken" bara för att de ville att den arbetarklass de själva härstammade ifrån skulle reagera. De ville inte vara likgiltiga. Johan Kinde ville pussa de flickor han aldrig fick pussa när han var ung. Han ville tro att världen var finare än den värld han vuxit upp i. Jag undrade om dom själar som blott glider genom natten i salonger ständigt fyllda utav glam, nånsin känner smärta, känner glädje eller känner minsta skam? ("Begärets Dunkla Mål", 1981) Det var dit han ville. Det var i den världen han befann sig när läraren diskuterade USA:s bojkott inför Moska-OS 1980. Han ville inte lyssna utan skärmade av sig och försvann iväg till den "vackra världen utanför". Lustans Lakejer blev snabbt kritikernas favoriter trots att torvmossan fortfarande hängde från Schlager-redaktionens vänsternackar. Eller kanske just därför. De sjöng inte upproriska visor om "det kapitalistiska systemet" utan sa kort och gott att "vi är just den yttersta produkten av det". Där Ebba Grön står för desperation och uppror står Lustans Lakejer för flykt, resignation och borgerlig dekadans. (Sune Liljevall, Arbetarbladet, 1981) Ebba Grön slog sig sönder och samman för att krossa systemet. Lustans Lakejer ville aldrig vara en del av det. De flydde in i en värld fylld av skyltdockor och kärlek i form av bubblande champagne. Allt blir enklare om man bländar sig själv i nattens ständiga neonljus och kväver drömmarna om en bättre och möjligtvis enklare värld. Det brustna hjärtats patrull var ett av de första s.k ironiska banden. De målade ihop en gigantiskt metafor för hela den ständiga strävan efter någonting ännu större och det här var långt innan allt informationsstress och wap-kollapser och en totalt meningslös "jag-måste-hinna-med-allt"-psykos. Lustans Lakejer var som vilken solnedgång som helst. Lika bedårande, lika sorgset slipad in i allra minsta vackra detalj. Det var ett band att minnas. Och glömma. Ingenting är bättre på den andra sidan. Allt är föränderligt men ingen kan förändra dig själv. Ett ensamt hjärta är inte dömt att vara ensamt. 
Lustans Lakejers sångare Johan Kinde fick inte Nobels litteraturpris i år heller. I stället firade han och hans grupp alternativ Nobelfest på diskotek 1984 i Stockholm. (Expressen, 14 december 1981) ------------------------------------------------------------ Christian har skrivit om Lustans Lakejer tidigare. Christians 11 svenska favoritsinglar. Lustans Lakejer - En Plats i Solen Gästbok ------------------------------------------------------------ Vi letar inte efter livets mening, vi letar bara efter livets njutning. (Johan Kinde, 1980)  Kallinge 991005 Jag ser hur gatan speglar stadens ljus när regnet faller över stadens hus Jag ser hur droppar träffar ytans rand hur cirklar sprider sig mot vattnets kant Ja, här finns mycket för din blick att se men nästan allting gör mig blott blasé Allt är förgängligt, allting har sin tid men modets nycker ger så korta liv Men det var vackert när vi vaknade till som om hela världen stod så still att man kunde höra lövens fall som om hösten alltid mörk och kall ("Massans Sorl", 1981) |