Manic Street Preachers är inte dåliga. De är kanske inte lika spännande längre och de kanske har blivit stora, men de är fortfarande bra. Och ingen kan ta ifrån dem de låtar de gav oss. Låtar som "motorcycle emptiness", "la tristessa durera" och "no surface all feeling". De kommer alltid att finnas kvar vad som än händer med Manics. Det är inte längre rätt att gilla dem i popnördskretsar, åtminstone inte de senare skivorna. Men faktum är att halvnya "this is my truth tell me yours" innehåller massvis med fina spår som faktiskt kan väcka känslor. "born a girl" är fin och smekande samtidigt som den frustrerade texten sköljer över oss och "my little empire" är vacker och vemodig. De har måhända väldigt säckiga och fula kläder på omslaget men det är väl iallafall insidan som räknas. Jag tror inte Manics kan leva på myten om Richey hur länge som helst. Många av deras nya beundrare vet antagligen inte ens vem Richey var utan de får uppleva Manics på ett annat sätt. Ett stort popband är vad de har blivit och de kan fortfarande leverera fin musik. Ett band behöver inte vara rebeller eller eländiga hela sitt liv och de behöver inte heller lägga instrumenten på hyllan bara för att de passerat trettio-strecket. Bara de var det i början. Kan de ge publiken kickar och om de kan få kickar av publiken och om de fortfarande kan skriva delikata poplåtar så är väl det bra. Allting kanske inte är lika spännande som det var när Richey skar sig i armen och led sig genom sitt korta eländiga popstjärneliv, men musiken finns fortfarande kvar och live låter de fortfarande hungriga och starka. James Dean Bradfield sjunger nästan bättre än på skiva och allting låter mycket mer på scen. Jag är på Cirkus i Stockholm. Det är gråkallt ute och inne är det varmt, svettigt och fullt med folk. Massvis med små pop-människor som har hela kajalpaketet ditkletat i ansiktet. Många har små glitterstjärnor runt ögonen och ser allmänt lidande ut. En del vill säkert vara Richey fast de egentligen har det mycket bättre om de inte är det. Snart ska de gamla popidolerna spela och även om många inte riktigt vågar erkänna att de gillar det de gör nu så måste de ändå gå dit för att få se sina forna idoler som en gång var såna rebeller. Nu är de rika rebeller. Fast när väl bandet står på scenen älskas de av publiken trots att James Dean Bradfield har samma hemska linne utstyrsel på sig som han har på skivomslaget. "tsunami" sköljer över oss som den flodvåg den är och avslutande "a design for life" är så jävla vacker att det gör ont i magen. Mycket av det nya låter också bättre än t ex hemska "motown junk" som inleds med "sweet home alabama". Världens bästa MSP låt är "no surface all feeling" och den får vi höra och hela väggen bakom dem brinner och det är så vackert. "motorcycle emptiness" är fortfarande en av deras största stunder trots att den är lika gammal som bandet själva. Och fortfarande har de en plats tom på scenen utifall Richey skulle dyka upp...  Christian skrev om Richey för inte så länge sedan. |