I once OD'd in your bathroom with Iggy Pop in 1974..."
Nick Kent var rock'n'roll så jävla långt ut i fingerspetsarna att jag får lust att ha med en svordom i varenda mening. När han var ute med Iggy Pop och David Bowie kom flickor fram till honom och bad om autografer. Han såg nämligen mest rockstjärneaktig ut av dem. Hans svarta hår som föll över de svartmålade ögonen, under hans jacka en ohälsosamt smal och vit kropp.
"I could tell you stories about Nick Kent that would uncurl the hair in your Afro"
(Morrisey)
Under 70- och 80-talet var han beroende av kokain, heroin, metadon och en rad olika lugnande medel. Tänk er Keith Richards fast i "Fear and Loathing in Las Vegas" eller Hunter Thompson som stamgäst på CBGB's.
När han var 19 började han skriva artiklar för brittiska fanzines och blev snart upplockad av NME. Han skrev för The Face, Arena, Vox och många andra och han skrev alltid ur det klassiska underdog-perspektiv som rockmusik alltid handlat om, ända tills David Gilmour kom och förstörde alltihop. Att läsa Nick Kent är som att vara fastbunden till en skenande häst som drar en genom de allra smutsigaste bakgator. De bakgator där rockhistoriens största förlorare håller till.
Hans artiklar om Brian Wilson, Syd Barrett, Shane MacGowan och Jerry Lee Lewis krossar allt som RSIS åstadkommit. Han skulle hatat mig. Jag som aldrig ens rökt en cigarett. Skulle jag veta vad rockmusik är? Jävla patetiska mesar är vad vi är. Fast min mamma skulle antagligen inte bli så glad om jag började leva som Kent.
Så jag läser min Nick Kent-antologi The Dark Stuff och blir påmind om vad allting handlar om. Jag antar att det påminner om den känsla som kidsen i London fick när de satte på "Sympathy for the Devil" och kände att det var lite otäckt, skrämmande och fullständigt berusande beroendeframkallande.
