I'll try to make this the last one you'll ever hear, Just get it over with, you know it ain't true "Jag älskar dig. Av någon outgrundlig jävla anledning så gör jag faktiskt det" sa jag och det var nog den enda gången jag verkligen menat det. För jag älskade honom och han log. Han hade sina armar runt min midja, någonstans var det en massa fyrverkerier och det var antagligen mitt enda romantiska ögonblick någonsin. I den korta sekunden var vi universums vackraste par och hade jag kunnat frysa tiden hade jag med glädje gjort det. Men tiden står aldrig stilla. Nu är det ganska mycket senare och vi håller båda någon annan i handen. Människor försvinner och trots att jag träffar honom väldigt ofta så blir det aldrig likadant som den där sekunden. Den magiska sekunden, som var den första och enda jag litade på att han kände som jag och nu vet jag ju såklart att det gjorde han. Men om vi älskade varandra över alla gränser så hatade vi varandra ännu starkare. För det måste varit det vi gjorde, jag ser ingen annan anledning till att man kan såra någon så mycket som vi gjorde än hat och nu är hatet det enda vi har kvar. Det är tragiskt men sant. Jag kan inte säga mer än att jag är uppriktigt ledsen. Det är nog den enda gången jag verkligen menat det. somehow i thought i'd be that strong finally accepting that you're really gone Andreas Mattson var också ledsen. Mannen med de stora ögonen och det rufsiga håret som jag mötte på Storgatan i Växjö en gång för länge sedan. Han hade på sig en turkos täckjacka och hans blick var fäst vid gatan på ett sätt som inte riktigt passade en ganska gammal popstjärna. Det här var vintern då jag upptäckte Popsicle och det var kanske inget bombnedslag utan snarare en knuff i sidan. Jag köpte, mer eller mindre av misstag, bandets tredje självbetitlade album för mina julklappspengar. Tyckte att den var okej och lånade sedan ut den till Karin som hade den i flera månader. Framåt våren kom den tillbaka med tummat konvolut och jag föll handlöst. Helt plötsligt fanns det någon som var lika ledsen som jag och just därför återvänder jag ofta till den här skivan. För Andreas Mattson är fruktansvärt ledsen. Fredrik Norberg är kanske ännu ledsnare men eftersom han åtminstone är lite snygg så var det Mattson jag fattade mest tycke för. Honom var det riktigt synd om. Inte vacker någonstans, och totalt misslyckad i allting han gjorde. Det skrev han i alla fall i sina texter och det känns som att det var sant. Popsicle var ett band som var på riktigt. De ljög inte, utan sa precis vad de tänkte. Ibland önskar jag att jag också hade gjort det. There are times of disappointment for the things that you have done There are times i feel much safer when i realize you're gone Ett bra exempel på deras ärlighet är "good with us". Det inledande spåret på "popsicle" där han frågar Henne om hon minns när allt var bra. När det inte fanns några moln på himlen och solen sken och det var sommar. Minns du? Minns du när allt var bra med oss? Antar att han minns hur bra allting kunde varit, men aldrig blev. Antar att han minns just det ögonblicket när han förlorade mig och jag antar att han minns ögonblicket han vann mig tillbaka. För tusende gången. Antar att han minns hur feg jag tyckte att han var och hur rätt han själv tyckte att han hade. Jag skulle inte kunna glömma. Jag bara faller längre och längre ner i minnena och Popsicle är precis rätt band att knuffa mig över kanten. All those times you didn't trust him, When he just fell asleep and left you with your tears, Still you never could stop hoping that he'd one day let you in Fredrik Norberg sjöng inte lika ofta som Andreas Mattson. Han spelade mest gitarr men ibland gjorde han små lysande nummer. Det jag älskade, och fortfarande älskar, hårdast var "third opinion". En försynt, men samtidigt fruktansvärt anklagande sång om hur elak pojken varit mot flickan. Om hur han inte brytt sig om, om hur han nu förlorat henne och vill ha henne tillbaka. Hon kan inte glömma och låter honom behandla henne lite som han vill och jag har i mina mest patetiska ögonblick sett det som han och jag. Jag vet ju att det är fel. I verkliga livet var det jag som delade ut mer än hälften av sparkarna, även om mina kanske inte träffade lika bra som hans. Popsicle splittrades. Vet inte om det var för sent eller för tidigt. Bara för ett år sedan släppte de sin sista platta, "Stand Up And Testify" som fick lysande recensioner. Popsicle har alltid varit en kritikerfavorit, som den svenska indiepopens flaggskepp. På Grammisgalan 94 önskade de livet ur Arvingarna och det var ju ganska gulligt, och antagligen det mest rebelliska de någonsin gjorde. För Popsicle var, vad de själva än vill påstå, ett fruktat snällt band. De var inte arga utan bara ledsna. Jag tror att ilska är ett tillstånd man snabbt passerar till förmån för tårar. Man är ledsen så otroligt mycket längre än man är arg och jag har inte velat slå honom på månader. Hans frusna blick har bara fått mig att gråta, och det är visserligen mer än jag någonsin gjort över någon annan. Han är min svaga punkt och jag antar att jag är hans. Annars har jag helt missuppfattat situationen och då vore allt det här världens största slöseri med tid. I'm a lot like you when i think of it If you happen to be happy that's just fine with me I don't know if i care that you're fading out I'm living with you even without Jag fick aldrig se Popsicle live. Det närmaste jag kom var att ligga full i ett tält på Hultsfredfestivalen och höra någon utanför säga att "nu börjar Popsicle!". Jag tror inte att jag ens försökte ta mig ner till festivalområdet. Men på Emmabodafestivalen samma år hade jag skaffat mig grym koll och visste precis vad jag skulle se. För på den lilla scenen spelade Fredrik Norberg, mitt på dagen, låtar från sitt sidoprojekt Tripod för en publik bestående av mig, Håkan Steen och någon stackars flicka från Expressen fredag som jag aldrig kunde komma på namnet på. Norberg gjorde festivalens absolut bästa spelning, med bara en gitarr och lite bakgrund inspelad på band. Det var ganska tydligt att det här var vad han helst ville göra, och att Popsicle inte skulle hålla länge till. Tripods musik låter mer eller mindre som låtarna Norberg skrev för gamla bandet. Låtar som inte riktigt passade in, som var lite ledsnare. Lite bittrare. Någon jämförde Norberg solo med Kristofer Åströms singer/songwriter-projekt med Hidden Truck. Det är en inte alltför djärv liknelse, de påminner faktiskt en hel del om varandra. Antagligen kan Tripod trösta ganska bra, men jag har svårt att tro att Norberg kan torka tårar lika bra som underbara oslagbara Popsicle. För det var precis det de gjorde, och fortfarande gör. Torkar tårar och håller i handen när du inte vill vara ensam. Håller om när nätterna är för mörka och det bor spöken under sängen. Det är kanske inte det man tror när man först hör namnet Popsicle men det är faktiskt sant. I want you back, i want a time i can remember, It's as simple as i say, i can change i'm not the same, Not forever... Jag kommer sakna Popsicle lika blodigt mycket som jag saknar honom. De gick på något sätt sida vid sida och försvinner en så försvinner båda. Någonstans finns de kvar men inte tillsammans med mig. Vissa saker kan man inte förändra, hur mycket man än vill. Och så är det ju som de brukar säga, "musiken finns ju kvar". Musiken finns kvar och antagligen kommer den trösta mig ett tag till när jag gråter över hans försvinnande. För han gick precis rakt förbi. Passerade mig och vi var lyckliga en enda kort sekund. Jag kan inte begära så mycket mer, mer än så hade varit en överdos. Jag tror att det är det som inte varar så länge som är det bästa. Kanske gäller det Popsicle också. Hey princess, won't you come back home? Sara Martinsson Sara jobbar på smålandsposten på sommaren och brukar skriva hyllningskrönikor till både RSIS, Hefner och Belle & Sebastian. Hon tycker bättre om regn än solsken. Nuförtiden skriver hon också i RSIS-besläktade fanzinet .eTer.. Hon har pratat fotboll med Staffan Hellstrand, blivit tårögd av "Seymour Stain" och förtränger aldrig tanken på att Östers If en dag ska spela boll på San Siro stadion. Dessutom sjunger hon väldigt bra. Denna artikel finns på fint papper i den allra första .eTer. som fortfarande går att få tag på om man mailar Sara (eller .eTer.). -------------------- Pärs Popsicle -------------------- -------------------- Christians Popsicle -------------------- Gästbok |