Some people buy popsicles just for kids Det är väldigt få gånger som jag verkligen inser hur bra popsicle egentligen var. För det mesta när popsicle förs på tal brukar jag tänka "Popsicle är bara grå popmusik utan själ", men när jag tänker det är jag förmodligen ganska lycklig. För så fort jag är det minsta ledsen så finns popsicle alltid där, lika vackra som någonsin The Smiths eller The Cure. Det går kanske bra att tänka att popsicle är tråkiga ända tills man sitter där och tänker på Henne igen och Fredrik Norberg sjunger "Irreplaceables" odödliga rader "Hey, I think you lost your mind" och gitarrlarmet i "Sandy" är som allra mest intakt och bedövande vackert. Den gången tittade jag ut över en hamn där en färja från Polen ibland brukar finnas och allt känns fruktansvärt olyckligt. "Lacquer" är om inte en av världens bästa skivor någonsin så i alla fall en av de bästa svenska. Själv upptäckte jag Popsicle i samband med "Not forever" och det som följde. Skivan med pianot på som jag inte förstod storheten i förrän mina vänner hade lämnat Popsicle och ansåg att det var mespop. Jag har fortfarande inte skivan. Jag brukar låna den på biblioteket ibland och lyssna på "American poet" och "Speed it up". Fredrik Norberg har nog alltid tillhört mina favoritsångare för allt det där skeva och de olyckliga leendena. Efter pianoskivan hände något. En väldigt tråkig singel som hette "Dusty roads" fanns plötsligt och Popsicle spelade i folkparker. Kanske anade vi redan då att slutet var nära eller i alla fall inom räckhåll. Uppföljaren "Stand up and testify" var fylld med såndär mogen popmusik som skäggiga män från Skottland redan är så bra på att framföra. Det var ju inte det vi ville ha från Popsicle. Kanske var skivan ett skickligt hantverk, men det var svårt att släppa att det var samma band som en gång sjungit "Popcorn" som spelade på "Stand up and testify". Förra sommaren drev jag och några goda själar igenom att vi skulle ta Popsicle till Ronneby för en konsert. Stället de spelade på heter "Brunnskvittret" alt. "Kvittret" eller "Kvitterplatsen". Normalt sett brukar min oerhört tråkige musiklärare från högstadiet ha sångunderhållning för pensionärer där på somrarna. Det står oerhört fula blomkrukor vid scenkanterna, men det tycktes inte märkas alls då Popsicle spelade. Kanske var det mörkret, men främst var det nog musiken som tog bort all den där Lasse Berghagen-känslan som i vanliga fall brukar finnas där. Allt kändes ganska perfekt och den kvällen var jag mer fan än konsertarrangör. Jonas sa att jag strålade av lycka när de osannolikt nog faktiskt spelade "Sandy". Ibland är det en av de bästa konserter jag har sett. Innan konserten fick de skriva ner sina favoritskivor på en lapp som jag förvarar i mitt hem. Så här skrev dom. Fredrik Sonic Youth - "Dirty" Neil Young - "After the goldrush" Nicolai Dunger - "First born track EP" Tortoise - "TNT" P-A Nick Drake - "Time of no replay" Nick Drake - "Bryter Lyter" Nick Drake - "Five leaves left" Andreas The Band - "The band" The Clash - "Sandinista" Television - "Marquee moon" Arvid Elliott Smith - "Either/or" Ron Sexsmith - "första skivan" Barusta - "The game" 
-------------------- Saras Popsicle -------------------- -------------------- Christians Popsicle -------------------- Gästbok |