 I feel like taking all my clothes off, dancing to the Rite of spring ("I Wouldn´t Normally Do This Kind Of Thing") Att Neil och Chris alltid setts som "den där snobbige och den andra" verkar inte ha stört dem nämnvärt, förmodligen för att det passat in alldeles utmärkt på den karta som pojkarna navigerat efter sen debutsingeln 1983. Pet Shop Boys har alltid haft en plan och ingenting har kunnat hindra dem. Ingenting förutom deras sexualitet. Det är givetvis inte deras sexualitet i sig som skulle kunna vara i vägen. Det är om den skulle bli viktigare, och därmed mer omskriven, än musiken i sig som allt skulle bli för mycket rock och charity och för lite Pet Shop Boys. Så länge folk bara undrar, för att citera herr Lokko i Pop #4, "...är de eller är de inte? Och om de är, är de ihop?" så är väl allting lugnt, det är väl inte värre än att, angående en eventuell tandställning hos Chris fråga "...har han eller har han inte? Och om han har, är det räls?". Frågeställningen i sig skulle kännas relativt befogad, killen ler liksom aldrig. Det är om de skulle bli nån sorts homosexuella förebilder som syns på omslaget till QX som allting skulle bli fel, vi vill ju inte direkt ha en Neil med hår på bröstet. Innan "Behaviour" kunde Neil komma undan med vad som helst i textväg, Pet Shop Boys var ju ironiska, de var plastiga och de gjorde konstiga filmer. Sedan kom "Behaviour", som faktiskt hunnit få nästan tio år på nacken nu, och var, ehh, personlig. Inte nog med att de släpper en skiva som under sina dryga 49 minuter passerar gubbrocksgränsen på åtminstone ett ställe ("My October Symphony"), den har dessutom de allvarligaste texterna sedan AIDS-skildringen "It Couldn´t Happen Here". De hade, hur fel det än låter, börjat mogna. Helt plötsligt började man sakna de två pojkarna som under Asien-turnén 1987 köpte billiga Rolex-kopior bara för att vara tuffare än Bros (som de för övrigt delade manager med). Man saknade pausen i konserterna under samma turné där Chris gled fram till mikrofonen och hade en liten monolog om människor och saker han avskydde. Hur bra "Being Boring" och "Jealousy" än var så var det ändå i svartvitt och det Pet Shop Boys vi älskade var ju i färg. Inte som en pensel med färg på utan mer som en sån där hink som finns i datorns ritrogram som gör att man kan färglägga en hel yta helt perfekt utan olika färgtoner. Pet Shop Boys är den perfekta färgen och de har heller aldrig varit bättre än när de har gjort färggranna omslag; konstigt nog inte alls nämnda "Introspective" och snart nämnda "Very". "Please" ("Can I have the new PSB album, Please?") och "Actually" är hur bra som helst men det känns som om de är lika delar London-regn som "rökning under fläkten" och det är väl inget fel i sig, Tindersticks har liksom byggt en hel karriär på det, men jag vill ju att Pet Shop Boys ska låta som vårkänslor och Ibiza och det gjorde de inte förrän "Introspective". "Introspective" var länge deras stora mästerverk med "It´s Alright" som stora flaggskepp och det var den PSB-skiva man oftast återkom till, trots att nästan samtliga låtar på skivan tangerade tio minuter. Neil och Chris hade tagit av sig allt utom underkläderna och hade helt plötsligt blivit både sexiga och sårbara. Behind the cricket pavillion and the bicycle shed, Trembling as your dreams came true ("Can You Forgive Her?") Denna nyfunna sexighet tonades ner lite grann lagom till att "Behaviour" släpptes men här fanns det, som Sebastian en gång påpekade, en väldigt snuskig låttitel i "So Hard" (som i och för sig har en fin konkurrent i debutens "Love Comes Quickly"). 1993 hände något stort. Då släpptes "Very" och Pet Shop Boys hade helt plötsligt gjort en helomvändning och gått tillbaka till Lego, med knoppar och allt. Med en ny image som mycket väl skulle kunna ha gjort pojkarna till Happy Meal-figurer ("Åh, jag fick en gul Chris med blågul hjälm och nästa vecka är det orange Neil med rolig hatt") var de precis som vi ville att de skulle vara, de var precis som de alltid hade varit. Pet Shop Boys är inte bandet som överraskar men är man sån som jag, en sån som gärna vill veta var han har saker och ting, som helst vill att allt ska vara som vanligt, så gillar man ju det. Att höra en ny låt varannan månad som överaskar en, som slår undan fötterna på en just för att den inte alls var vad man väntade sig, är såklart exakt vad man förväntar sig och det är väl förmodligen nånstans där som charmen ligger, att låta det oväntade bli en vana. "Very" släpptes med lego-omslag i världen förutom i Sydamerika. Jag vet inte riktigt vad jag vill få sagt med det men det låter så kul på nåt vis, Pet Shop Boys och Sydamerika. Men med tanke på att "Introspective" är EMIs mest sålde skiva någonsin i Brasilien så är det väl helt naturligt men det känns ändå lite fel att tänka sig Neil och Chris som ikoner för miljoner brunbrända brasilianer som annars mest spelar fotboll. Ehh, skillnaden mot England är kanske inte så stor ändå, fast i England är de blekare och pratar nog mest om fotbollen. To speak is a sin You look first, then stare And once in a while A smile, if you dare ("To Speak Is A Sin") På "Very" hade Neil, bland struthattar, blåa dräkter och dataanimerade badbollar, tagit av sig helt naken och skrivit de bästa kärlekstexterna sedan...alltid. Det är kärlek, öppen homosexualitet, i den mest ärliga form du någonsin sett. "I Wouldn´t Normally Do This Kind Of Thing" handlar om allt det där man inte borde göra men som man, när man är kär, gör ändå för att man känner att man måste. Detta är ett tema som går igenom i stort sett hela skivan ("Can You Forgive Her?", "To Speak Is A Sin" och "Liberation") och det är ett tema som känns väldigt maj. "Very" känns överhuvudtaget som en extrem vårskiva. Den är inte rakt igenom lycklig eller så men det är ju å andra sidan inte våren heller. Det är mer helheten, allt från omslaget till kärleken som gör dig naiv. Det är också musiken som är så medvetet plastig att man direkt vill leta fram sitt gamla Lego på vinden och bygga ett rymdskepp eller nåt. Här har verkligen Chris hittat de där perfekta syntljuden, ljuden som inte åldras ett dugg. Därmed inte sagt att del låter särskilt moderna heller, det låter bara som Pet Shop Boys. Chris sa nån gång att han bara gillade att använda såna syntljud som alla redan hört till leda, att ju närmare man kom ett ljud som var helt ute desto mer rätt lät det och desto längre skulle det hålla utan att åldras och på "Very" har han verkligen dragit det där till sin spets. "Very" har sedan den kom, på gott och ont, varit det enda jag lyssnat på med Pet Shop Boys. "Bilingual" har känts helt onödig då "Very" fortfarande känns både viktigare och mer relevant. De senaste dagarna har jag lyssnat på den så många gånger att jag snart kommer börja kolla in pojkar eller nåt. Men ju mer man lyssnar desto mer inser man att ingenting blir bättre än så här. Pet Shop Boys är, som sagt, bättre ju mer "homosexuella" de är, de är bättre ju färggrannare de blir och de är alltid bäst på våren. Nu är det april, solen förstärker alla färger och "Very" är världens bästa skiva. 
Ännu mer badbollar, ännu mer Pet Shop Boys Gästbok |