 You'd think that people would have had enough of silly love songs. I look around and I see it isn't so Some people wanna fill the world with silly love songs, and what's wrong with that? How I'd like to know 'Cause here I go again. (Paul McCartney) Jag vaknade och det var söndag och i cdspelaren låg "Sleep The Clock Around" med Belle och "The Boy With The Arab Strap" hade förvandlats till en nostalgiskt stearinljus med en snöig decembernatt som någon sorts prinesskrona. Det var någon som i förbifarten sa till mig att jag alltid skrev om saker som var ledsna och kärlek som var och drömmar som dog. Det är säkert sant. Jag skriver om precis vad jag vill. Jag kan inte skriva om Paul Weller för han har aldrig någonsin skurit upp SITT hjärta för mig. Han har bara funnits i skäggrockarnas trygga radhusvärld. Just nu dånar Metallicas "Whiskey In The Jar" här och jag älskar den men det är bara därför att den där Thin Lizzy-gitarrslingan förföljt mig genom åren. Jag tycker ju inte om Metallica egentligen. Jeansväst-heavymetal har jag försökt undvika. Jag vill ha musik som spricker lite försiktigt och blottar sig och tar tag i någonting inom mig. Det är säkert därför jag återkommer till de sorgsna sångerna, på söndagar älskar jag Emmylou Harris ensamma röst och Robert Smiths galna neuroser. Det känns alltid svårt att förklara musik och det dyker alltid upp människor som inte förstår, som säger "hur fan kan du lyssna på Beloveds "Happiness", det är ju så New Order ultralight någonting kan bli" och "Men hör du inte, Christian...Jon Marsh sjunger ju om Henne hela tiden, om kärlek, blir det inte lite väl mycket rosor ?" Det kan aldrig bli för mycket. Mullret och de avlägsna gitarrerna i Rides "Ox 4" kommer krypande och till slut får vi höra den mest förtjusande låt vi fram till dess hade hört med Oxford-pojkarna. På en halvsekund är jag tillbaks på en rökig och mörk klubb i Malmö 1992 och jag ser någon le och hon säger "den här är ju bara det största som finns" och jag förstår först inte vad hon menar och svarar "vem är du?" med ett lätt nonchalant Christian tonfall. Ride var ett märkligt band. Så hypade och allas älsklingar med en skiva som gav namn åt ett klassiskt svenska fanzine, "Nowhere", men idag är det svårt att urskilja något vackert i denna skiva som just då den kom kreverarade bomber i unga popmänniskors hjärtan och jag var frälst och uppföljaren "Going Blank Again" var den finaste skivan som någonsin gjorts. Andy Bell och Mark Gardener var gudar för oss som såg likhetstecknet mellan popmusik och livet. Some fantasy you've been Pick up the pieces in my mind I'm going home Fast det var ingen fantasi, det var verklighet just då och av allt som hände sommaren 1992 är det bara "Going Blank Again" och Ocean Colour Scenes "Flowers" som svetsats fast någonstans, som vägrar lämna mig och jag vill ju inte bli av med Ride. Det är nog därför jag envist fortsatt köpa Hurricane #1 skivor i den naiva tron att dom återigen ska göra någonting som knäcker mig och det hände redan med "Step Into My World" som mycket väl kan vara 90-talets mest bortglömda låt. Ride försvann ett tag efter den där skivan med det hemska omslaget och återkom med "Carnival Of Light" och en kompis köpte den för att han trodde att han skulle få återse "Leave Them All Behind" och "Twisterella" men det fick han inte. Plattan är jämntjock, farlig nära det där boogiegunget vi inte ville höra. "I Don't Know Where It Comes From" är den enda låten jag minns idag, en popbagetell som säkert fick mig att le på någon fest någongång men idag kommer jag aldrig att återvända till "Carnival Of Light". "Tarantula" har jag aldrig hört och inte lär jag få höra den heller. Andy Bell och Mark Gardener gick skilda vägar, dom ville bägge leda ett band men hade, ungefär som vanligt, olika åsikter om hur ett band skulle ledas. Det är sorligt när två bra låtskrivare inte tycker om varandra, när man blandar in Black Crowes producenter för att att man vill bli vuxna och nyss har hört "Sweet Home Alabama" på den lokala puben. "Tarantula" var Andy Bells skiva och egentligen en introduktion till vad som komma skulle med Hurricane #1 och Mark Gardener ville inte längre vara med. Han lämnade gruppen innan skivan kommit ut och det enda jag vet om honom är att han släppt en singel, "Magdalen Sky", på ett litet bolag. Han ska ha bildat ett band, Animal House, med gamle Ridetrummisen Loz, men jag vet inte riktigt vad som hänt. Andy Bell visade sig vara den kreativa figuren i Ride, pojken som ville fortsätta med det enda han var bra på och det gör han nog ett tag till. Senaste singeln "The Greatest High" lovar en ny sommar med "Only The Strongest Will Survive" bongos och stjärnklara sommarnätter med tömda vinflaskor. Nya skivan innehåller förra vårens fantastiska singel och är t om döpt efter den och det känns lite konstigt. Dessutom ska man genast bli misstänksam på skivor vars första låt heter "intro". Men det där spelar nog ingen roll. Hurricane #1;s skiva köper man ändå. Det gamla Ride-spöket finns fortfarande hos mig och det går inte att komma ifrån att kanske hälften av de 14 låtarna är jättebra och vi får ha överseende med Andy Bells dolda rocknrolltalanger när han kliver in i macholandets träskområden för att lira pubrock. Det är sånt vi vet om nuförtiden. I'm counting all the tears you cry, Haven't you heard it's the greatest high, Feeling sorry but I don't know why, But all you gave me was a lie Tack Andy. Vi känner igen dig. Du är tillbaka och vi kommer att prata om "The Greatest High" i den där hammocken. Så länge du fortsätter göra Primal Screams "Come Together" om och om igen kommer vi att älska dig.  4 Ride-skivor ni kanske ska äga; "Smile" (1992) ("Ride" ep och "Play" ep 1989/90) Det var så fina gula blommor på den där "Play" ep´n och så var det ju "Like A Daydream" som en dagdröm som vi aldrig förstod men vi avgudade varenda ett av de 8 spår som var de två första singlar kvartetten släppte. En popintroduktion fylld av liv och vackra sönderspruckna harmonier. "Nowhere" (1990) Bildade skola för hela shoegazingscenen. Mumlande unga män med tron att den perfekt poplåten måste begravas i oväsen. Denna, Boo Radleys "Everything´s Alright Forever" och My Bloody Valentines "Loveless" framstår idag som någonting vi borde ha glömt, en fossilsamling som har åldrats och borde kanske begravas. Men skivan bör nämnas ändå. Den har, som det heter, "betytt" någonting. "Today Forever ep" (1991) Den där skivan med Hajen som fick Terry i SA att ramla baklänges och skriva den mest märkliga (och lyriska) recension jag någonsin läst. Men det är en bra ep men jag vill helst inte återvända till den. "Going Blank Again" (1992) En skiva som inleds med "Leave Them All Behind" bör man äga. Ljudet av en källare i uppror, gnisslande gitarrer och en låt som, första gången jag hörde den, var större än allt. Ibland behövs en intro som tuggar sönder dig. "Twisterella" var den rakaste poplåt Ride någonsin leverade. En "Friday I´m In Love". Den renaste av alla Rides kärnexplosioner. 3 singlar med Hurricane # 1 man borde ha; Step Into My World Only The Strongest Will Survive The Greatest High Köp orginalsinglarna även om Paul Oakenfold gjorde en väldigt bra remix på "Step Into My World" och James Lavelle mixen på "Only The Strongest" kommer att vara den version som inkluderas på den kommande skivan som släpps i mitten på April. |