Kanske är det som de säger att ingen som har tillräckligt många skivor kan vara lycklig (inte för att det finnns något begrepp som "tillräckligt många" när vi pratar om skivor och kanske är det just där haken sitter?). Eller att ingen som är tillräckligt inne på popmusik kan vara helt tillfreds med sig själv och sitt kärleksliv. Kanske är det så. Kanske blir det så om man sedan en lång tid byggt sitt känsloliv på olyckliga musiksnuttar. Låtarna blir förklaringar och profetior i ett. Om ens liv är uppbyggt runt att man älskar musik för mycket för att man kände igen sig i låtar som heter saker som "Never had no one ever", "Unloveable" och "You just haven't earned it yet baby", då kanske det inte är så konstigt att man är lite olycklig och trasslig? Kanske borde jag stämma "den magiska låtduon Morrissey och Marr" för att mitt kärleksliv aldrig blir som andra 30-åringars när jag väl kommer dit och för att hela min högstadietid kändes som "Panic" ("hang the DJ hang the DJ hang the DJ 'cause the music that they constantley play here it says nothing to me about my life"). Att när man är 14 år hitta det allra underbaraste och samtidigt någonstans inse att det gör en så ensam. Att det här kommer att paja ens kärleksliv och ens känsloliv för att man aldrig kommer att bli nöjd, att gå runt och veta att det här kommer med tiden att transformera mig till något annat än det jag är nu. Fast kanske bryr man sig inte när det är vårvinter, kanske mer vår än vinter, det regnar lätt men allt är ändå ljust och man går där i sin jeansjacka med skivpåsen i handen och har precis upptäckt Smiths och köpt "The Queen Is Dead", spelar det verkligen någon roll just då att man någonstans anar att det kanske inte är så bra att man känner igen sig alldeles för mycket i vissa av låtarna? När jag är ledsen eller förvirrad gör jag meningslösa saker som att gå hem och DJ:a mig själv, bara plocka bland skivorna, välja en låt, sitta och lyssna, välja ny. Inte göra något kreativt eller konstruktivt utan bara sitta där och lyssna. Eller sortera om skivsamlingen. Om jag är förtvivlad kan jag gå igenom den riktigt grundligt och organisera om allt för att försöka förstå varför han gjorde slut eller eller var sådär hänsynslös eller varför allt jämt går åt helvete med mig. Om jag bara är lite förvirrad kanske jag nöjer mig med att sortera Suedesinglarna i en annan ordning eller göra nya konvolut till några blandband. Eller så spelar jag in terapi-blandband. De blir inte alltid färdiga. Jag brukar spara dem och fortsätta på dem när det behövs. Det finns det Deprimerade blandbandet, det Arga blandbandet, "Jag är så misslyckad"-bandet, "Nu har han dumpat mig-igen"-bandet och "Alla hatar mig"-bandet. Det enda som med tiden blivit färdigt är det Arga bandet. För övrigt har jag kommit på att jag är sjuk i huvudet på många andra sätt också. Vi tar dem en annan gång. Fast nu borde jag ändå inte gnälla. Jag menar, hur skulle det bli om allt plötsligt blev bra? Allt blev en anti-Smithslåt, jag blir lycklig och lyckad och snygg, hela paketet. Då vore jag väl inte ett Smiths-fan längre? Hur skulle jag tackla världen om jag plötsligt vaknade en dag och var glad och trevlig till sinnes, utan minsta lilla mörka moln i huvudet, hur skulle jag bete mig? Om allt jämt jämt jämt kändes som Cures "Mint Car". Jag vet inte. Jag tror att jag skulle stå helt paralyserad och undra vilken propp som gått. Kanske är jag helt enkelt happy being sad? Eller kanske har jag känt igen mig lite för mycket i High Fidelity? Liza Gästbok |