|
En gång kände jag en pojke med spretigt hår, hål i örat och en cykelkedja fäst vid Lee-jeansen. Det var en ganska tuff pojke. En häftig kille som åkte fort på sina inlines och hade en hundrakilos gris på köksgolvet. Det hände att han bjöd på mäsk eller folköl, att han lämnade en cigarett på sängen när han gick och handlade tidigt på morgonen och det hände, någon enstaka gång att han sa att jag var vacker. Inte söt. Men vacker. Han hade bättre betyg än jag. Gick ut skolan med mvg i allt utom idrott för där fick han bara g. Han var en slacker sa de som kände honom. En slacker rakt in i benmärgen som inte rörde på sig mer än om han var absolut tvungen.
Han tyckte aldrig om min musik och jag tyckte aldrig om hans. Han avgudade
Monster Magnet och Fu Manchu vilket resulterade i ett märkligt gräl mellan
honom och ett tält som för kvällen begåvats med huvud och egentligen var det
Niklas som stuckit ut sitt under tältduken. På skånska ropade tältet till
pojken "Mc Clemens eller Fu Manchu? Vad väljer man, vad väljer man?" och det
fick vatten i ansiktet för pojken blev arg och kunde inte förstå att någon
kunde välja dansk hiphop före stenhårt gitarrmangel. Själv försökte jag gå
på den där Fu Manchu konserten, men stod inte ut mer än tre låtar. Sedan
bytte jag den mot Hell on Wheels och pojken sa senare att jag var det
poppigaste han någonsin träffat. Om det sedan var för att jag målat
tånaglarna ljusblå bara för att Darren Hayman sjunger om målade tånaglar
i "Eloping" eller om det var för att jag, av misstag, klippt luggen alldeles
för kort och såg ut som en Jonna Bergh-wannabee vet jag inte. | Jag försökte då och då lära honom att lyssna på åtminstone Belle & Sebastian för jag har alltid trott att vem som helst kan tycka om dem. Men inte ens "She’s Losing It" från någon söt promotionskiva jag gett honom kunde övertyga grabben och han bytte snabbt flöjtpoppen mot Clawfinger. Att ens tänka tanken att truga på honom något med Eggstone vore naivt, att lura sig att tro att han skulle gilla någon gammal Brainpoolplatta bara korkat. Och han avskydde Kent. Han kunde hålla långa monologer om hur usla de är och för varje gång tog jag åt mig lite mer. Det var ju nästan som att förolämpa mig personligen att klanka ner på Jocke Bergs texter eller hans sätt att sjunga. Sedan avverkade han i nämnd ordning Petter, Suede och ett lokalt band som jag råkar vara bekant med och tycka ganska mycket om. Jag brukade hämnas med att totalt ignorera Smashing Pumpkins första skivor. Vet inte om det var ett schysst byte. Vi hade inte så mycket gemensamt jag och slacker-grabben. Men jag tyckte ganska mycket om honom, även om det mest var då och då. Jag tyckte att han var rätt söt ibland, och det hände att han sa smarta saker som jag kunde fundera på i flera dagar. De som kände honom sa att det aldrig skulle fungera och de hade ju alldeles rätt. Han var typen som var tvungen att vara ensam. Typen som hjältemodigt tackade nej till varje invit från en flicka då han helst av allt ville klara sig själv. Det hände att han gjorde undantag, och ett av dem var med mig. Vi hade inte så mycket gemensamt jag och min rocker. Det enda vi kunde riktigt enas om var att Elliott Smith mycket väl skulle kunna vara en av de mest sympatiska musiker vi hört talas om. På scenen i en mörk Linnépark på skolavslutningen (när jag varit berusad sedan klockan åtta på morgonen efter champagnefrukost med jordgubbar och ex-pojkvän ovanligt stilig i grå kostym) bytte han för första gången ett av sina band mot mitt och det var "Either/or" och ur högtalarna på den slitna bandaren kom "Rose Parade". Kanske var det ett av de få tillfällen då vi verkligen förstod varandra. För det var annars något vi inte var särskilt bra på. Nitbälte och stickad kofta i lammull har liksom aldrig hört riktigt ihop. Jag visste egentligen ingenting om Elliott. Jag visste bara att "Either/or" var den enda skiva vi kunde lyssna på tillsammans. Vi älskade "Alameda", blev arga av "Picture of me", tyckte att "Angeles" var alldeles oemotståndligt vacker och kanske att "Say yes" på något märkligt sätt handlade om oss. They want you or they don’t... say yes. För det var lite så. Han betydde inte alls så mycket som han kanske borde gjort, men i dagens känslohysteriska samhälle tyckte inte jag att det gjorde så mycket. Det växlade fram och tillbaka. Rörde sig fort och det var en spännande berg-och-dalbana pojken med cykelkedjan bjöd mig på. När han sedan den allra varmaste av sommardagar sa att det började bli för jobbigt, att han inte ville, eller snarare vågade, vara någon person som jag kunde sätta en etikett på, såg jag på honom genom mina solglasögon inhandlade på vår festival och tänkte att "var det inte värre än såhär?". Den dagen gick jag hem längs kusten. Min morbror sa senare att jag måste gått minst en och en halv mil och han hade nog rätt. Min morbror har oftast det. Men en och en halv mil var inte alls särskilt långt den dagen. Stuart Murdoch tycker att det är långt, bara med buss, men jag gick precis rakt fram. Jag stannade inte en enda gång, lyssnade på Neutral Milk Hotel i min blå freestyle och visste att det skulle han aldrig gillat. Även om han kanske var lite mer kung av morotsblommor än han var Spacelord. Jag kallade honom Baby. Han tyckte om det, sa han i alla fall, men jag undrade ofta om det inte var ett tillräckligt tufft namn på en tuff kille. Pojken med cykelkedjan var ett avbrott från den vanliga världen. Snygg keps och skateskor i rätt märke. Men inte en enda platta från rätt band. Ändock, lika fanatiskt fäst vid sin skivsamling som jag vid min. Det sägs att musik ska förena, binda samman människor men ibland undrar jag om det inte är tvärtom. Oss band musiken vid varsin vägg i ett rum och där stod vi och tittade lite på varandra. Sa något ord och återvände sen till vårt. Det var nog säkrast så. För jag blir nog aldrig mer än ett popsnöre. Och han, han blir nog aldrig mer än pojken med cykelkedjan. Även om man ibland kunde önska annat. Sara M Sara skriver också för det skojiga (och alltjämt trevliga) fanzinet .eTer. För någon vecka sedan lånade vi hennes jättefina Popsicle artikel. Folk tyckte om den och vi tycker väldigt mycket om Sara. Gästbok
| | ||