Sommaren dör det är därför jag är ledsen ikväll Sommaren dör det är därför jag är ledsen ikväll Jag kämpar vid dess sida men hösten känns i kvällningen Det lät som att vinden sa ditt namn. Om och om igen. Jag ville aldrig någonsin lyssna på musik igen. Jag hörde Holes med Mercury Rev i en röd bil och solen gick ner och majkvällen övergick i ett märkligt ljus som aldrig tonades, som bara flöt samman med ditt ansikte och ljuden bildade en lika vacker som sorgsen dimma och jag höll andan. Jag ser dig aldrig nuförtiden. Du ringer ibland men det känns som att prata med någon annan. Någon som inte längre finns. Jag lyssnade på Pj Harveys To Bring You My Love häromkvällen och Pj;s distade röst var det mest behagliga jag hört den kvällen. Rakbladen vässades rakt in i hjärtat. De borde kanske skurit hål på någonting som funnits där och visst minns jag det mesta. Visst saknar jag men man lär sig förtränga känslor. Man lär sig bli en del av hela maskeraden. Jag ser dig hela tiden fast du aldrig låtsades förstå och trots att du aldrig ville erkänna att du tyckte om mig. Vi körde hem och ingenting var mer vackert än havet som skymtade därborta och så du...som var tyst men bara en halvmeter ifrån mig. Det räckte för att jag skulle må bra. Bara du fanns där. John Holm sjöng Den Öde Stranden för jättelänge sedan. Texten fastnade i huvudet på en gång. Den öde stranden. Kiosken med luckor som letade efter någonting som var och som med vemodets yttersta saknad slog i vinden för någonting som aldrig skulle återvända. Regnet kom. De mörka molnen. Kiosken stod kvar. Öde. När Per Gessle lagkamrater tog på sig gröna uniformer och traskade in i den misantropiska apparat som kallas lumpen så tog Per fram munspelet, gitarren och spelade in en skiva om saknad, övergångar till ett vuxenliv som ofrånkomligen stod och knackade på dörren med allvarsam min. Det gör ont när man vaknar och inser att allt inte är en galen fyllefärd in i förnekandet av det liv som faktiskt inte alltid är röda rosor, kärlek och vänskap. Saker och ting förändras. Människor förändras. Ingenting blir någonsin som man har tänkt sig. Per har svart rock och står med lika beslutsam som melankolisk blick på solodebutens omslag och visst är det på Tylösand han står. Det är en kall oktoberkväll och havet är disigt, man skymtar det bara i någon sorts dimma och ett äldre par som vandrar längs med stranden är bara svarta skuggfigurer. Från en dag till en annan det gäller alltid samma sak att fånga känslan av att veta att man lever Det gäller alltid samma sak Jag köpte skivan för att mannen varit ledfigur i min första kärlek till musiken, Gyllene Tider. De hade innan sordin med den platta engelska skivan, Heartland Café, gjort en svensk popklassiker med ett anande vemod, Puls, men det förstod jag aldrig då. Jag var för ung och för kär i livet. "Festen är över. Det är dags att packa ryggsäcken och gå vidare". Gyllene Tider har fått raggarolssons att hoppa upp och ner och skrika Sommartider, Hej, Hej i ett smått saligt dunkbrännvinsrus. Jag har aldrig tyckt om deras bidrag till alla Galna-Gunnars runt om i Sverige. Den har alltid befläckad en trio skivor med bättre poplåtar än alla sammanlagda samtida svenska band. De flesta låtar står sig fortfarande väldigt bra. När man vill skicka fingret till alla Gyllene Tider-skeptiker så spelar man deras version av Beatles And Your Bird Can Sing som jag tror hette Och Jorden Den Är Rund eller bara tidlösa låtar som Flickan i En Cole Porter Song, När Alla Vännerna Gått Hem eller Lova Att Du Aldrig Glömmer Bort Mig som alla bör ha spelat in till någon de tycker om någongång. Bara för att få dem att förstå. Per Gessle använde aldrig krångliga Kafka-metaforer för att få folk att ta till sig och förstå texterna. Debutskivan från 1983 som hette samma sak som mannen från Halmstad var Neil Young på svensk mark. En lätt bitter skiva om uppbrott och vemodig längtan mot någonting som varken bör eller kommer att återvända trots att man innerst inne inbillar sig att man verkligen vill det. Det är en skiva som inte omfamnar hösten utan mer lever inuti månaderna då regnet droppar nerför pannan och du gömmer dig i din lägenhet och lyssnar på musik som har omslag med berg-och-dalbanor som sett sina bästa dagar och låter den bli din enda räddning. Din enda riktiga vän att dela natten och filten med. Sängen är obäddad. Varför ska han bädda den? Han ska snart krypa ner under det varma täcket igen. Han tar fram gitarren och tänker på sommarvinden som smekte hennes ansikte och fick hans värld att vara fylld av ljus som brann och aldrig slocknade. Inte hela tiden men just då. När allt kändes som bäst och när hon sa saker som fick hans mage att pirra av lika stora delar lycka och nervositet. Vi föds, vi växer upp, vi blir mobbade, vi gör revolt, vi blir coolast i stan, "vi har nåt som de inte har - vi har musiken", men vi är sjukligt jävla ensamma innerst inne ändå. (990919) Det är inte jag som skrivit det där. Jag fick ett mail från en vän som var ledsen. Jag ville bara ta med det för det lät ungefär så sorgset uppgivet som jag också känt mig någongång. Alla har varit där. Annars har man inte levt. Annars har man inte älskat. Annars har man inte saknat. Människor som någon gång fått en vass kniv i hjärtat glömmer inte. De gömmer sig och blir ensamma skuggor och trots att allt ibland är vackert så blir vi aldrig av med skuggorna. Jag lyssnar på Per Gessles grågula skiva igen och minns egentligen ingenting. Jag förknippar den inte med någonting för jag förstod den aldrig 1983. Nu berättar den saker som är så mycket lättare att ta till sig. Den är inget "soundtrack till mitt liv". Den är ingen skiva som rymmer någon hjälplös och avgrundsvacker låt som Tiny Tears. Men det är en fin skiva på sitt lilla enkla vis. Jag går och stänger balkongdörren nu. Det är kallt men jag står ut. Jag stänger ute kylan bara för att jag hellre vill må bra. En sekund i taget. Det räcker. Och regnet blir mina tårar. De jag ändå inte får fram. Jag saknar inte det som var. Jag är nog mer rädd för det som komma ska. Det blir regn i kväll. 
Mitt kärleksbarn tar med sig sommaren när hon far till stan mitt kärleksbarn tar med sig sommaren när hon far till stan kvar blir bara ensamhet ensamhet och enslighet (John Holm 1972 , Per Gessle 1983) - The Bathers "Kelvingrove Baby" - Gästbok |