 Trots den senaste debatten om journalistband så skriver jag om Primal Scream, av två skäl. Det första är så enkelt som att jag älskar deras skivor, till och med [Give Out But Don’t Give Up]. Det andra är att jag skiter i vilka band Bob G försöker pracka på mej. Jag är glad att han lyssnat på vilka det nu kan vara om det fått honom att skriva den musik han gör. Men för det behöver jag inte springa och köpa allt han predikar om. Jag behöver inte ens lyssna på vad han säger. Det räcker med musiken. Nog om det. Den låt som fick mig att börja älska The Scream var inte från [Screamadelica] eller [Vanishing Point], utan det var ‘rocks’ från [Give Out But Don’t Give Up]. En skiva som många tar avstånd ifrån, så även bandet själva. Men den innehåller massvis med skön boogierock, ungefär som The Stone Roses [Second Coming]. När Primal Scream spelade på Roskilde 98 så var ‘rocks’ den bästa låten. Skivan är inte lika uppfinningsrik och skruvad som det de gör nuförtiden, men ibland kan man väl tillåta ett band att göra nåt enkelt, rakt och kärleksfullt utan att de måste försöka uppfinna musiken på nytt. Och Bobby Gillespie har faktiskt en perfekt rock’n’roll röst, så varför inte använda den. På senare tid har de ju börjat spela mer och mer instrumentalt. Det senaste spåret jag hört från dem är ‘insect royalty’ som är ett steg vidare från ‘if they move, kill ‘em’. Instrumentalt och svängigt samtidigt som det river i mina stackars öron. [Vanishing Point] är dock deras bästa skiva samtidigt som filmen den bygger på är rätt kass. En film som fått ett soundtrack den inte förtjänar. Vet inte riktigt varför de fastnade för den, men den inspirerade dem till att göra stor musik. Strax efteråt gav de ut nån slags onödig dub-version av samma skiva. Låtarna joxades till på [Echo Dek] och blev inte alls lika roliga längre. ‘stuka’ till exempel, totalförstördes på dubskivan. Fast däremot var i och för sig ‘kowalski’, eller ‘first name unknown’ som den kallades på [Echo Dek], riktigt bra. Jag älskar verkligen [Vanishing Point] och speciellt ‘kowalski’ som dundrar fram genom mina öron. Låter man bli att tänka på alla jävla referenser som Bob anger och hur trendig skivan ansågs vara så blir det ändå kvar ett äkta album som verkligen går rakt in i hjärtat på mig. Det fanns väl ingen skiva som ansågs så rätt 1997 som just [Vanishing Point] och det kan vara rätt skadligt för en liten cd. Fast för mig så är den en sida i min dagbok. Jag köpte den i Nice på nån megastore och lyssnade på den rätt mycket där nere. Sen följde den med hela sommaren och återupplevdes rätt starkt på Lollipop samma år. Sedan dess har den åkt in och ut i cdspelaren väldigt frekvent. Antagligen betyder den lika mycket för mig som [Screamadelica] gjorde för Christian när "den slog ner som en bomb" i hans liv. De skivor man uppskattar mest är de som man upplevt mest till. Men det vet ju alla. Nu sitter Primal Scream och jobbar med nya albumet som ingen vet vad det heter. Där kommer ‘insect royalty’ vara med fast med sång och en låt som de spelade in med Can och Liam Gallagher, ‘five years ahead of my time (the third bardot)’. Ett annat spår som cirkulerar är ‘cyclonia (enter the iceman)’ men allting är fortfarande väldigt oklart runt vad de håller på med. Jag hoppas bara de slår mej lika hårt på käften igen och att de skjuter direkt mot hjärtat lika träffsäkert som förra gången. Men jag vågar inte hoppas för mycket.  "Is William Burroughs still dead ?" - Duffy Skivorna; Efter att ha kastat trumpinnarna och lämnat bröderna Reid i The Jesus & Mary Chain fick Bobby större självförtroende än han kanske borde haft och debuten spretar åt Byrds-landet där harmonisk pop vaggar i kapp med änglarna leende. Det är snällt, lätt naivt men förföriskt fint och vem kan leva utan "Love You". Själslig olycka behöver inte vara sorligt. Raggarrock i hundranittio knyck. Softad boogie med pilsnerpedal och ett oerhört suggestivt sug i knäckande "Ivy Ivy Ivy". "You're Just Too Dark To Care" och "I'm Losing More Than I'll Ever Have" är countryballader ännu inte tillräckligt märkta av Bobby Gillespies oerhörda fascination för ensamma män från prärien. Ambienthouse-scenen var på väg att dö. The Orb hade blivit en jätteflygande Pink Floyd gris och The Beloveds Jon Marsh och Steve Waddington bråkade hela tiden och den där Madchesterscenen hade blivit en hopplös karikatyr av sig själv och sin jeans och visselpipor. Då kom "Screamdelica" och jag minns den fina dubbelvinylen och Jennies leende när hon såg bilden på innerkonvulutet. Hon hatade skivan men gillade "Damaged" för jag spelade den om och om igen och det är Primal Screams bästa låt och kanske Bobby´s bästa text. People can be precious But they ain't for keeping I got too possessive But souls ain't for stealing You were my addiction I got strung out and crazy Hit me like a fever When you left me baby Hultsfredsfestivalen 1992 och jag går förbi ett tält med världens största sprängare och hör Bobbys röst genom den dammiga campingen och två stycken i 16-17 årsåldern sitter och håller om varandra och flickan gråter och jag vet inte varför men jag ville ju tro att det var för "Damaged". Ett fel med "Screamdelica" var att man valde bort den fantastiska "Let It Bleed" versionen av "Come Together" för Andrew Weatheralls manifest som mest känns som en seg utdragen blues men annars låter skivan fortfarande tidlös, det känns som en dröm som aldrig kommer att infrias fast det egentligen redan infriat sig själv. Vid sidan av Cures "Disintegration" den skiva som betytt mest i hela mitt liv. Och jag menar det. Primal Scream tog en resa till södern och gungade loss med grillade kotletter och ett gung av sällan skådad slag. Älskade skivan 1994 och tycker fortfarande om vissa låtar men envisas med att irritera mig på den där förbannat ylande Denise Johnson och den där "funky jävla jam" låter alltid som en Jamiroquai med felvänd hatt och nedspydd mikrofon och då ska ni veta att jag hatar Jamiroquai. Jag hatar pizzafusion överhuvudtaget. (sorry Anders ;) Men "Jailbird" är fortfarande bra Rocknroll och "Rocks" svänger som fan. Stundom en lika självklar partyrockplatta för långhåriga Black Labels drickande fyllon som Marilyn Mansons missförstådda totala explosion på "Mechanical Animals". I'm so tired I can't sleep I'm so hungry I can't eat I've got the fear I can't get out of the void into the light Out of the void into the light Jag är instängd och ensam i världens mörkaste garderob. Väggarna är av cement och det känns som blod rinner på golvet. Jag ser ingenting. Det dånar, pulserar och jag vill ut, jag vill inte vara där, jag vill se ljuset igen men jag stannar kvar och vansinnet surrar i mitt huvud. Det mest vackra oväset jag någonsin hört. "Vanishing Point". En fin uppvisning i hur galenskap leder till en förvirrad neurotisk ångestattack och låtar som egentligen inte borde finnas. Men finns. Adrian Sherwood kliver ner i källaren med en psykopats bisarra leende och får mig att tänka på Jack Nicholson i "The Shining" och ni som trodde "Vanishing Point" var skruvad får helt nya dimensioner att utforska. En studie i vansinne. Förvirrat men euforisk galenskap. 10 ej-album saker ni nästan bör äga ; Första singeln som ej finns med på debutskivan och som poplåt är den nästintill lika perfekt som b-sidan till "Crystal Crescent" singeln "Velocity Girl". Söt tuggummipop. Mixen som gungade sönder en sommar med havsvattenstänk på Blekinges fina skärgårdsöar. Apfelvin i Roskilde och denna 8-minuters stonesinfekterade magiska mix. Finns på den amerikanska upplagan av "Screamdelica". The Scream-team drog till amerikanska södern för att förbereda muskelrockens återkomst och spelade in två fantastiska låtar "Stone My Soul" som är en ledsen ballad och Beach Boys "Carry Me Home" som låter som en änglakör som återigen återvänt till jorden för att få folk att bli kära. "Screamdelica" som är dryga 10 minuters funkgung signerat Andrew Weatherall. Samma man återvände grundstommen till sin legendariska 17-minuters mix av Flowereds Up´s partystompare "Weekender". Festen tog aldrig slut. Trodde vi. Visselpipor. Beppehattar. Återkomsten. Tjutande sirener. Den bästa RocknRolllåt jag hört tillsammans med "Sidewalking". Rakt på bara. Har åldrats sedan de Stora Trummorna slutat ljuda över Heavenly Social natten och framstår idag som ett fett fläskberg som trasar sönder trumhinnorna och allt du ser är Jabba The Huts jättekropp. Men då svängde det ju. Så in i helvete. Men alla Kirflaskor tog slut. En fin gospelballad som låter ännu mer uråldrig i Portisheads behandling. Som den där höstnatten då du behövde tröst och hade bara en enda vän att gå till. Och hon lyssnade. Jag trodde ju det var Hanna i Hultsfred (jag lovar) men det var bara en lång tjej i bruna ögon som tittade lyckligt mot vårt tält för den här versionen är ju bättre, tyngre och än mer fantastisk än orginalet. Dan the funky man. Vissa stunder vet jag ju att det här är det bästa låt jag någonsin hört. Bobby sjunger gospel igen och denna låt hamnade på "Star" singeln och tar över totalt för "Star" var ju en hemsk låt som skämde ut Augustus Pablo. Men "Jesus" är fin. Naken och enkel och inte desperat och hopplös. Andrew Weatherall försöker köra in i den största bergvägg du någonsin sett men stannar precis innan och tänk er Victor Remmers "chickenrace" i "Rederiet" så förstår du. Detta är en bra remix som förädlar mer än du tror. Fast man hör inte det där först. Ljudväggen är massivare än brukligt vad beträffar Two Lone Swordsmen mixar. Orginalet är enklare, mer avskalat, än den hypnotiska tango som finns på "Screamadelica". Här är Bobby G. ute i skogen med den ensamma gitarren och en enkelt komp och det låter mer Neil Young än man kan tro. Kevin Shields som trasade sönder Creations ekonomi med My Bloody Valentines oväsende på "Loveless" mixar om och det blir än mer klaustrofobiskt. Det händer någonting en tre minuter in i låten. Något man måste ha hört för att förstå för det går inte att beskriva men det är vackert. Så vackert. Covern på Jesus "Darklands" är dub på hög nivå och Bobby G. tycker faktiskt att skivan "Darklands" är en av de bästa skivor som gjorts. Svettig Countrydub.   " I'm beautiful, I wasn't born to follow I live just for today, don't care about tomorrow What i've got in my head, you can't buy, steal or borrow I believe in live and let live I believe you get what you give " ("Higher Than The Sun") |