 Jag väntar utanför för att få se dig Jag behöver din kyla nu behöver din svala hud ("Din Skugga", Kent, 1998) Jag försöker fortfarande förstå hur en låt som från början lät som en halvdan demo från "Isola" inspelningarna kom att betyda så mycket. Naturligtvis beror det på henne. Ibland blir allt sådär jobbigt intensivt och allt bränner men det gör inte ont, någonting träffar rakt in i hjärtat och man förstår helt plötsligt allting. is every step you take... ("Halo", The Cure, 1992) Robert Smith säger allting så tydligt ibland och man vill inbilla sig att det verkligen är så enkelt. Man tror saker och ting ordnar sig bara för att man berättar vad man tycker, vad man tänker. 980831 "Sista dagen på sommaren som aldrig fanns, min syster och hennes kille satt och spelade kort i en alltför liten husvagn och jag gick omkring i Askersund och tittade på alla snygga hus, alla vackra byggnader och så var det en lång gångbro som gick över till en liten ö, Borgmästarholmen, och där var det en igenbommad dansbana och någon servering och en lucka stod och slog i vinden, så som det gör i alla filmer och jag tänkte på Sara. Vet inte varför jag tycker om övergivna saker, har en något märklig passion för öar i allmänhet. "Isola". Övergivenhet. Isolation. Tycker till och med att gamla övergivna nedrostade fabriksområden är vackra. Tycker om saker som inte finns längre. Platser där det någon gång hänt saker, där människor varit glada, förälskade eller bara bittra men som nu bara står där och höstmörkret griper tag med svidande kraft och vemodig verklighet. Jag är nog en rätt speciell människa men det är ingen som förstår det. Kanske Sara, kanske någonannan också. Jag vet inte. Jag bara hoppas." (Brev till Sara, början på September 1998) Shane MacGowan sjunger You´re The Measure Of My Dreams i A Rainy Night On Soho och allt det där känns så länge sedan. Det var något hus och det var Jennie och ingenting kunde förändra någonting och kärlek gör en naiv för allt förändras alltid men så i samma andetag fast massa år senare sjunger Robert Smith "Catch" och hon sitter och ler det finaste leendet jag någonsin sett. 1998 blev året då allt det där hände som antagligen inte fick hända, allt som man inte kan påverka men som sker ändå. Det var ett bra år. För en gång trodde jag på sanning, en gång trodde jag på ära, trodde du och jag var vänner, trodde du och jag var kära, Men jag fann att människor ändrar sig så enkelt utan skäl. ("Skuggan Av Ett Tvivel", Lustans Lakejer, 1981) Att någon så ung överhuvudtaget kan skriva en text som den Johan Kinde skrev då han var femton år begriper jag fortfarande inte men "Skuggan Av Ett Tvivel" står där med sin montont isande charm och berättar för oss precis hur det är. Den återkommer alltid. Den är min Utan Dina Andetag. Ville tro att den var hennes också. she was so young i never see her again she was so young i never see her again (Broder Daniel) Och Agnes fick Elin och jag hade sagt allt som kunde sägas och tyckte ingenting spelade någon roll längre. Vill inte se henne för allt blev så jobbigt då, ville att hon skulle sluta ringa, sluta komma hit och le sådär förbannat. Trodde inte man kunde bli sådär förbannat jävla kär i någon som man var helt säker på bara var en kompis. Jag vet nu att det är det finaste som hänt. Det som känts allra mest.  Du vet att du är jävligt kär i henne...... Och jag sa ingenting fast jag visste ju hur rätt han hade. |