Paks och alven Macenion har sällskap över bergen.
Macenion vände sig mot henne. "Jag tror vi bör ta den här vägen", sade han och pekade.
"Tror?" Paks kunde inte motstå att åtminstone ge honom det nålsticket.
Hans uppsyn mörknade. "Jag har mina skäl, Paksenarrion. Bägge stigarna lder dit vi vill komma, men den här kan kanske visa sig erbjuda extra förmåner."
"Som vadå?"
"Åh-" Han verkade ovillig att ge ett konkret svar. "Det ligger ruiner längs somliga vägar i den här trakten. Vi kanske han hitta något av värde-"
"Eller en massa bekymmer", sade Paks.
Han höjde ögonbrynen. "Och jag som hört att du skulle vara så duktig med svärdet."
"Jodå, jag är duktig med det -men jag har inget intresse av att söka upp bråk." Ändå kände hon en kittling av förväntan samtidigt som hon talade. Hon var inte intresserad av bråk, men äventyr var något helt annat. Macenion måste ha kunnat ana sig till hennes tankar av hennes ansiktsdrag, för han log brett.
"Efter alla fridsamma dagar har jag svårt att tro att du skulle ha något emot lite spänning. Tro nu inte att jag väntar mig att något ska hända, men råkar det inte vara så att du har gömt en förmögenhet i packningen så antar jag att du inte skulle ha mera än jag emot några guldmynt eller extra vapen."
"Nej -uppriktigt sagt skulle jag inte det." Mot sin vilja log Paks tillbaka. Ruiner i vildmarken och gömda skatter var precis sådant som hon drömt om som ung flicka.
-ur Dubbla Lojaliteter-