Mördarens lärling
Vargbroder
Mördarens jakt del 1
Mördarens jakt del 2
Handlingen: Låt oss säga att det handlar om en ung man. Han är oäkting till landets -Sex Hertigdömen heter det- arvprins, och hans första minne är att han av sin mors far dumpas av vid en gränspostering efterssom morfadern anser att fadern -Prins Ridderlig, folk ges sådanna namn och förväntas också bli sådanna som namnet föreskriver- måste ta sit ansvar. Oäktingen medför tyvärr att Ridderlig abdikerar -och dör senare- och hans son lämnas att tas om hand av den inte alltför glada stallmästaren Burrich. När kungen -Slug- senare får upp ögonen för pojken beslutar denne att han ska uppfostras till mördare -därav första bokerns titel. Sen händer en massa annat, men det är här upptakten.
Karaktärer: Hejdå Jordan. Se vidare under övrigt.
Magi & Religion: Religionen är enklast, två gudar vid namn El & Eda. Främst Eda dyrkas i Sex Hertigdömen. Magin i sin tur existerar i två former. Dels Färdigheten, en gåva som främst kungahuset äger. Genom den går det att kommunicera med andra innehavare av gåvan, över långa avstånd. Man kan också gå in i deras huvuden och typ rota igom deras minnen och intryck. Det går att göra andra saker också, men det uppdagas inte förren en bit in i historien. Den andra formen är Klokskapen, vars innehavare är allmänt skydda. Genom den kan man kommunicera med, och skapa band till, djuren. Den unge man vi talade om äger båda förmågorna.
Place: Världen består i princip av Sex Hertigdömen. I norr ligger Utöarna, varifrån en pirater börjar plundra och förgöra landet och skapa allmänt kaos då inget kan hindra dem. I väster finns Bergriket, dit färden också går några gånger, men det här är inte så mycket en vi-reser-runt-i-världen-serie som många andra f.
Övrigt: Det här är det.... Nej, vänta. Vi tar det från början. Efter att ha stängt igen sista delen med obegripliga tårar rinnade längst kinderna befann jag mig plötsligt i en djup lojalitetskonflikt. Enda sedan jag för ett bra tag sedan började med Drakens Återkomst har jag hållit den närmast mitt hjärta och ingen annan serie har förmått att kasta ner det fantastiska verket från tronen. Och det kan man väl inte bara ändra så där hipp som happ? Jodå, människan är fan kapabel till vad som helst. När jag rannsakade mitt samvete kom jag fram till att jag redan bytt favoritserie. Hur? Varför? Det måste ju finnas en logisk förklaring. Jordans mäktiga epos har fortfarande vida bättre och mer detaljerat ställe att utspela sig på, och Hobbs värld är ju rent simpel i jämförelse. Jordan har fortfarande en mer komplicerad story som fängslat miljontals. Vad faller han då på? Förmodigen människorna. Jordans karaktärer som jag prisat mig trött över, har fallt likt Berlinmuren. De är fortfarande bra, rent av enastående. Men de har helt enkelt inte -i allafall inte alla- den varma mänsliklighet, det egna liv, alla fel och brister, den märkliga känskan av att de faktiskt existerar, som Hobbs. Och det goda och det Onda. Jordan har måhända tagit ett steg i rätt riktning, men Hobb har gått helav vägen. Hon hr helt avskaffat begreppet. Det finns helt enkelt ingen som är helt ond likt den Svarte och ingen god sida som står för det rätta, inga sådanna strider alls.
Jag förväntar mig inte att ni -likt mig- ska börja gråta av rörelse över några av replikerna. Jag förväntar mig inte att ni -likt mig- ska åka till Paris för att parta, och sedan ligga i hotellrummet och läsa i fyra timmar, till klockan halv nio tills ert resesälskaps gnällande om middag blir alldeles för outhärdligt. Men jag förväntar mig fan att ni iallafall ska läsa läsa seriefan. Det är det minsta man kan begära. Berättelsen har det som Jordan bara har i sina bästa stunder nästan oavbrutet, och mer än så. Äntligen en bok som handlar om äkta jävla kärlek som inte har ett skit med rörmokeri att göra.
Maras list
Maras hämnd
Barbaren
Kaos
Magi
Det Förbjudna
Handlingen: Mara (en ung kvinna) ska precis till att avlägga heliga löften om att tjäna gudinnan Lashima i alla sina dagar, då ceremonin stoppas och det visar sig att Maras far och bror har dött i kriget och hon måste ärva titeln, marken och det tunga ansvaret som härskare av huset Acoma. Hon förväntas föra, och vinna, en blodsfejd mot huset Minwanabi, som är bland de mäktigaste i Imperiet, återföra Acoma till dess forna storhet och hindra att det går under, samt fixa arvingar fort som f-n. Mara gör sitt bästa, och det visar sig senare att större och faligare grejer än fejderna mellan adelshusen är på G.
Karaktärer: Man får snarare berättat för sig än förstår hurdanna alla är, men visst; många gör intryck på en och skapar en trovärdig atmosfär.
Magi & Religion: Hur magin utövas vet ingen, men alla har förståss inte förmågan och de som har det är mycket mäktiga. Man har 20 gudar (alla blir inte nämda och du behöver inte hålla reda på dem) som tillbes ivrigt.
Place: Historien utspelar sig till största delen i Imperiet Tsurunuanni (enkelt och okomplicerat namn) vars religiösa liv styrs av Kejsaren som är den absolut mäktigaste mannen i väldet, även om han inte har någon direkt inflytande (Ni fattar sen.) Det världsliga styrs av Krigsherren, som är överhuvud för det för tillfället mäktigaste Huset. Husen kämpar inbördes om att få makt och undvika att förlora den makt man har. Det hela är en exotisk värld där Äran är det viktigaste, om man vanäras tar man hellre självmord än vanäras mer. Mycket fascinerande.
Övrigt: Serien är bäst i början, sedan i typ fjärde delen börjar folk ändra sig och tycka att allt snack om Ära och Heder inte är så bra ändå och ändrar sig, viket gör att det inte är lika intressant längre och den åsikten kommer jag att få ta en jävla massa skit för. Ändå, serien glimmar till (mitt favvo-uttryck) tillräckligt på sina ställen för att den ska kunna anses som mycket bra.
Shannaras ättlingar
Shannaras druid
Shannaras alvdrottning
Shannaras talismaner
Handlingen: Shannara var alltså en en gång mäktig släkt med alvblod och magiska krafter. Nowadays finns bara ett fåtal ättlingar kvar, som Wren och Par Ohmsford och deras onkel Walker Boh. Dessa kallas via drömmar till en magisk sjö, där den döda druiden Allanon uppenbarar sig för dem och ger dem det lilla uppdraget att rädda världen, som håller på att tas över av Imperiet (eller det kanske hette nåt annat, som Samfundet, kommer inte ihåg... Unionen?) och de fasansfulla Skuggonerna. För att rädda världen behöver de Shannaras Svärd, som Par ska hitta, Alverna -sedan länge försvunna- som Wren ska återföra till världen och Druiderna -utdöda- vars krafter Walker Boh ska skaffa fram eller vad det nu var....
Karaktärer: Fullkomligt okej, det finns inte så mycket mer att säga.....
Magi & Religion: Magi existerar på både gott och ont, och ingen närmare förklaring ges. (Det tycks dock finnas fler än ett sätt att utnyttja den) Religion tycks inte finnas vad jag kan påminna mig om iallafall....
Place: Någon (inte en enskilld person?) styr allt, och världen är uppdelad i fyra delar/ länder: Norr, Syd, Öst och Väst eller något liknande, men naturen verkar vacker och detaljerad.
Övrigt: Som ni kanske märker var det ett tag sen jag läste den här serien.... Jag kommer iallafall i håg såpass mycket att jag kan upplysa om att delen "Shannaras alvdrottning" är bäst (det är raijt Brooks, man ska inte bara påstå att något är jättefarligt och sedan låta alla överleva...), den är seriens absoluta höjdpunkt. Jag vet att det existerar en fortsättning som utspelar sig innan (...) men den orkar jag inte läsa, för såå bra tyckte jag inte att detta var -"Alvdrottningen" undantagen, läs serien för den bokens skull!!!
Fåraherdens dotter
Dubbla lojaliteter
Trohetseden
Handlingen: Paksenarrion (till all lycka kallad Paks) vill inte gifta sig med mannen hennes far vill att hon ska gifta sig med, utan rymmer hemifrån för att bli soldat. Hon kommer till hertig Phelans kompani där hon blir utbildad och deltar i en massa strider och sedan fortsätter hon vidare och blir hjälte..... fast det finns ju komplikationer också...
Karaktärer Paksenarrion hersjälv är nästan outhärdligt god och hjältemodig, men det finns en del folk runt som inte är fullt så illa.
Magi & Religion: Magin är av den okontrollerade sorten. Det existerar en del mindre orginella gudar + helgon. (Helgonen är det enda lite orginella i serien...)
Place: Karta existerar bara i den första delen, och inte heller då vet man var f-n alla befinner sig, än mindre vart de är på väg...
Övrigt: Nu när ni läst rescension får ni förstås intrycket av en outhärdligt dålig serie. Nejdå, även detta har sina brightare sidor, särskilt i början när Paks befinner sig på utbildning för att bli soldat, och en del scener då hon träffar spännande folk (människor inte alltid), då hon är tillfångatagen, torterad och så vidare. Serien kan sammanfattas så här: Första boken är bra men inte så mycket fantasy (magi & monster & så....), Andra boken är mer fantasy men en smula sämre, den Tredje är sämst och urartar i ett sockersött slut man spyr på. (Ingen spoiler, I promise!)
Spegelporten
Spegelmästarna
Ärkespeglaren
Handlingen: Terisa Morgan är en rik, men olycklig ung kvinna (som i boken början och därmed början av sitt liv, befinner sig i vår egen värld). Hon hyser allvarliga tvivel på att hon verkligen existerar efterssom ingen någonsin tycks lägga märke till henne på riktigt och omger sig därför med en stor samling speglar. En kväll då hon sin vana trogen sitter och glor på sin spegelbild uppenbarar sig en ung man däri [spegeln]. Han upplyser henne om att han heter Geraden och är speglarlärling från en annan värld, från vilken man kan se och färdas till samtliga existerande världar via speglar (spegelmästrarna tror dock inte att dessa är verkliga, utan börjar finnas till först då de skapar spegeln som visar världen i fråga). Speglar fyller alltså en helt annan funktion och ser man in i en plan spegel blir man galen. Terisa tror att hon blivit slutgiltligt vansinnig, men då Geraden upplyser henne om att hon är en hjälte som ska rädda riket Mordant från att krossas mellan två mycket större occh mäktigare riken följer hon med till hans värld. Det visar sig dock att hon är "fel" hjälte, det inte var henne Geraden skulle hämta och........
Karaktärer: Bland de intressantare jag hittat i en fantasyserie. Ingen är riktigt vad han/ hon verkar vara och samtliga är egendomligt djupa och förvånande. Jag är förvånad.
Magi & Religion: Magin är i huvudsak koncentrerad i detta speglande som bristfälligt förklaras under "Handling". Ingen religion.
Place: Landet Mordant där allt utspelar sig ligger mellan två andra länder. (Förklarat under "Handling"). Inte så detaljerat kanske men det är ju inte heller det som är meningen.
Övrigt: Ja ja, jag VET!!! Det finns en jävla massa folk som anser att jag borde placerat detta i Sec. 1, men det tycker inte jag, så ni behöver inte skicka mail för att klaga på det, OK? Sen: Den här serien handlar inte så jävla mycket om gott & ont och drakar & demoner & trollkarlar & monster & sånt, utan mer intriger, märkliga sammansväjningar , existenproblem (Terisa Morgan...) och mänskliga situationner och problem. Lägg stor vikt på ordet "intiger" så har du Stephen Donaldsson i ett nötskal.
Torterarens skugga
Medlarens klo
Liktorns svärd
Autarkens citadell
Handlingen Severian är en ung man som lever sitt lev innom Citadellets mörka, vidsträcka murar. Han är lärling i Torterarnas skrå, allt han någonsson vill är att bli torterare (eller Botgörare och Sanningssökare som de själva kallar sig), han hyser ingen önskan om att någonsin se ens staden Citadellet ligger i. Men då han av kärlek till en av fångarna begår ett stort brott blir han bortkörd och ges anställning som Liktor i en liten stad långt därifrån. Men innan han ens hinner börja sin resa träffar han på märkliga figurer och hamnar i egendomliga situationer som senare visar sig vara delar i något mycket större.
Karaktärer: Severian ("jag") är ingen hjälte som rider fram i pomp och ståt med ett soligt leende och ett stort svärd vid sidan, utan en ganska mörk och egendomlig man med djupa, deprimerande tankar kring det mesta. Inget "Gott" och "Ont", men de flesta karaktärerna är rent ut sagt obehagliga, ingen är vad de verkar vara och där du upptäcker hur det egentligen förhåler sig mår du nästan illa. Don't trust anyone.
Magi & Religion: Ingen magi!!! Eller, typ. Vi har förståss Medlarens klo, en märklig ädelsten som av misstag hamnar i Sevrians händer och som kan bota sjuka eller t.o.m återuppliva döda, och en del monster, men det är inga klassiska ones då, utan för det mesta varelser från andra planeter (se vidare "Place"). Finns ett par gudomligheter, men dessa har aldrig någon framträdande roll.
Place: Kort sagt: skickligt framställd, men obehaglig. Jag får lite det intrycket att detta inte är en helt främmande värld, utan snarare vårt eget universum om kanske... 100 000? år. Det finns tektiska möjligheter att resa mellan olika planeter, men det är tydligen mycket få som får göra det, inte alls som i Stjärnornas Krig då planeterna inte fyller mer funktion än olika länder. Autarken kallas ledaren över planeten där handligen utspelas (kankse för mer eller mindre än så?) Man får obehagliga känslor om att hela den här världen är totalt sjuk.
Övrigt: Om ni älskar Sagan om Belgarion bör ni skippa den här. Kan vara tråkig emellanåt, men samtidigt ganska spännande och särskilt i början ganska gripande. En ScienceFiction-Fantasy med mörka under- och övertoner samt en massa djupt snack om livet man inte förstår hälften av. Orkar ni med det är det hela ganska fascinerande och undviker fantasyformulär 1:A
Vattenfolkets land
Fodams uppdrag
Vägen till Vattnet
Handlingen: Det här är ingen sammanhängande serie, utan 3 ganska separata handlingar. Det första, Vattenfolkets Land, handlar om ett enkelt fiskarfolk som bor vid och i (öar, asså) en sjö som kallas Vattnet. Här växer Heydran upp. Heydran kom flytande på floden som rinner genom Himmelsberget i en liten båt när han var nyfödd och togs självklart om hand av Vattenfolket. Han är dock inte helt acepterad och vissa mobbingtendenser förekommer. Sen träffar han en flicka han vill gifta sig med och som besvarar hans kärlek, men då hon blir uppäten av ett monster som med ojämna mellanrun dyker upp i sjön och så har gjort så länge man kan minnas bestämmer sig Heydran för att göra slut på det en gång för alla.... Andra boken är circa 10-15 år senare med samma personer floreande i utkanten, men i centrum står den unge prinsen Fodam som är ett ständigt besvär för sina anhöriga på grund av sitt vilda leverne. Handlingen har då flyttat från Vattnet till staden Erenion. När de nämda anhöriga en dag anser att Fodam gått för långt skickas han i väg för att undersöka ett vagt rykte om någonslags nytt, eftektivt vapen. Inte för att man är speciellt orolig, det är mest för att få iväg Fodam. Fodam råkar då ut för det klassiska "många äventyr" och visst hade ryktet en grund.... I tredje delen är vi kvar i samma värld, men nu är den supermodern med bilar och civilisation. Sen blir det atonkrig och alla dör. (Ni kan nog ana er till vad jag anser om boken...) Samtidigt berättas lite olika historier med grund i de tidigare böckerna, som till exempel var Heydran kom ifrån från början och hur han hamnade i den där båten...
Karaktärer: Stön. Killarna är samtliga så oemotståndliga att varenda tjej de träffar vill ligga med dem. Det är alldeles för mycket jag-är-bäst-hjälte över dem om ni frågar mig, och det gör ni ju efterssom ni över huvudtaget läser detta. I övrigt: Mja.
Magi & Religion: Magi existerar men förekommer inte så himla ofta. Vad jag kan påminna mig har man en tråkig religion med Gud.
Place: Vissa folkslag är hur primitiva som helst (tänk stenåldern) medan andra har kanoner och gevär och stora städer. De flesta vet inte ens om varandra. Sjön Vattnet är den i särklass trevligaste och mest detaljerade platsen. Världen känns inte bra på något sätt, som om den inte är hel.
Övrigt: Den här rubriken har ju blivit någonslags betyg-avdelning, så vi fortsäter väl med det. VFL är bra på sina ställen och som helhet helt okej, men stort minus att den fortsätter förbi den punkt där det logiska slutet borde ha legat och klargör saker man bara borde ha fått ana eller gissa sig till. Hade varit trevligare så. FU är sämre och att inte författarjäveln kan sluta ändra så mycket på allt. Men den är inte så illa den heller, även om betyget förståss blir lägre pågrund av alla upprepningar och att det med första boken som irriterade en bara blir mer uppenbart. VTV ska vi fan inte ens tala om, vad fan är det för meningen med en annan värld som är precis likadan som vår? Bihistorierna är bra ibland, men för det mesta känns de helt onödiga. Leijonhufud tycks tro att läsaren är 100% mer angagerad än han/hon egentligen är och att han har skrivit ett ödödligt mästerverk med allt genomskinligt snack om "världen är så full av hat" och "man skall vara rättvis etc." och alla jävla moralkakor.
Gåtmästaren
Dotter av Hav och Eld
Harpospel i Vinden
Handlingen: Morgon, prins och landhärskare av öriket Hed, har råkat vinna en gåttävlan mot vålnaden Peven. Detta innebär att han ska/ måste gifta sig med den vacka prinsessan Raederle, dotter till en kung som sagt att endast Pevens överherre ska gifta sig med hans dotter. Efter lite övertalning ger Morgon med sig -alla vet vad som hänt men inte vem- och far till landet i fråga. Men på sin panna bär han tre stjärnor och ödets vindar slungar in honom på andra vägar, vägar som leder långt bort från hans forna hem och ut i en värld som är beroende av honom för sin överlevnad. Morgon vet dock inte -och det gör ingen annan heller- vad han förväntas göra eller vad stjärnorna egentligen betyder.
Karaktärer: Nej visst, det är inga under eller verkligt komplexa människor vi har att göra med, men de är fan så mycket bättre än mycket annat.
Magi & Religion: Magin går ut på att man "binder saker till sig med sitt namn" (namn är väldigt viktiga) och så vidare. Det verkar lite komplicerat det där.... Man har ingen Gud utan någon man kallar den Höge och som bor i ett berg långt borta, men det är ingen guddom, även om han för visso inte är mänsklig heller.
Place: Underbart. Vi snackar höga berg, djupa skogar, rytande forsar, vindpinade hedar, märkliga fornlämningar och liknande. Naturen är oerhört levande. Jag vill oxå bo där!!! Landhärskarna (en slags kungar) känner starka och komplicerade band till sina länder.
Övrigt: Nej, det är inget mästerverk i stil med Tolkien och Jordan. Men va fan, här hittar vi en i grund och botten oerhört enkel historia med precis så mycket bihistorier och detaljer runt om så att den känns verklig men inte så mycket att det blir överdrivet. Skickligt, faktiskt.
av Margaret Weis & Tracy Hickman
Drakvingar
Alvstjärna
Eldhav
Ormmagi
[fler under utgivning, skall omfatta totalt 7 delar]
Handlingen: För länge sedan kämpade Patrynierna och Sartan om herraväldet över världen. Båda var mäktiga folk av magiker. Då stängde Sartan in Patrynierna i ett magiskt fängelse kallat Labyrinten. Saker och ting gick på något sätt fel. Labyrinten förvandlades till en dödlig fälla. Sartan försvann, men innan dess sptittrade de den gamla världen i fyra nya, baserade på elementen i den gamla: Luftens Rike, Eldens Rike, Stenens Rike och Vattnets Rike. Det som händer nu är att Patrynierna äntligen, efter tidsåldrars sökande, börjat hitta ut, fast beslutna att överta herraväldet igen, samt ta reda på vad som egentligen hände Sartan.
Karaktärer: Jag gillar karakäterna. Man har undvikit "gott-mot-ont" vilket är oerhört skönt. Man kan vara sympatiskt inställd till två dödsfiender. Och jag vet fortfarande inte vilken sida som skall föreställa ond.
Magi & Religion: Läsaren får fullkomligt klart för sig att inga gudar existerar. Detta hindar dock inte folk från att ha en massa trosföreställningar och religioner, mestadels grundade på Sartan, som en gång ansågs vara gudar av sina undersåtar. När det gäller magi får man i slutet på varje bok en oerhört invecklad förklaring om hur man använder runmagi. Till och med förutsättningarna förklaras: Man ska se Verkligheten som en linje. Paralellt med den löper tänkbara verkligheter, som kunde ha existerat. Om då en försvarslös trollkarl blir anfallen av en riddare i rustning kan han leta bland dessa tänkbara verkligheter och hitta en där det finns en mur runt honom. Då väver han in den möjligheten i Verkligheten, så att det för betraktaren ser ut som muren uppstått från tomma intet.
Place: Handlingen utspelar sig i de fyra olika världarna, en värld för varje bok. (I den tre ännu icke utgivna ska allt tydligen flätas ihop.) Dessa är helt underbara och verklighetstrogna in i minsta detalj. Det är detaljerna som gör det, till exempel fotnoterna som dyker upp hela tiden: "Haplo log tunt, tog en bua* och bet i den." Sedan följer fotnoten: "* En frukt som särskilt människor tycker om. Dess sträva, purpurfärgade skal gömmer ett närmast kväljande sött, rosa fruktkött. Gourmander anser att inget går upp mot den utsökta blandningen av smaker då skalet och fruktköttet konsumeras samtidigt. Vinet som görs av denna frukt är hett eftertraktat av alver, som dock ser med förakt på sedvänjan att äta själva frukten."
Övrigt: Det finns faktiskt inte så mycket att tillägga. Men det är en bra story som borde få mer uppmärksamhet.
Demonjägaren
[fler delar kommer att utges]
Handlingen: Vitulv råkar frigöra en demon som suttit inspärrad i en grotta i årtusenden. Den tar över hans brors kropp och börjar sitt slakttåg över världen.
Karaktärer: Förvånansvärt få. Tre pers. Och då kan man ju tycka att de skulle kunna vara mer detaljerat beskrivna.
Magi & Religion: Man använder sig av runor. Religion: Se place.
Place: Historiens stora behållning. Den utspelar sig i norden på vikingatiden, en tid då Vitekrist börjar få anhängare och de gamla nordiska gudarna börjar lägga sig i världens angelägenheer igen.
Övrigt: Så värst dålig är historien inte, men inte heller något man längtar hem till. Det duger om man inte har något bättre att läsa.
Handlingen: Tim och hans polare sysselsätter sig inte med något speciellt. De är föräldralösa och vandrar omkring och är allmänt obekymmrade, men sen beger de sig till en stad för att kolla läget, och det skulle de ju aldrig ha gjort för helt plötsligt är de inblandade i en massa saker som de inte riktigt klarar av att blanda sig ur.
Karaktärer: De var väl inte de bästa, men...
Magi & Religion: Hmm... Jag har för mig att man har Gud. Magi är tydligen ett ganska obegripligt fenomen som man antingen behärskar eller också inte.
Place: Det utspelar sig i Landet. I Landet talar man Språket. Och så har man Staden. Ni fattar, va?
Övrigt: Okej; bitvis roligt och då snackar vi roligt, inte spännande eller facinerande. Historien tycks inte ta sig själv på så stort allvar, vilket på sitt sätt är skönt, men det skapar ju inga mäterverk.