Vitulv jagades av demonen han släppt fri. Nu är han i relativ säkerhet och har träffat Rolf, en känd hjälte.
Rolfs skratt blev om möjligt ännu mer frånstötande. Brygden han värmde över elden hade börjat sjuda. Stanken tilltog. "Nej, min gosse. Din stig bär inte hemåt än. Du följer med mig. För att jaga varelsen du släppte fri."
Vitulv kände kalla kårar längst ryggraden. Tanken på att möta demonvargen ännu en gång, just när han nätt och jämnt lyckats undfly honom, fyllde honom med skräck. Han stirrade på jägaren som om denne var vansinnig.
"Jag... Jag kan inte."
"Kan inte? Eller vill inte?"
Vitulv funderade. Han insåg att han inte fruktade någonting lika mycket som demonvargen, varken sin faders vrede eller skammen att anses vara feg. Inte ens den skräckinjagande gubben skrämde honom lika mycket.
"Jag kan inte. Jag... jag kan inte möta den varelsen en gång till."
"Du släppte honom fri. Ansvaret vilar på dig."
"Mitt ansvar? Men vad kan jag göra åt saken. Jag är inget hot mot demonen. Han dödade mig nästan. Han kan döda mig när han vill, i en handvändning."
"Och du struntar i alla andra som kan dödas i en handvändning? Förstår du inte hur mycket ont den kan göra när den färdas i din broders gestalt?"
Främlingens ord genomborrade Vitulv. Han blev illa berörd, och han kunde inse sanningen i jägarens ord. När Rolf tog till orda igen var det ed vänligare röst. "Hellre jaga än jagas. Och demonen är skyldig dig ett liv. Vill du inte hämnas din broder? Gråulv gav sitt liv för dig."
-ur Demonjägaren-